Roswellkraschen 1947
Det förmodligen mest kända av alla fall i den internationella ufologins historia inträffade sommaren 1947 i den amerikanska delstaten New Mexico. Att något hade hänt kom till allmänhetens kännedom den 8 juli, när USA:s militär tillkännagav att man hade bärgat ett störtat flygande tefat i öknen utanför staden Roswell. Men bara timmar efter det första pressmeddelandet gick militären ut med en dementi, där det sades att tefatet hade varit en vanlig väderballong.
Sensationen lade sig innan den hunnit blåsas upp och sedan hördes egentligen ingenting mer om händelsen förrän UFO-forskaren Stanton Friedman 1978 fick ett tips om en pensionerad armémajor Jesse Marcel som en gång i tiden skulle ha hanterat vrakdelar från ett havererat tefat. Historien växte och 1980 kom den första av en rad böcker i ämnet: The Roswell Incident av Charles Berlitz och William Moore. Även geografiskt spred sig historien. Nu skulle tefatet ha störtat i närheten av staden Corona, 15 mil nordväst om Roswell.
Friedmans egen bok i ämnet utgiven 1992 fick för övrigt titeln Crash at Corona. Men Friedman nöjde sig inte med ett tefat, utan introducerade ytterligare ett. Det skulle ha störtat i närheten av Soccoro, 25 mil västerut. På senare tid har den kanske mest grundläggande undersökningen av fallet utförts av författarparet Kevin Randle och Donald Schmitt, som skrivit två böcker i ämnet: UFO Crash at Roswell och The Truth about the UFO Crash at Roswell.
Uppmärksamheten kring fallet hade på senare tid blivit så stor att kongressledamoten från New Mexico Stephen Schiff 1994 begärde att den amerikanska kongressens utredningsorgan General Accounting Office (GAO) skulle utreda om militären verkligen hade berättat allt den visste om Roswellincidenten.
I september 1994 släppte det amerikanska flygvapnet en egen rapport om Roswell, där man för första gången avslöjade att den ballong som påträffades inte var en vanlig väderballong utan ingick i ett topphemligt experiment Project Mogul med syfte att övervaka sovjetiska kärnvapenprov. Denna förklaring blev omskriven i den reguljära pressen, där man menade att Roswellfallet nu fått sin lösning en gång för alla. Ufologerna håller förstås inte med.
Sommaren 1995 var också GAO:s egen utredning färdig. Inga dokument med anknytning till något störtat flygande tefat hade påträffats. Däremot hade all kommunikation inom den militära underrättelsetjänsten för den tiden förstörts, vilket enligt somliga uttolkare skulle vara helt enligt gällande bestämmelser för bevarande av officiella dokument, medan andra ser det som ett led i hela mörkläggningen.
Det allra senaste i Roswellhistorien är den (ö)kända så kallade obduktionsfilmen, som visats väl valda delar åtminstone på tv i många länder runt om i världen. Det mesta tyder på att filmen är en förfalskning, men osvuret är väl bäst innan de eventuella upphovsmännen avslöjats.
Flera andra filmer både spelfilmer och dokumentärfilmer med anknytning till Roswell har producerats under de senaste åren.
Det var den 25 juni 1947 som uttrycket flygande tefat myntades, när flygaren Kenneth Arnold under ett räddningsuppdrag i delstaten Washington upptäckte nio skivformade farkoster som flög i en hastighet av 2.000 km/h på drygt 3.000 meters höjd. Han beskrev deras rörelse som ett tefat som studsar över en vattenyta och sedan använde en tidning ordet tefat i sin rubrik.
Roswell var 1947 en liten stad, omgiven av ökenmark och fårfarmer i ett relativt platt landskap. I den södra delen av stadens industriområde låg en armébas som var hemvist för världens då enda eskader med uppgift att fälla atombomber. 16 mil väster om Roswell utanför Alamagordo hade den första atombomben sprängts bara två år före Roswellincidenten.
Historierna om flygande tefat spred sig snabbt över hela USA och nådde förstås även Roswell. Fårfarmaren Mac Brazel hörde pratet på en bar i Corona på lördagkvällen den 5 juli. Det fick honom att undra om de konstiga vrakspillror som han funnit kunde vara delar av ett flygande tefat. Brazel körde nästa dag in till Roswell med delar av spillrorna och visade dem för den lokale polischefen George Wilcox. Han kontaktade i sin tur armébasens underrättelseofficer Jesse Marcel, som åkte in till staden och pratade med Brazel. Nästa morgon den 7 juli åkte de tillsammans med kapten Sheridan Cavitt ut och hämtade resten av vrakspillrorna.
Mac Brazel stod under den närmast följande veckan under militär bevakning. Det han berättade när han kom hem igen skilde sig väsentligt från det han hade berättat inledningsvis. Han sa till sina närmaste att han svurit en ed på att inte berätta vad han egentligen visste. Inom ett år hade han flyttat från Roswell och skaffat sig en egen farm med modern utrustning. Somliga tror att militären köpte Brazels tystnad.
Major Jesse Marcel kände inte igen de vrakdelar som låg utspridda över ett område som var 1200 meter långt och knappt hundra meter brett. Vrakdelarna var många men ändå så lätta att de utan vidare fick plats i baksätet på två arméfordon. Brazel trodde enligt en tidningsintervju att spillrorna totalt inte kunde ha vägt mer än ett par kilo.
Marcel berättade långt senare att materialet inte alls liknade några flygfarkoster som han var utbildad att känna igen. Han beskrev det som poröst och pergamentliknande. Det fanns också en meter långa fyrkantiga balkar med hieroglyfer på i något lätt träslag av balsatyp.
Tisdagen den 8 juli distribuerades ett pressmeddelande om Brazels fynd till lokal press och radio av Walter Haut, basens PR-officer. Tidningen Roswell Daily Record drog till med jätterubriken: RAAF fångar flygande tefat på farm i Roswelldistriktet. Artikeln inleddes med orden: 509:e bombgruppens underrättelsedetalj vid arméflygfältet i Roswell tillkännagav klockan tolv i dag att flygfältet kommit i besittning av ett flygande tefat. Det framgår inte av artikeln vem som hade betecknat vrakresterna som ett flygande tefat.
Marcel flög sedan vrakspillrorna till Fort Worth, där general Roger Ramey identifierade dem för Marcel och pressen som resterna av en väderballong med ett radarmål. Roswell Daily Record briljerade nästa dag med rubriken: General Ramey tömmer Roswelltefatet. En bild publicerades, där ballongresterna visades upp inne på general Rameys kontor.
Arméns snabba dementi gjorde snabbt slut på den lokala tefatshysterin. Den förmenta farkosten försvann ur tidningarna, de militära arkiven och nationens medvetande, och den upphörde att vara allmänt samtalsämne i Roswell.
Roswells självutnämnde impressario
I 30 år hördes inte ett ljud om Roswell förrän kanadensaren Stanton Friedman väckte nytt liv i fallet. Friedman hade arbetat som kärnfysiker, samtidigt som han ägnade sin fritid åt att läsa mycket om UFO. Någon gång på 1970-talet tröttnade han på kärnfysiken och gick över till att på heltid resa runt på högskolor och hålla en föreläsning som han kallade De flygande tefaten finns!
Friedman har själv aldrig sett något UFO, men hans arbete fungerar som en katalysator för människor med egna UFO-historier. Alltsedan 1978 har han varit ett slags självutnämnd impressario för Roswellincidenten. Han har letat upp ett antal vittnen och han tror att myndigheternas mörkläggning av historien fortsätter än i dag.
Friedman fick det första tipset när han var med i ett nyhetsprogram i Baton Rouge. Nästa dag ringde han till den pensionerade armémajoren Jesse Marcel, som arbetade som tv-reparatör i Louisiana. Året därpå ordnade Friedman en intervju med Marcel för tidskriften National Enquirer, som återgav hans berömda uttryck om att de vrakspillror han såg inte varit av denna världen.
Marcel fortsatte fram till sin död 1986 att uttrycka sin förvåning över det material han haft i sin hand, men han kallade det aldrig för flygande tefat. Han nämnde heller aldrig några utomjordingar som skulle ha funnits i eller utanför farkosten. Inte heller Mac Brazel hävdade någonsin att han sett utomjordingar, vare sig döda eller levande.
Det var Friedman som lade till informationen om kropparna. Den hade han fått från det äkta paret Vern och Jean Maltais, som efter en föreläsning berättade att deras avlidne vän Barney Barnett hade sett ett kraschat tefat utanför Soccoro i New Mexico, när han jobbade där som ingenjör på 40-talet. Något exakt år kände de inte till, men Barney var inte den typen som kom med påhittade historier.
Nu försökte Friedman rekonstruera hur det hela hade gått till. Han menade att farkosten tappat delar över fårfarmen utanför Roswell och sedan fortsatt i nordvästlig riktning innan den kraschade. Detta var Friedmans bidrag till den första Roswellboken: Charles Berlitz och William Moores The Roswell Incident.
Med den här boken fick Roswellhistorien nya proportioner. Den spred vrakspillrorna från fårfarmen till en plats långt bort där resterna av tefatet skulle ha landat. Friedman placerade kraschen utanför Corona, 15 mil nordväst om Roswell. Han kom också att kalla sin egen Roswellbok, skriven tillsammans med Don Berliner 1992, Crash at Corona. Här introducerar han dessutom ett andra kraschat tefat på San Augustin-slätten, knappt 25 mil längre västerut inte långt från Soccoro. Det var här Barney Barnetts farkost borde ha tagit mark.
Friedman fann till slut ett vittne som kunde styrka nedslagsplats nummer två. Han hette Gerald Anderson och var bara fem år gammal 1947. Han ringde Friedman efter ett framträdande i tv-programmet Olösta mysterier och hävdade att han och hans familj sett det kraschade tefatet och döda utomjordingar. Det enda felet med Andersons berättelse är att den är väl detaljerad för att vara minnen av något som hände en femårig grabb nästan femtio år tidigare.
Friedman har fortsatt att leta efter fler vittnen till den andra kraschen, men hittills förgäves. Därför har han också utsatts för hård kritik av många kolleger. Det gäller kanske i första hand Kevin Randle och Donald Schmitt, som skrivit två böcker om fallet: UFO Crash at Roswell och The Truth about the UFO Crash at Roswell. De har bland annat låtit kriminalartekniker undersöka den dagbok som Andersons farbror Ted förde och som tog upp kraschen. Papperet användes mycker riktigt 1947, men bläcket fanns inte tillgängligt förrän 1974.
Duon Randle-Schmitt tog sig an Roswelltemat 1988 i avsikten att avslöja fallet som en bluff eller en icke-händelse. Under de år som gått sedan dess har de i stället kommit att finna den utomjordiska förklaringen som den mest sannolika.
Kevin Randle är en före detta militär helikopterpilot som tjänstgjorde i Vietnam. Han har skrivit ett 70-tal romaner, varav de flesta i science fiction- och äventyrsgenren. Han började sin karriär inom ufologin med att undersöka boskapsstympningar.
Don Schmitt har en gång varit assistent åt J Allen Hynek, grundaren av Center for UFO Studies (CUFOS), den första UFO-organisation som började med genuint vetenskapliga analyser av fenomenet. Schmitt har kallat sig illustratör åt medicinska publikationer, men har i själva verket arbetat heltid som brevbärare sedan 1974, vilket förvånade många kolleger när det avslöjades.
När Randle och Schmitt hade avslöjat Gerald Anderson satsade de i stället på Jim Ragsdale, som påstår sig ha varit ute och campat natten till den 4 juli 1947 tillsammans med sin flickvän. De såg då ett föremål passera över sina huvuden och sedan störta. De letade upp det och såg i ljuset från sina ficklampor att det var ett flygande tefat med döda kroppar utanför. De återvände nästa morgon men kunde då inte komma nära, eftersom området var avspärrat av militär.
Ragsdales historia har förändrats med tiden. I början hade han och hans flickvän sett tefatet och kropparna på lite avstånd, men numera skulle han ha varit ända framme och försökt dra hjälmen av en av de döda utomjordingarna. Han beskriver dessutom dess utseende på ett sätt som inte överensstämmer med andra vittnesmål. Sådant främjar knappast berättelsens autenticitet.
I stället har ett nytt vittne trätt fram i Randles och Schmitts senaste bok. Han heter Frank Kaufmann och tjänstgjorde i armén i Roswell till 1945, varefter han fortsatte att arbeta för armén i ett slags halvmilitär kapacitet. Han påstår att han såg farkosten när han deltog i ett hemligt sökande efter den. Kaufmann säger att han ännu inte har presenterat hela sin berättelse, utan han föredrar att portionera ut den. Bland annat hävdar han att han diskuterat Roswell med Wernher von Braun, V 2-raketens konstruktör och mannen bakom det amerikanska rymdprogrammet.
En annan av Roswellforskarna är Karl Pflock, en före detta CIA-medarbetare. Han blev aktiv i National Investigations Committee on Aerial Phenomena (NICAP), den första amerikanska samhälleliga UFO-organisationen, på 1960-talet. Han har arbetat på kongressens kansli och var biträdande försvarsminister 1985-89. Hans hustru Mary Martinek arbetar för kongressledamoten Stephen Schiff, som tagit initiativ till General Accounting Offices (GAO) Roswellutredning.
Pflocks viktigaste vittne är begravningsentreprenören Glenn Dennis, som minns att han lördagen den 5 juli (dagen efter den amerikanska nationaldagen) fick en rad mystiska telefonsamtal från armébasens begravningsofficer. De gällde tillgången på kistor i barnstorlek (enligt alla vittnen var utomjordingarna av en 10-årings längd), balsameringsteknik för kroppar i ett långt framskridet stadium av förruttnelse och effekten av balsameringsvätska på blod och maginnehåll.
Dennis minns också att han hade talat med en sjuksköterska, som hade beordrats att delta i en obduktion av tre illa tilltygade utomjordingar. Sköterskan hade avkrävts tystnadslöfte och hon tvingade Dennis att svära på att aldrig avslöja hennes namn.
Dennis, som sedan blev vicedirektör för International UFO Museum and Research Center i Roswell inrättat i oktober 1992 har surnat på medierna och pratar endast med Carl Pflock. Nyckeln till hans berättelse finns hos den mystiska sjuksköterskan, som han hade träffat på basen samma dag som obduktionen skulle ha utförts och därefter påföljande dag på över en lunch på basens officersmatsal.
Under denna lunch gjorde hon en teckning av varelserna på ett receptblock, men den har Dennis tyvärr blivit av med. Det var sista gången han såg henne; nästa dag skulle hon ha omplacerats till en bas i Europa.
Dennis avslöjade långt om länge namnet på sjuksköterskan för Pflock. Hon skulle ha hetat Naomi Maria Selff. Pflock har givetvis gjort intensiva efterforskningar för att försöka hitta henne, men det finns inga uppgifter om att hon skulle ha tjänstgjort på basen vid tidpunkten i fråga. Det finns för övrigt inga bevis för att hon överhuvudtaget existerat.
Det kan också vara så att Dennis medvetet uppgivit fel namn för att skydda sjuksköterskan. Det menar i varje fall amatörufologen Richard Neal, som påstår att Dennis själv gjort antydningar i den riktningen under ett samtal de haft.
Glenn Dennis version av historien är annars den kanske mest färgrika. Han berättar att basen sjöd av aktivitet den eftermiddagen när han var där (8 juli). Han såg ambulanser parkerade utanför sjukhuset, proppfulla med underliga purpurfärgade vrakrester, och militärpoliser överallt. Och inne på sjukhuset skulle det ha varit ännu mer stökigt.
PR-officer Walter Haut, som är god vän med Dennis och som jobbade den aktuella dagen, minns däremot ingen ovanlig aktivitet, förutom överste Blanchards order om att publicera pressmeddelandet om det flygande tefatet. Haut är för övrigt direktör för International UFO Museum and Research Center, vilket är det andra i Roswell. Ett halvår tidigare hade UFO Enigma Museum invigts.
Haut minns inte detaljerna kring hur han fick överste Blanchards order; om det var via telefon. om han hade åkt över och fått pressmeddelandet dikterat för sig eller om han fått några stolpar och satt ihop det själv.
Många vittnen till händelserna i Roswell hävdar att hotats till livet av FBI och militärpoliser om de yttrat ett enda ord om vad de visste. Lydia Sleppy försökte sända en nyhetsbulletin från den lokala radiostationen när FBI avbröt sändningen och befallde henne att sluta.
Frankie Rowe berättar att hennes far skickats till platsen för kraschen tillsammans med andra brandmän i Roswell och då sett två små liksäckar och en liten levande varelse nära vraket. Militärer hade strax därefter kommit till deras hus och påpekat att de inte fick tala om det för någon eftersom det aldrig hade inträffat.
Ett vanligt påstående bland de som menar att myndigheterna mörklagt hela historien är att vrakresterna som finns på tidningsbilden inte är de som Brazel hittade och som Marcel hade med sig till Fort Worth, där fotot är taget. Medan Marcel och Ramey var ute ur rummet en stund byttes de äkta vrakspillrorna ut mot rester av en helt vanlig väderballong,. De identifierades av Rameys meteorolog Irving Newton, varpå Ramey själv tog hand om alla frågor från reportrarna så att Marcel aldrig fick en syl i vädret. Newton tillbakavisar detta.
Den 10 juli 1947 publicerade Alamagordo News en artikel som gav en ingående förklaring till hela saken. Man jämförde till exempel Marcel beskrivning av materialet med en vanlig väderballong och visade att de stämde väl överens.
Nu har det framkommit att väderballongsförklaringen trots allt var något av en mörkläggning. Enligt Flygvapnets rapport var det en annan slags ballong, tillhörande ett topphemligt projekt, som hade störtat utanför Roswell. Materialet i Project Mogul ett försök att övervaka kärnvapenprov via luften bestod av ett tåg av totalt 23 meteorologiska ballonger i två 200 meter långa rep, ett slags föregångare till dagens spionsatelliter. Projektet, inklusive dess namn, förblev topphemligt ända till början av 1970-talet.
Charles Moore är professor i atmosfärfysik och en av männen bakom Project Mogul. Han tror inte att Blanchard och Ramey kände till projektet när de la fram sin väderballongförklaring, men att de informerdes om det efteråt. Därmed kan de inte heller anklagas för att ha deltagit i en mörkläggning.
Moore tror att det ballongtåg som släpptes upp den 4 juni från staden Alamagordo som gav upphov till de vrakspillror som Mac Brazel fann på ranchen. Radarmålen i ballongtåget hade fästs med hjälp av en ny sorts tejp med en abstrakt design som mycket påminner om de underliga hieroglyfer som Marcel och andra vittnen rapporterade om.
Den oberoende ufologen Robert Todd var den förste som gjorde kopplingen innan flygvapnet publicerade sin rapport mellan det topphemliga projektet och Roswellfallet. Han har accepterat denna förklaring och på grund av det hoppat av efter 20 år som UFO-forskare. Todd tror inte att Jesse Marcel någonsin hade sett ett radarmål.
Karl Pflock hade också oberoende av Todd kommit fram till att Project Mogul var inblandat i Roswellhistorien, men han tror fortfarande på Glenn Dennis historia. Pflock menar att UFOt störtade sedan det kolliderat i luften med ballongtåget eller tappat kontrollen när det lyckades undvika att kollidera med det.
Ufologerna har förstås avfärdat det amerikanska flygvapnets förklaring till Roswellincidenten. Stanton Friedman har kallat den skräp och Walter Haut menar att militären bara ändrat beteckning på ballongen.
Löjtnant James McAndrew, historiker och författare till flygvapnets rapport, är dock säker på sin sak. Han menar till exempel att det viktiga vittnet Frank Kaufmann enligt arkivuppgifter aldrig tjänstgjort i det militära.
Alternativa förklaringar
Under de senaste åren har flera olika förklaringar förutom den utomjordiska, väderballongen och det topphemliga projektet till det som hände utanför Roswell framkastats.
Journalisten John Keel hävdade 1990 att Mac Brazel hade hittat en japansk ballongbomb från andra världskriget. Den skulle ha fallit ner i krigets slutskede och tvingats fram av de åskoväder som drog fram i de här trakterna på kvällen den 4 juli. Men nog borde de militära vittnena till en sådan bomb ha känt igen den? Dessutom fanns det ingen anledning att inte öppet erkänna att det var en sådan. Många gamla japanska ballongbomber hade påträffats i USA under åren efter kriget.
Författaren Ron Schaffner menar att det kan ha rört sig om en tysk V2-bomb som skjutits upp från testområdet i White Sands inte långt från Roswell. Inte mycket talar för det. Nedslagsplatsen borde sett mycket annorlunda ut, och nog skulle en armémajor som Jesse Marcel ha sett att det rörde sig om en människotillverkad tingest, även om han inte kände till de hemliga testerna i White Sands. Sheridan Cavitt förnekar att han någonsin hjälpte till att ta hand om resterna av en raket. Ett sådant omhändertagande skulle dessutom inte ha skötts från Roswell utan från Almagordo eller White Sands.
Även möjligheten att det skulle ha varit en A9-raket har framkastats. Det står dock helt klart att inga raketer av denna typ någonsin provsköts från White Sands.
Andra teorier som har framlagts talar om andra typer av ballonger, övningsatombomber, experimentflygplan och ett sovjetiska spionplan, men det finns inga bevis som talar för de här förklaringarna.