normal
Parapsykologins status
Parapsykologin har funnits som en akademisk vetenskap sedan 1969. Men det förekommer fortfarande stor oenighet kring huruvuda de fenomen parapsykologerna utforskar verkligen existerar eller endast är artefakter. Olika parter kommer till helt olika slutsatser om den parapsykologiska forskningens status.[6] Några påstår att forskningen på 130 år inte har kommit fram till ett endaste dugg (vilket även tidsmässigt är en överdrift eftersom parapsykologin blev erkänd för bara 25 år sedan.) Andra menar att bevisen för det paranormala är överväldigande.
normal
1:2 Är parapsykologi något som seriösa forskare ägnar sig åt som en vetenskap?
Javisst! Idag är parapsykologin inte bara ett forskningsobjekt för ett fåtal lättrogna vetenskapsmän, utan även till viss del accepterad av många bland de strikta materialisternas skara.[1] 1974 samlades ansedda fysiker till en konferens i Genève för att diskutera parapsykologin och kvantmekaniken. Numera håller man varje år ett flertal möten över hela världen, där deltagarna representerar alla grenar inom vetenskapen.¤1¤
1:3 Var bedrivs forskningen?
För närvarande kan akademiska studier i parapsykologi i varierande grad bedrivas vid ett tiotal universitet i bland annat USA, England och Holland. Kända forskningscentra finns vid universitet i USA samt i Edinburgh i England, Utrecht i Holland och Freiburg i Tyskland. Det finns också åtskilliga fristående forskningsinstitutioner, ibland med anknytning till något universitet.[3]
Sverige har två forskningsinstitut - Psykologiska Institutionen vid Göteborgs Universitet samt Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet.
1:4 Vilka är intresserade av parapsykologi?
Efter att ha varit på ett seminarium om parapsykologisk forskning i dagens läge (SPF's 50-årsjubileum) kan jag konstatera att min unga väninna och jag är två av de få ungdomarna som är intresserade av detta; vi var helt klart yngst där. Det såg ut som att de flesta andra besökarna var mellan 30 och 65 år, medelåldern låg säkert runt 55 år. Det var mest män, både skeptiker och övertygade, som närvarade och främst högutbildade människor som använde svåra ord när de konverserade eller föreläste. Till synes lite stela alltså. Men ack så intressanta föredrag! Det pratades om allt ifrån spiritism till psi-spår (jordstrålning) och föreläsarna hade många års forskning på nacken så mitt intryck av föreläsningarna var att de var djupt kunniga i sina respektive ämnen.
Från början var det forskare med psykologisk inriktning som intresserade sig för parapsykologi, och det verkar som om det är likadant nuförtiden. Allt fler vanliga människor har dock börjat studera i ämnet, men de flesta väljer att intressera sig för ett fåtal olika inriktningar inom parapsykologin.
1:6 Varför forskar man om detta?
Förr i tiden trodde människor på asagudar, och när det blixtrade på himlen var guden Tor arg. Det trodde man tills någon bevisade annat. Nu vet vi att åskan beror helt på naturens egen reaktion, naturkunskapen har lärt oss om de laddade molnen som stöter samman. Men hur är det med telepati till exempel? Det är något vi fortfarande inte kan förklara. Behöver det förklaras då? Det kan diskuteras, men den största anledningen till att människor forskat i saker har i alla tider varit nyfikenheten. Och om någon påstår sig kunna läsa någon annans tankar vill vi ju gärna veta om det verkligen kan vara så. Det skulle ju sannolikt förändra hela vår världsbild. Det är skäl nog för att man bör fortsätta driva forskningen om ett eventuellt sjätte sinne vidare.
normal
Vacklande på väg mot sekelskiftet
Av Stephen Braude, ur PSSPR No 13, sid 85-89. Översättning och sammandrag av Göran Brusewitz:
Den nyvalde ordföranden i Parapsychological Association, Stephen B Braude delger i ett President's Message i PA News & Annual Report, mars 1991, några glimtar från parapsykologins värld. Här följer ett sammandrag, som speglar något av situationen för parapsykologin idag.
Som ni säkert alla vet fortsätter det vara en dyster tid för parapsykologin. Flera laboratorier som tidigarevarit produktiva har lagts ner och flera framstående forskare är antingen arbetslösa eller har tvingats ta heltidsarbete på annat område. Både amerikanska och engelska sällskapet har stora ekonomiska problem. Och till skillnad från flera tidigare PA-ordförande anser jag inte att parapsykologi har utfört något under senare år som kan vara reellt skäl för optimism - och inte ens utgör en minimal källaförbekvämlighet i dessasvåra tider. Jagbetraktar inte diskussionen i Behavioural and Brain Sciences och Raos och Palmers paper The Anomaly called Psi som tecken på att vi skapar kontakt med etablissemanget. Jag tror inte heller att metaanalyserna som genomförts på senare år kan hjälpa till så mycket med att bredda stödet för oss. Psykiska forskare har i mer än 100 år skapat utomordentliga bevis och har haft sporadiska framgångar inom vetenskapliga och även vidare akademiska grupper. Icke desto mindre har parapsykologi förblivit en marginell aktivitet, i bästa fall marginellt respekterad inom intellektuella kretsar som helhet. Det finns helt enkelt ingen anledning att tro att det vi åstadkommer idag kommer att ha någon större påverkan. ---
Jag vill föreslå att vi inser - efter 100 år har vi inte kommit någon vart - att det är dömt att misslyckas att försöka uppvakta eller vinna erkännande av det intellektuella etablissemanget. Jag tror det är ett allvarligt misstag för vårt fält som helhet att ha för stor förhoppning på att bli generellt respekterad, hur gärna vi än skulle vilja bli det. ---
Vi ska ändå inte isolera oss eller undvika kontakt med övriga vetenskapliga grupper. Jag tror vi bör anstränga oss för att sprida våra data och sakta men säkert skapa kontakt med andra vetenskapliga grupper. Det jag särskilt månar om är med vilken attityd vi gör dessa ansträngningar och den mängd energi vi lägger ner på det. Det är ingen tvekan om att kritik utifrån ibland är mycket värdefull, liksom att vi tar på allvar den seriösa kritik vi får. Men idag är det tungt för den parapsykologiska forskningen, inte bara finansiellt utan även psykologiskt. Då bör vi också se till så att vi inte vänder oss ifrån vår forskning - och ännu mindre verkligt viktiga saker som rekreation - och inte offra dyrbar tid på att svara på kritiker som inte Iyssnar på våra synpunkter och som inte tar upp våra synpunkter i de artiklar de publicerar. ---
Vad kan PA göra för att växa och påverka ännu mer? Jag anser att vi bör undersöka möjligheterna till samarbete med andra specialiserade vetenskapliga organisationer som delar intresse (och då och då, problem) med oss (t ex SSE, the Society for Near-Death Studies och the Biofeedback Society). Och jag tycker vi ska utreda möjligheterna till gemensamma kongresser med några få års mellanrum med fokus på frågor av gemensamt intresse. Jag tror t o m att det är i dessa grupper vi mest sannolikt finner respektabla (och ibland inflytelserika) vetenskapsmän som verkligen är öppna för att ta del av parapsykologins data.
I augusti 1990 utsåg styrelsen i PA en kommittémed Dr Rao, Stanley Krippner och mig själv för att undersöka möjligheter till samarbete med dessa organisationer. Som ett resultat av detta började jag i höstas att allvarligt (men försiktigt) höra mig för hos Society for the Study of Multiple Personality (där både Stan och jag är medlemmar). Efter diskussioner är jag glad att kunna rapportera viss framgång i att klarlägga beröringspunkterna med dem. Nu ska jag hjälpa till att organisera deras nästa symposium för sällskapets nästa årliga symposium som berör parapsykologiska dimensioner i deras data.
Ett möjligen ännu mer skrämmande uppdrag går till Jessica Utts, som än en gång blivit utnämnd till PA's representant hos AAAS. Det skulle förvåna oss om inte Jessica stöter på ringaktande och hård opposition mot att introducera symposier eller andra program som har att göra med parapsykologi. Om så blir fallet skulle min rekommendation vara att komma ihåg vår lilla planta. Icke desto mindre, eftersom temat för 1992 års konferens är the Legacy of Columbus (arvet efter Columbus) och eftersom AAAS uppenbarligen söker efter teman som ifrågasätter grunden och t o m är kontroversiella, tror Jessica att det kan vara ett bra tillfälle att föreslå en panel om metaanalys, kanske samarrangerat med Sektion U (statistik). ---
Vad gäller medlemsskap i PA är det tyvärr så att PA saknar standard för sina medlemmar. Men som jag ser det gäller inte problemet att PA-medlemmar saknar lämplig akademisk rekommendation. Avsaknaden av standard kan dock bero på att det inte finns någon allmänt accepterad lärokurs eller examen för parapsykologi som det finns för konventionella akademiska discipliner. Det som oroar mig är graden av parapsykologisk okunnighet som PA tolererar inom sitt område.
Jag anser parapsykologi vara ett genuint fält för studier (om än inte en disciplin), åtminstone i det avseendet att det finns ett relativt klart markerat område med fenomen som är det man studerar i parapsykologi. Men det finns ingenting som ens närmar sig en gemensam kunskapsmassa som alla PA-medlemmar delar. Än mindre finns det krav på kurser i parapsykologins historia, data och särskilda ämnen innan man blir medlem i PA. Det är verkligen mycket märkligt att många prominenta PA-medlemmar aldrig har studerat parapsykologins rika historia (både empiriskt och begreppsmässigt), som om man kunde utföra kvalitativ forskning utan en solid grund i ämnet. INGEN verkligt vetenskaplig disciplin eller organisation skulle tolerera sådan okunnighet, särskilt inte hos sådana personer som fungerar som talesmän, eller vilkas arbete dominerar forskning och professionella agendas. ---
Jag skulle vilja se PA införa en blygsam tradition med olika workshops vid kongresser. Även om varje PA-medlem har sina kunskapsluckor inom ämnet trorjag det störstabehovet för PA som helhet är historiska workshops. Detta skulle bidra till att motverka den beklagligt fortfarande vitt spridda missuppfattningen att ingenting av betydelse för parapsykologin hände före J B Rhine. På motsvarande sätt kunde andra säkert ha nytta av workshops kring mer aktuella experimentella resultat. Kanske kunde PA undersöka vilken utbildning PA-medlemmarna tycker sig sakna mest, och utifrån det organisera Workshops. ---
När jag anslöt mig till PA i mitten på sjuttiotalet sjöd fältet av uppenbarligen lovande nya forskningsinitiativ (särskilt ganzfeld, remote viewing och Schmidts slumptalsgenerator). Denna uppståndelse har nu sedan länge lagt sig, och fältet behöver nu finna nya sätt att studera psi och än en gång stimulera vår entusiasm. Jag kan inte låta bli att tänka på att vi, i stort, har avlägsnat oss alltför långt från våra rötter, och att vi på något sätt behöver återskapa kontakten med de inspirerande fenomen som en gång förde oss in i laboratorier, vare sig vi gör det i PA-stödda workshops eller genom att själva studera den rika litteraturen på området, eller genom att själva verkligen genomföra fallundersökningar.
