Det finns en kraftig kontrovers kring parapsykologins status. Å ena sidan har vi Parapsychological Association som lyckats komma in i det vetenskapliga etablissemanget. Å andra sidan har vi CSICOP som ser parapsykologin som ett hot mot rationalismen. Konventionella kritiker (exempelvis CSICOP) förvanskar sin framställning av parapsykologin och associerar den med ockultismen trots parapsykologernas ansträngningar att bete sig så empiriskt vetenskapligt som de bara kan. På grund av att det finns ett starkt motstånd i den vetenskapliga eliten måste parapsykologisk forskning finansieras ideellt. Stödet ökar med ökat massmedialt intresse, men det gör också motståndet. Vilken inställning man får kan bestämmas tidigt i livet av i vilken grad ett anlag till mystik utvecklas. Vidare beror inställningen i stor del på vilken litteratur man kommer i kontakt med och hur kritisk man väljer att vara (både inför positiva och negativa uttalanden). Stark övertygelse leder till mindre rationella drag i argumenteringen.
Kontroversen kring parapsykologins status
Många anser att de paranormala fenomenen inte existerar, medan andra anser att bevisen för dem är överväldigande.
Alias: konflikten och skillnaden mellan skeptiker och parapsykologer och kontroversen kring parapsykologins status
Kritiken mot parapsykologin
Den kritik som riktas mot forskning inom vetenskapsområdet parapsykologi har sällan rationell grund. Den måste forklaras utifrån sociala och psykologiska faktorer.
Kritiken av parapsykologin har ibland tagit rent groteska former i uttalanden som gjorts. De viktigaste experimenten har varit så väl gjorda och kontrollerade och bevisen därmed så starka, att kritikerna inte kunnat komma med någon annan invändning än att det måste röra sig om bedrägeri i stor skala. Den ståndpunkten intog George Price 1955, när han i en ansedd och inflytelserik tidskrift karakteriserade framgångsrika parapsykologer som några få personer med önskan och förmågan att producera falska bevis för det övernaturliga.
Inte förrän 1972 tog Price tillbaka sina anklagelser och bad om ursäkt i den tidskrift som en gång publicerat hans kritik. Men hans synsätt togs upp av andra. Dessa medgav att de inte kunde bevisa bedrägeri, men de menade att så länge möjligheten till fusk fanns, kunde de experiment som utförts inte tjäna som bevis för ESP.
Arthur Koestler skrev i Slumpens rötter: Vad som tycks vara utan motstycke är att beskylla ett helt verksamhetsområde för bedrägeri. Beskyllningen för fusk på den grundvalen att fenomenen skulle vara a priori osannolika är logiskt absurd och moraliskt klandervärd. Inte desto mindre sätts sådana anklagelser på pränt.
Den framstående engelske psykologen H. J. Eysenck sammanfattar det parapsykologiska problemet så här:
Såvida det inte finns en gigantisk sammansvärning som omfattar ett trettiotal akademiska institutioner världen över och hundratals välrenommerade vetenskapsmän på olika områden av vilka flera från början var avogt inställda till de parapsykologiska forskarnas teser, kan den opartiske iakttagaren bara dra den slutsatsen att det verkligen finns ett litet antal människor som på vägar vilka ännu är okända för vetenskapen vinner kunskap antingen om andras innersta eller om yttervärlden.
Han skriver också: När vetenskapsmän lämnar sitt specialområde är de lika ordinära, tjurskalliga och oresonabla som alla andra, men deras vanligen höga intelligens gör deras fördomar än farligare.
Fallet C. E. M. Hansel
Den mest illvillige kritikern av parapsykologin är den engelske psykologiprofessorn C. E. M. Hansel. Han har publicerat kritik av flera av de mest ansedda experimenten på området och samlat den i en bok, ESP: A Scientific Evaluation, som utkom 1967. En ny och reviderad upplaga kom 1980 med titeln ESP and parapsychology, A Critical Re-Evaluation.
Hansel ställer frågan om psi-fenomenen verkligen existerar. Om de gör det, säger han, bör man förvänta sig att forskningen till slut kommer att påvisa den saken. Om forskningen inte gör detta, det vill säga om fenomenen inte existerar, måste det finnas andra förklaringar till sådana icke slumpmässiga fenomen som parapsykologiska forskare rapporterar.
För att, som han säger, öka forskarens vaksamhet mot metodologiska fel utgår han från att psi inte existerar och räknar med andra förklaringar än psi.
Hansel utgår från att forskarna ständigt fuskar, medvetet eller omedvetet, eller faller offer för bedrägeri från försökspersoners sida. I de experiment han granskat, har han undantagslöst funnit fusk eller möjlighet till fusk.
Men Hansel spanar inte bara efter felkällor i experimenten, utan han drar dessutom in parapsykologers och försökspersoners privatliv. Någon forskare har begått självmord, någon har förfallit till alkoholism, någon har gift sig med den viktigaste försökspersonen, någon har haft ett stort penningbegär. Hansel har snokat reda på människors svagheter och låter dem sedan schavottera.
Hansel anser att utomsinnlig erfarenhet är så utomordentligt osannolik att han är berättigad att favorisera bedrägeri som förklaring till signifikanta experimentresultat. Han ser som sin uppgift att komma på hur bedrägeriet har utförts. Han har inga bevis för fusk, men antyder möjligheter. Han antar att forskare som Pratt, Woodruff och Soal samt kolleger till dem och vittnen till experimenten alla har deltagit i bedrägerier.
Duellen om rum 314 vid Duke University
De så kallade Pearce-Pratt-experimenten, som utfördes 1933-1934, brukarräknas till debästainom parapsykologin. De utfördes vid Duke University i North Carolina, USA. Försöksledare var Pratt. Han satt i ett rum med två lekar med ESP-kort framför sig. Varje lek innehöll 25 kort. Pratts och förökspersonen Pearces klockor hade synkronicerats. Pratt Iyfte ett kort i taget, tittade på baksidan av det och lade det sedan ifrån sig på bordet, fortfarande med baksidan uppåt. Proceduren tog en minut.
Försökspersonen Hubert Pearce satt i ett annat rum och gissade vilken figur som fanns på det nedåtvända kortet och gjorde noteringar. Experimentet gällde klärvoajans och upprepades minst 34 gånger.
Då ett experiment var avslutat, vände Pratt korthögen och noterade pa en lista vilka figurer som fanns på korten. Pratts och Pearces listor överlämnades omedelbart till J. B. Rhine som jämförde noteringarna. Under de tre sista experimenten var Rhine själv närvarande och kontrollerade Pratts noteringar. Pearce däremot lämnades utan övervakning.
Resultatet av dessa experiment blev signifikant, det vill säga Pearces gissningar stämde med de kort, som Pratt Iyfte, i högre grad än vad endast slumpen skulle ha åstadkommit. Det föreföll alltså som om en ESP-förmåga varit i verksamhet. Men Hansel hade som arbetshypotes att det måste finnas en annan förklaring än ESP.
Han reste till USA 26 år efter att experimenten utförts för att kontrollera hur försöken gått till. Vid Duke University träffade han den intet ont anande Pratt, som hjälpte honom att få svar på sina frågor. Hansel undrade hur de lokaler som använts vid experimentet, hade sett ut. Var de så belägna att fusk hade varit möjligt? Lokalerna hade under de år som gått byggts om, men Pratt visade Hansel hur de sett ut, när experimenten gjordes. Hansel gjorde då en planritning utan att använda någon skala. Det fanns i det rum där Pratt hade suttit ett fönster ut mot en korridor, och Hansel påstod att försökspersonen Pearce mycket väl hade kunnat stå i korridoren och se in genom fönstret när Pratt vände upp korten efter Pearces gissningar för att göra noteringar om dem.
Professor lan Stevenson vid universitetet i Virginiakänd främst som utforskare av fall som tyder på reinkarnation - reagerade kraftigt på Hansels påståenden och reste även han till Duke University för att skaffa sig kunskap om lokalerna.
Stevenson granskade Hansels viktigaste spekulation att Pearce kunde ha lämnat sitt rum i universitetets bibliotek och tittat in genom ett fönster och sett Pearce vända korten.
Hansels uppfattning var att antingen hade Pearce haft en medbrottsling, som genom fönstret sett när Pratt vände korten eller observerat Pratts noteringar och därefter lämnat över uppgifter till Pearce, eller också hade Pearce själv smugit sig ut från biblioteket och iakttagit Pratt genom fönstret.
Kan nu detta ha hänt? Pratts skrivbord stod nära det högt belägna fönstret i rum 314 i fysikbyggnaden på Duke University. Hansel noterade anspråkslöst att hans ritning inte var i skala, vilket Stevenson fann absurt, eftersom det gjorde ritningen grovt felaktig. Stevenson fick av dr Roll ritningar som visade hur rummen sett ut 1930, 1954 och 1963. (Experimentet hade, som nämnt, gjorts 19331934. )
Det visade sig att det inte hade gjorts några ändringar av fönster, dörrar och dörrarnas fönsterposter sedan byggnaderna uppfördes. När Hansel inspekterade rummen 1960, kunde han konstatera att fönstret mellan korridoren och Pratts rum låg ovanför ögats nivå. Fönsterglasets understa del var sex fot (ca 1,83 meter) ovanför golvet. Det betyder att den som ville se in genom fönstret måste stå på en stol i korridoren. En sådan sak hade säkert väckt åtskillig uppmärksamhet.
Hansel föreslog att fuskaren kunde ha använt sig av rum 311 som han i sin ritning placerade mitt emot rum 314. Men detta rum låg i verkligheten inte mitt emot rum 314 utan i stället nere i hallen. Rum 311 kunde inte ha tjänat som utkikspunkt. Stevenson gick sedan igenom samtliga rums belägenhet och kom slutligen till rum 313, där Hansels ritning visade ett fönster. Rummet låg mitt emot Pratts rum och mellan rum 311 och rum 315. Men detta rum hade inget fönster ut mot korridoren, däremot en fönsterpost ovanför dörren. Hansels ritning är helt missvisande.
Stevenson gick sedan in på hur tillvägagångssättet måste ha varit om en person fuskat från rum 313. Först måste han ha ställt sig på en stol för att komma upp till f`önsterposten så att han kunnat se in i Pratts rum. I 1930 års plan var rummet avsett för forskning. Antingen var det upptaget eller också, om det var ledigt, låst. Om det varit upptaget, så hade folk i rummet säkert reagerat om en person ställt sig på en stol vid dörren och kikat ut genom fönsterposten. Om rummet varit ledigt och låst, hade man varit tvungen att ha tillstånd för att använda det.
Hansels hypotes om fusk under Pearce-Pratt-serien är ytterst osannolik. Men, framhåller Stevenson, det avgörande är hederligheten hos alla dem som var med. Hansel tycks inse detta. Och att Pearce inte uttalat sig i saken blir grund för en misstanke. Hansel begärde ett yttrande från Pearce, men fick inget. Däremot var Pearce inte ovillig att ge en kommentar, när Stevenson bad honom. Han försäkrade att han aldrig lämnat skrivbordet i biblioteket under experimentet och att varken han själv eller någon han kände - frånsett experimentatorerna - hade någon kännedom om ordningen hos korten, innan han lämnade sin lista över sina gissningar till Pratt eller Rhine.
Men Hansel tänker så här: Kunde ett trick genomföras, så gjordes det, för det är enda sättet att förklara resultaten.
Hansel fäster också uppmärksamheten på vissa avvikelser mellan de olika rapporterna om dessa experiment. Men ingen av Hansels anmärkningar har någon betydelse för utvärderingen av Pearce- Pratt-experimenten som bevis för ESP på avstånd.
Hansel menar att Pearce-Pratt-serien bör betraktas som ett slags parapsykologins sorgebarn, eftersom han tror sig ha raserat alla delar av den. Men andra forskare, inräknat Rhine och Pratt, anser att Pearce-Pratt-serien hör till de bästa parapsykologiska experiment som någonsin utförts.
Genom att påpeka vissa misstag i rapporteringen försöker Hansel framställa Rhine och Pratt i en löjlig dager. Men experimenten faller inte med dessa misstag. Hansels egen bok vimlar av detaljfel, påpekar Stevenson. Ändå hävdar Hansel gång på gång att parapsykologiska experiment med positivt resultat inte förtjänar någon tilltro, eftersom experimentatorerna förbisett de enklaste detaljer. Hansel själv må tillåtas fela, men för paraapsykologer är det of örlåtligt!
Oavsett vilken vetenskap det gäller, så finns ingen anledning att förkasta experiment för några smärre fel i rapporteringen.
Hur förklaras kritiken av parapsykologin?
Hur många försiktighetsåtgärder man än vidtar och hur många vittnen som än är närvarande, så kan en kritiker av Hansels slag alltid finna ett ställe där bedrägeri kan ha inträffat. Samtliga närvarande kan exempelvis ha svurit sig samman om ett bedrägeri.
Stevenson menar att man bör undersöka motiven hos dem som kritiserar parapsykologin. Några av dem, exempelvis Hansel, agerar som om de är skrämda av parapsykologin. De tycks se den som ett hot som vill rasera deras världsbild och introducera en ny tidsålder med en annorlunda syn på världen. Men Stevenson understryker att parapsykologins upptäckter inte innebär att andra vetenskapsmän måste förkasta det arbete de utfört. Parapsykologin hotar inga utom dogmatiska materialister. Tyvärr kommer dessa att dra in parapsykologerna i en tidsödande kamp. Människor av Hansels typ måste förväntas gå till angrepp.
Beträffande Hansels anklagelser för bedrägeri från forskares sida säger Stevenson att han inte känner till något annat område där sådant tillåts gå i tryck. Ingen skulle tänka på att anklaga honom för bedrägeri i hans arbete inom konventionell psykiatri, men den immuniteten förloras, när han arbetar med parapsykologi. Varför är det så? frågar Stevenson och svarar själv att det kanske beror på att ämnet är så viktigt och provocerande för några.
Hansel vill få oss att tro att de tidigare parapsykologerna var naiva. Men om de var naiva, så var de det i sin tro att experimenten skulle övertyga den genomsnittlige vetenskapsmannen.
Det finns hos människor en tendens att hålla fast vid den världsbild de en gång accepterat. Detta gäller i lika hög grad för vetenskapsmän som för andra. Nya rön som strider mot deras världsbild accepteras inte, utan framstår som mer eller mindre suspekta. De paranormala fenomenen upplevs som ett störande brott mot naturens lagbundna ordning, de hotar hela världsbilden och människosynen. Om fenomenen skulle accepteras, skulle det leda till vad psykologin kallar kognitiv dissonans, det vill säga fenomenen stämmer inte med den bild av verkligheten man har. En person som upplevt ett paranormalt fenomen, berättar att det kändes som om de stabila väggarna i hans tredimensionella värld höll på att falla samman.
Forskarna kan använda olika strategier för att befria sig från denna frustrerande situation. De kan exempelvis förneka möjligheten av fenomenen och hävda att dessa är så osannolika att inget bevis är tillräckligt starkt för att få dem att tro på dem.
Man konstaterar lätt att här föreligger försvarsmekanismen förnekande. Den kännetecknas av att fantasin utnyttjas för att förneka en obehaglig eller ångestframkallande varseblivning och försöker i stället omforma verkligheten efter egna uppfattningar.
Andra forskare tillgriper rationaliseringar och hävdar av okunnighet om litteraturen att psi- fenomenen kan förstås utifrån naturliga orsaker.
Sociala faktorer bakom kritiken
Parapsykologen dr Ramakrishna Rao anser att det inte räcker att registrera och rapportera bevisen för de parapsykologiska fenomenen. Vi måste även söka efter de sociala faktorer som ligger bakom vetenskapens ställningstaganden, så att vi kan förstå dessa faktorer och vända dem till vår fördel.
Man kan som sammanfattning säga att kritikernas inställning tydligen inte är rationellt betingad, utan i stället har sociala och psykologiska orsaker. Dessa orsaker är det viktigt att studera, kartlägga och förstå.
Elisabet Söderström är psykolog med privat mottagning.