Matthew Mannings bok Länken - en tonårspsykikers utomordentliga förmågor (som trycktes i Storbritanien, Tyskland och Nederländerna i januari 1974) var mer eller mindre färdig den dag han fyllde arton, och jag sa i mitt första förord vad som fortfarande stämmer nästan arton månader senare: vid arton års ålder har Matthew Manning upplevt fler psykiska fenomen än de flesta människor hör talas om på en livstid, än mindre har personliga erfarenheter av.
Min egen bakgrund: kriminalpsykologi, teologi och pedagogik, f.d. Senior Lecturer vid Cambridge Institute of Education, numera förläggare och redaktör av en parapsykologisk tidskrift, betraktades av vissa kritiker som en alltför materialistisk och pragmatisk omgivning för en ung 'mottaglig', som de betecknade honom.
Matthew måste klassificeras som introvent. Han föredrar sitt eget sällskap, och jag har redan funnit att han är ovillig att säga mer än som är absolut nödvändigt. Å andra sidan är han varken hemlighetsfull eller vägrar svara på någon fråga. När han blir ombedd att redogöra för en händelse gör han det så detaljerat, att en utomstående som inte känner Matthew personligen ibland kan undra om Matthew rabblade upp en utantilläxa. Naturligtvis framstår det snart fullkomligt klart, att han helt enkelt redogör ur minnet för en rad fakta. Jag kan inte nog betona Matthews nästan fanatiska begär att säga sanningen och ingenting annat än sanningen. Han skulle bli ett utmärkt vittne inför rätta, ty det har ofta slagit mig att han har ett i det närmaste fotografiskt minne. Han är självkritisk och nästan pedantisk, när han redogör för en eller annan händelse.
Sedan väl doktor George Owen, på den tiden Fellow vid Trinity College, Cambridge, en framstående genetiker och dessutom sekreterare i Cambridge Society for Psychical Research, hade konstaterat källan till Matthews problem har båda hans föräldrars obegränsade hjälp och stöd varit storslaget. ... Herr Derek Manning är en ganska högt uppsatt arkitekt och ansvarig inför en stor, regionel sjukhusstyrelse. Hela bakgrunden är god engelsk medelklass. ... Derek manning är i högsta grad en man som inte tål strunt. ... Det kaos som blev resultatet av de första poltergeistmanifestationerna och de senare händelserna måste ses mot denna familjegakgrund.
.., nämligen att helt avskära sig och nollställa sinnet. Matthew kan slå av sig själv och/eller slå på sin kraft på åtta till femton sekunder.
Jag minns, att jag fick ett långt brev från en kär och respekterad vän, nestorn inom Storbritaniens parapsykologiska forskning, doktor Robert Crookall, D.Dc., Ph.D., B.Sc. (Psychol.) etc., som varnade mig för de fruktansvärda riskerna att ta en ung man som Matthew Manning och låta honom bli något slags psykiskt missfoster. Dr. Crookall ansåg, att han var alldeles för ung för att få delta i experiment eller ägna sig åt automatisk skrift och dylikt.
Kunde matthew böja nycklar, skedar eller vad som helst? - Jag tror det är viktigt att visa exakt hur en dum liten sak som en böjd sked kan få världsomfattande betydelse. Ja, Matthew kunde böja metallföremål, men nyhetens behag försvann snart. Matthew kände sig vanligen utmattad och till yttermera visso tycktes de fysiska fenomenen, de obehagliga psykiska bieffekterna, oroligheterna, poltergeistaktiviteterna och allt det andra vi trodde vi hade blivit av med återvände så snart Matthew koncentrerade sig på att böja metallföremål. Det böjdes överallt i huset, vare sig Matthew ville det eller inte. Om han fanns två trappor upp i mitt kontor fick jag klagomål från min personal på bottenvåningen att, i ett fall, de sex nycklarna till dokumentskåpen hade böjts i direktörens ficka och vi kunde inte låsa skåpen därför att nya nycklar måste beställas från tillverkaren.
Efter hand som veckorna gick blev de utmaningar som trängde sig på Matthew, och i viss mån mig själv, mer krävande. I maj 1974 fick jag besök av en bekant, som jag senare fick reda på är hög officer i Special Branch (förmodligen samma slags organisation som det amerikanska FBI eller CIA). Han hade sett bilder som tagits av Geller på flygplatsen i Frankfurt, där Uri uppgavs ha fått ett par Clejusohandbojor att böja sig en aning. I själva verket rådde delade miningar huruvida bojorna verkligen hade böjts. Enligt min bekantskap föreföll detta bevisa att det var fråga om bedrägeri, ty dessa handbojor är gjorda av specialmaterial som inte kan böjas. För att bevisa sin åsikt erbjöd han att låta leverera ett par till mitt kontor samma eftermiddag. (Han talade om för mig att tjugo par just hade importerats från Tyskland på försök.)
I efterhand är det mycket lätt för mig att säga, att jag skulle ha avböjt erbjudandet. Då jag ser tillbaka på det som hände undrar jag fortfarande varför jag antog erbjudandet, eftersom ingen skulle ha tagit illa upp om jag bara hade tackat nej. Istället tog jag hand om ett par Clejuso-handbojor, personligen levererade till förläggaren vid... (adress) på... o.s.v., och förläggaren åtar sig att återlämna handbojorna i gott skick inom tjugofyra timmar och förläggaren åtar sig också att inte använda dessa handbojor i publicitetssyfte o.s.v o.s.v. Handbojorna lelererades till mitt kontor klockan 15.00, och eftersom Matthew råkade vara där föreslog han att han skulle ta dem på sig och att jag skulle låsa dem. Kort sagt tog jag dem av Matthew när ingenting hade hänt klockan 16.00. Jag lade dem i min portfölj och tog dem med mig hem den kvällen. Efter middagen kom Matthew in i mitt arbetsrum och frågade, om han kunde sätta handbojorna runt handlederna en gång till. - Jag har en känsla av att något kommer att hända, sade han. Jag inser nu att det var tanklöst och dumt av mig att göra som han bad om. Tidigare erfarenheter hade lärt mig, att när Matthew säger att något kommer att hända så händer också alltid något. Med handbojorna fastlåsta vid handlederna såg Matthew på TV. Efter en timme föreslog min kollega herr Smythe, som också befann sig i huset, att vi skulle ta av Matthew handbojorna eftersom det märktes att de satt så tätt, att de vållade honom obehag. Än en gång vill jag bespara läsaren de ångestfyllda detaljerna under den följande halvtimmen. Högra bojan togs av med viss svårighet, men eftersom Matthew försäkrade oss att egentligen ingenting hade hänt och att han bara kände sig trött och utmattad trodde vi bara, att vi inte var vana vid låsmekanismen och att svårigheterna med att få bojorna av Matthew låg hos oss själva. Svårigheterna började med vänstra handleden. Vi vred om nyckeln och ingenting hände. Vi försökte i ungefär tio minuter. Sedan blev jag otålig (och skällde naturligtvis på tillverkarna, som uppfunnit idiotiska anordningar som inte fungerade) och bad Matthew komma in i ett annat rum som var mycket klart upplyst, så att jag bättre kunde se vad jag gjorde. Till min fasa, som jag dock lyckades dölja för mina vänner, lade jag märke till att det band jag hade lösgjort en kvart tidigare från högra handleden hade böjts ungefär tio grader. Naturligtvis trodde jag först inte mina ögon. Jag försökte helt lugnt skjuta in bandet i låset igen, och mina farhågor bekräftades. jag kunde inte ens få in bandet i springan igen. Nu undersökte jag vänstra bojan. Min reaktion var en tydlig psykologisk chock. Jag blev först kall och sedan varm, torr i munnen och kände att mitt lugn började bryta samman. Jag vet inte hur jag lyckades förklara för de närvarande vad jag just lade märke till, men på något sätt gjorde jag det. Inuti låset hade pinnen med hack i böjts i en vinkel som jag beräknade till femton grader (gissningen visade sig faktiskt vara mycket exakt). Jag har i min ägo flera skriftliga intyg, edsvurna uttalanden och alla möjliga vittnesbörd. Jag tror dock inte att de kan beskriva vare sig hur jag kände det i detta ögonblick eller min oro för Matthew, vars vänstra handled satt väl fästad i en boja, och min bekantskap som jag ringde till och bad komma hem till mig omedelbart.
Deta är ett förord till Matthews bok, och en enda händelse får inte tillåtas fördunkla frågan eller förtaga något från de mycket viktigare frågorna i samband med Matthew. Eftersom det var en mardröm för alla närvarande har denna händelse fastnat i mitt huvud. Jag skall sammanfatta det som sedan följde så kort som möjligt. Mannen i fråga kom, arg, irriterad och, som han uttryckte det, djupt besviken över att jag hade missbrukat en vänlig gest och varit fräck nog att kalla in honom, förmodligen för att slå mynt av publiciteten. Som bevis talade han om för mig, att nödiga papper som gav honom tillåtelse att söka igenom mitt hus uppifrån och ända ned var på väg. Enligt hans uppfattning kunde handbojorna endast böjas med hydraulisk utrustning, och han var säker på att finna en sådan hemma hos mig. Han gjorde också fullkomligt klart, att sedan han funnit utrustningen skulle han inte bara avslöja Matthew utan också mig.
På något sätt hade jag sinnesnärvaro nog att be honom se på handbojorna först innan han påbörjade den häxjakt han hade för avsikt. - Om ni kan säga mig vilket slags hydraulisk eller annan utrustning, som kan böja en pinne inuti ett lås med mindre än 0,1 milimeters marginal på vardera sidan låshöljet, skall jag bespara er besväret att ansöka om en fullmakt för husundersökning och ge er mitt skriftliga medgivande att få vända upp och ned på huset, sade jag åt honom.
Det skulle ta alltför lång tid att redogöra för vad som hände de följande två timmarna. Det kan räcka att säga, att sedan Matthew hade blivit utfrågad i ungefär en timme (med handbojan fortfarande på och utan att något vittne fick finnas i samma rum) kom vi på ett sätt att vigda bojans omkrets med ungefär en och en halv centimeter, utan att dock få låskolven ur läge. Handbojorna lades i ett förseglat kuvert och togs personligen av min bekantskap till Metropolitanpolisens rättslaboratorier, där de underkastades de strängaste prov.
Det länder min bekantskap, vars namn jag inte har rätt att nämna, till stor heder att rapporten från rättslaboratorierna ställdes till min och fem andra personers kännedom. Vi fick skriva egna sammanfattningar av denna rapport och fick dessutom röntgenkopior av de metallurgiska undersökningarna. Rapporten beskrev mycket tekniskt metallen, dess struktur och molekyläruppträdande unde påfrestningar, samt fastslog kategoriskt, att dessa handbojor aldrig någonsin hade utsatts för någon fysisk åverkan. Den enda lösning som polisens rättsexperter kunde tänka sig var, att handbojorna hade tillverkats i det skicket. Att de faktiskt hade låsts runt Matthews handleder, tagits av dem och personligen överlämnats av denne mycket högt uppsatte officer till laboratoriet kunde de rättsexperter som undersökte bojorna inte ta hänsyn till. Enligt deras rapport hade bojorna aldrig någonsin utsatts för någon fysisk åverkan, ty (och här gav de yterligare specifikationer) om denna metall böjs bara tre grader med våld, så skulle dess molekylärstruktur ha förändrats.
Doktor George Owen hade antagit tjänsten som föreståndare för New Horizons Research Foundation i Toronto, Canada. Owen föreslog att Matthew skulle närvara vid ett speciellt konferensseminarium om psykokinesi i Toronto under de två sista veckorna i juni och första veckan i juli 1974. George Owen kommer att publicera en rad lärda uppsatser om experimenten, som inte kommer att utformas för den breda allmänheten, eftersom de kommer att kräva avsevärda kunskaper i olika akademiska discipliner. Andra framstående vetenskapsmän kommer också att publicera uppsatser som berör Torontoresultaten. (kommer, för att förordet skrivs såpass snart efter experimenten) En dokumentärfilm fick spelas in i Toronto.
Den 8 oktober 1974 ficj jag den första officiella rapporten från Toronto. Joel L. Whitton, M.D., Research Fellow, publicerade en lärd uppsats med titeln Ramp Functions in EEG Power Spectra During Actual and Attempted Paranormal Events. A.R.G. Owen, M.A., Ph.D., publicerade dessutom A Preliminary Report on Matthew Mannings's Physical Phenomena.
Bland de vetenskapliga giganter som befann sig bland de tjugoen deltagarna i experimenten med Matthew Manning fanns en annan blygsam man, som dock redan har talat ut offentligt: professor Brian Josephson, F.R.S., nobelpristagare i fysik 1973. Han har i en intervju förklarat att dessa krafter visseligen är mystiska, men inte mer mystiska än många saker inom fysiken redan är. Här följer fakta från experimentledarnas dagbok (om det kan kallas dagbok):
Först skedde åtta experiment med Manning. (De skulle följas av experiment med andra personer) Matthew kopplades till en elektroencefalograf, och en elektromyograf, varefter de båda anordningarna kopplades till en dator. Man gjorde diverse avläsningar av hans hjärnvågsmönster vid olika normala tillstånd. Sedan tillsades han att koppla på kraften. Instrumenten registrerade då en oväntad och helt unik avläsning.
Under själva experimentet lades antingen en nyckel i handen, eller så lade han handen på nyckeln. Hjärnvågmönstren var en helt ny erfarenhet för de närvarande utom en, som påminde sig att han hade sett liknande hos en patient som hadde fått en överdos av en hallucinatorisk drog. Under dessa experiment visade elektromyografen ingen som helst muskelaktivitet. Datorns REM-avläsning talade om att han befann sig i fjärde gradens djup sömn, trotts att åskådarna såg att han var klarvaken.
Några metallföremål som hade lagts under Matthews hand hade antingen böjts eller böjts efteråt.
Jag hoppar över att beskriva alla detaljer om hjärnvågorna som tas upp här. Men en punkt: 3. Motoyamas rön (1965), då han fann en ökad thetaenergi hos ESP-personer med hög poäng under övernormalt beteende, bekräftas. Och nu hoppar jag över beskrivningar av andra experiment. Och vi kan nu se att Bander på näst sista sidan i sittt förord felaktigt tror att ... Matthews bidrag, i synnerhet i Toronto, kanske en gång för alla gör slut på de fantasier om psykiska gåvor som har frodats så länge.
Efter Förordet kommer Mannings far med en inledning på tre sidor. Men efter det kommer Matthews bok på 209-45(-bilderna) sidor. Vilka följs av en raport av Peter Bander, gällande ett speciellt fall rörande Matthew. Efter det kommer en rapport av Dr. A.R.G. Owen. Det var lite att bita i...