Dermo-optisk Perception ESP, Psykisk kraft, Lokaliserad händelse

normal

Fingrar att se med

• Text 7819, v1
• Av Eugen Semitjov
• Källa Värld och Vetande (nr 12, 1984)

Det hela började i den lilla ryska staden Nizjnij Tagil mitt i Uralbergen, strax öster om gränsen mellan Europa och Asien. Läkaren som undersökt den 22-åriga flickan var slagen av häpnad. Han tog henne med till en psykologisk kongress som pågick i den närbelägna staden Sverdlovsk. De närvarande forskarna testade henne med minutiös kontroll - och kunde bara finna ett svar på mysteriet: Rosa Kulesjova tycktes kunna se med fingrarna!

Hon satt med förbundna ögon vid ett bord, strök med fingertopparna över en framlad text - och läste! Det var inte någon blindskrift - det kunde vara en textsida ur vilken tidning som helst.

Man satte Rosa på prov och lade framför henne ett maskinskrivet papper, skrivet utan färgband. Hon kände de markerade nedslagen i pappren, men kunde ändå inte läsa det skrivna. När man hade bestrukit pappret med ett färgämne, så att bokstävernas fördjupningar framträdde i vitt, läste hon därmed genast nästan flytande. Det tycktes inte ha något med beröringen att göra.

Man ritade några symboliska figurer med enkla streck - en gran, en liten cirkel, en stor cirkel delad i svart och vitt, en helsvart triangel m.m. - och lade en glasskiva över pappret. Rosa förde fingrarna över glaset och beskrev figurerna exakt.

Kunde hon på något sätt se trots ögonbindeln? Rosa fick framför sig nya figurer, och glasskivan byttes mot svart kartong. Det blev tydligen svårare för henne, men hon klarade ändå av figurerna efter en stund. Lättast hade hon att se stora textade bokstäver.

Nytt fenomen: Dermo-optik

• Text 7822, v1

Rosa Kulesjova hade ett par släktingar som var blinda. Tillsammans med dem hade hon under några år tränat sig i att läsa blindskrift. Till sin egen förvåning upptäckte hon av en tillfällighet att hon med fingertopparna kunde känna skillnad mellan ljusa och mörka ytor, utan att de var på något sätt markerade genom upphöjningar eller struktur.

Flickan började träna upp denna egenskap och fann snart att hon med stor säkerhet även kunde skilja på färger. Det var då hon vände sig till läkaren, Josif Goldberg i Nizjnij Tagil. Det var sommaren 1962. Hon blev snabbt en omtalad person i hela Sovjet. Ryska forskare kom från när och fjärran för att testa henne. Hon togs med till de stora vetenskapliga laboratorierna i Moskva. Hennes namn dök upp i tidningar och vetenskapliga tidskrifter.

Rosa hade gett upphov till en helt ny forskning: Dermo-optik - hudseende.

Man undersökte hennes fingrar mikroskopiskt och fann bara att de såg ut som alla andra människors fingrar. Men ändå fungerade Rosa som om hon haft extra ögon eller åtminstone något slags radar i fingertopparna. Själv förklarade hon bara att hon var känsligast i högra handens långfinger och ringfinger.

Professor Michail Smirnov på Biofysiska Institutet i Moskva utförde experiment med Kulesjovas förmåga att känna färger. Till en början trodde man att hon uppfattade färgernas temperaturer. Man testade den hypotesen genom att värma upp plattor som var målade med kalla färger: violett, blått, grönt. Och kyla ned plattor i varma färger: rött, orange, gult. Men det gjorde ingen skillnad - flickan tycktes på något sätt känna själva färgen, inte temperaturen.

Grönt känns klibbigt

• Text 7823, v1

Andra medarbetare på institutet fick till uppgift att om möjligt träna upp sin förmåga att med fingrarna känna skillnad på färger. Det ledde till intressanta resultat. De medverkande hade mer eller mindre uppfattat skillnaderna som glatt, klibbig och grov. Ljusblått kändes glattast eller slätast. Gult som mycket hal. Grönt ansågs klibbigare än rött. Orange och violett gav en grov och bromsande känsla.

Dr Smirnov prövade en annan metod och belyste Rosas fingrar med olikfärgat ljus. Hon kunde även i det fallet utan svårighet avgöra färgen - men endast så länge färgerna höll sig inom det synliga spektrum. När man prövade infrarött ljus kunde hon inte förklara vad det var, trots att denna stråle värmde hennes fingrar tusenfalt mer än något synligt ljus. De ryska forskarnas slutsats blev att Rosa Kulesjovas förmåga att se med fingrarna inte orsakas av någon vanlig känslighet vid beröring eller känslighet för temperaturskillnader. Man kom fram till att hon på ett helt speciellt sätt måste förnimma ljus och färger med fingrarna, att hon är utrustad med något slags färgkänsliga celler i huden.

I fullständigt mörker kan Rosa varken läsa eller identifiera färger. Detta anses även utesluta möjligheten att hon skulle vara ett parapsykologiskt fenomen som på telepatisk väg kan få vetskap om färgerna genom vid experimenten närvarande personer.

Jag har talat med ryska forskare som haft med Rosa Kulesjovas dermo-optiska experiment, och sett filmer där kameran närgånget iakttagit hennes prestationer. Ändå har jag aldrig riktigt kunnat ta allt det där på allvar - tanken har funnits: kanske är det ändå bara trick, kanske hon kunnat se genom ögonbindeln...?

Men jag blev nyligen överbevisad, vid mitt andra besök på professor Thelma Moss laboratorium i USA - av en blind kvinna.

Känsliga kinder

• Text 7824, v1

Den berömda kvinnliga parapsykologen, som forskar i telepati, psykokinesi, kirlian-foto och en hel del andra fenomen har nu även dermo-optik på programmet, och resultaten betecknas som klart framgångsrika.

Det finns en väsentlig skillnad mellan ryskan Rosa Kulesjova och amerikanernas främsta försöksperson, Mary Wimberley - den senare har varit fullständigt blind i mer än 20 år.

- Mary visste ingenting om sin eventuella dermo-optiska förmåga när hon första gången kom hit, berättar den kvinnliga forskaren Frances Saba som nu leder dessa experiment. Mary hade bara läst om det ryska fenomenet och ville försöka själv. Hon fick börja från första början, träna sig att med fingrarna skilja på svarta och vita kartongskivor. Det lyckades, och hon fick sedan fortsätta med andra färger och andra material. Nu, efter ett par års träning hos oss, kan Mary snabbt och med stor säkerhet känna igen olika färger vara sig materialet är papper, plast eller textil, säger Frances Saba.

- Gör hon det med fingertopparna, precis som ryskan?

- Ja, men hon håller också ofta föremålet mot kinden. Det var inte vi som bad henne pröva kinden, hon kom på det själv, hon måste vara speciellt känslig där. Hon kan till och med tala om färgen med föremålet på ett visst avstånd från kinden.

- Och det kan inte vara frågan om någon form av telepatisk inverkan från andra personer som ser färgen i fråga?

- Vi har gjort många experiment som utesluter sådana möjligheter. Mary Wimberley har fått slumpmässigt blandade färgprover - som ingen annan kunnat se - och hon har svarat lika säkert. Vi är ganska säkra på att hennes färgseende är en fysisk process.

- Behöver hon mycket koncentration för detta?

- Snarare tvärt om, säger miss Saba. Mary bör vara avspänd, inte särskilt angelägen om att prestera någonting. Det fungerar nästan bäst i ett rum där folk pratar till höger och vänster, och hon inte uppmärksammas... Här kommer hon förresten!

Test med telefoner

• Text 7825, v1

Marry Wimberley stiger in i laboratoriekammaren, arm i arm med en medelålders man och med en strävhårig tax i sällskap. En litet satt, rund nätt kvinna i 40-årsåldern, med kortklippt mörk hårkalufs. Säger leende Hello everybody till dem som hon anar i sin närhet. Trevar efter en stol som hon tydligen är van att sätta sig i.

- Hur mår du idag, Mary? frågar miss Saba, och Mary svarar: - Sjua! Det betyder att hon är på bästa humör, i form för nya prov. De båda har kommit överens om att gradera sin sinnesstämning från ett till sju - enkelt och praktiskt.

Framför Mary, på armstöden till hennes stol, monteras en bordsskiva och på den ställer man tre telefoner - en turkosblå, en gul och en rosa (i USA har man ju en rik skala av telefonfärger att välja på). Den blinda kvinnan stryker hastigt med båda händerna över telefonerna, berör ytorna bara flyktigt.

- Idag har jag lust att prata i den gula telefonen, säger miss Saba. Och Mary räcker henne genast den gula.

Frances Saba försöker göra det lite svårare. Hon tar fram en grön och en röd leksaksbil i plast och ställer dem på var sida om den blå telefonen. Hon säger:

- Mary, på sidorna om den rosa telefonen står en blå och en röd bil. Vilken är vilken?

Marys händer far över föremålen och hon svarar efter ett par sekunder: - Nej, det är fel... Telefonen är blå och inte rosa. Och det finns ingen blå bil här. Den vänstra är grön och den högra röd.

Något för framtiden

• Text 7826, v1

Jag frågade Mary Wimberley om hon gör något särskilt för att hålla sina fingertoppar känsliga. Men det behövs inte, sade hon, bara händerna inte är för kalla eller för varma. Utomhus en kall dag försvinner hennes förmåga att uppfatta färger helt. Annars brukar hon möjlighen bara gnida fingrarna lätt mot sidenscarfen som hon har om halsen, eller något liknande.

- Kan du läsa en bok med fingrarna, vanlig tryckt text?

- Nej, det får bli nästa steg, säger Mary och skrattar. Jag hoppas kunna komma dithän med fortsatt träning. Affischstilar, minst en tum stora bokstäver, det kan jag klara redan nu. Men i fråga om läsning är jag så van vid blindskrift att jag har svårt att komma loss från den.

- Tror du att dermo-optik kan vara något för framtiden, skulle man systematiskt kunna lära blinda att läsa vanlig tryckstil med fingrarna ... att uppfatta färger...?

- Det är mitt stora mål, säger Mary Wimberley. Jag har nyligen börjat arbeta med en grupp blinda barn. Det är från dem jag hoppas få det slutliga svaret - kan en blind lära sig att uppfatta färger? Jag fick höra under min uppväxttid att det inte går, men jag tror mej veta bättre idag. Att försöka ge den gåvan till en ny generation, det är det viktigaste för mej just nu.

- Mary, du kunde se färger förr, du minns hur gult, blått, rätt och grönt ser ut... Men människor som har fötts blinda - hur kan de uppfatta färger?

- Om någon som aldrig sett färger ber dej förklara hur grönt ser ut... Det kan du inte. Det är samma sak med att uppfatta färger genom beröring, säger Mary. Man kan inte förklara det. När jag började uppfatta färger med min hud, blev jag först besviken - för de känns inte alls som de ser ut. Det var i viss mån störande. Därför tror jag det bör vara lättare för personer som fötts blinda att lära sig färger på dermo-optisk väg. Dee blir alltså färgmedvetna enbart genom känseln.

Det är helt nya horisonet som öppnas - det är en ny värld! säger den blinda kvinnan och ler.

Jag bad att få sätta Mary på prov och lade min plånbok på bordet. Hon strök med fingrarna över den på både ut- och insidan och frågade skrattande hur mycket hon fick behålla av innehållet om hon svarade rätt. Sedan sade hon:

- Det är lite svårt, för den har din kroppsvärme kvar... Men jag tror att den är röd eller svart.

Plånboken var vinröd på utsidan och svart på insidan.

normal

• Text 7827, v2
• Ur Den yttersta makten - De nya psykiska upptäckterna (sid 362-365)

Kursen började med att försökspersonerna fick lära sig känna igen två färger: rött och ljusblått. De fick först bekanta sig ordentligt med det rum de skulle arbeta i: bordens och stolarnas placering, hur ljuset föll in genom fönstret o s v. Sedan visades de några pappersark -- ett slätt ritpapper jämnt färgat med färgkritor -- som de senare skulle få arbeta med, och de fick veta hur papperen skulle placeras framför dem på glasskivor monterade på små ben. De fick gå igenom alla de rörelser de skulle utföra med ögonbindel senare: stryka sakta med fingertopparna över papperet, först fram och tillbaka, sedan uppåt och neråt. De fick veta att deras uppgift var att rapportera vad de upplevde när de kände på papperen, beskriva upplevelsen i detalj, ange om det kändes varmt eller ej. Vid slutet av första lektionen fick de ögonbindlar på sig och fick öva sig på egen hand några minuter.

Den verkliga träningen började med den andra lektionen. Försökspersonerna fick sätta sig på samma stolar som föregående dag. Så fick de bindlar för ögonen, och var och en fick ett pappersark att lägga framför sig på glasplattan.

Undervisningen i konsten att skilja mellan rött och blått upptog två hela 90-minuters-lektioner. Vid slutet av den andra lektionen kunde alla 22 känna skillnad mellan de båda färgerna utan att göra ett enda misstag.

(Sedan lades färg efter färg till övningarna så att de tillslut hade tio nyanser.)

Fem av våra studenter klarade färgidentifieringen utan att göra jämförelser. De kunde med andra ord identifiera en färg i taget. Åtta lärde sig känna igen en del färger utan jämförelse men behövde en annan färg att jämföra med innan de kunde identifiera de andra. Resten lärde sig känna igen färger bara genom att jämföra dem.

När de ombads att beskriva vad de kände när de rörde vid papper i olika färger jämförde man svaren, och fann att alla var överens. Som en följd av detta kunde dr Gilev konstruera en beröringsbeskrivning för olika färger. Den jämfördes senare med beskrivningar som gjorts av andra testgrupper i Sverdlovsk, Magnitogorsk och de andra städerna där man experimenterade med blinda eller nästan blinda försökspersoner. Beskrivningarna stämde väl överens, och därmed bevisades att vi genom någon mystisk förmåga som ännu inte kunnat förklaras vet hur färger känns.

• Rött är klibbigt, skrovligt, grovkorningt och varmt.
• Ljusblott är kallt, glatt, fast och småkornigt.
• Gult är mjukt, slätt, poröst, torrt och varmt.
• Orange är mest grovkornigt, klibbigt -- men inte så klibbigt som rött --, kallare än rött men varmare än gult.
• Grönt har en klibbig kornighet och känns tjockare och lite varmare än ljusblått.
• Mörkblått är kallt och hårt men också något klibbigt och tunt.
• Violett är kallt och tjockt och skrovligare än mörkblått.
• Svart är grovt och har en tydlig friktion. Det är också varmare än vitt eller grått.
• Grått är slätt, kallt och glatt. Dess yta har små refflor som alla löper i samma riktning.
• Vitt är slätt men relativt kallt.

... Ytterligare försök visade att studenterna taktila känslighet minskade när det var regnigt väder. Narusjevitj, som lyckats hundraprocentigt när det var varmt och torrt och var bäst i klassen tillsammans med Karaoulsjtjikov, var den första att förlora sin förmåga när det regnade. Hon tog fel på mörkblått i tron att det var violett, hon svarade orange när det var gult, hon kände ingen skillnad på grått och svart. Men hon kunde inte veta att det regnade -- regnet hade börjat först efter det att alla sammlats, och ingen kunde heller höra regnet eftersom bindeln för ögonen täckte också deras öron.

(Flera olika liknande försök av andra forskare på andra platser har visat att materialet inte är avgörande för den dermo-optiska perceptionen.)

normal

• Text 7828, v1 - Inmatad av Sven Ove Hansson
• Ur Förklarade Mysterier - Om till synes oförklarliga ting (sid 145-146)
• Av Sven Ove Hansson

Den här bilden var publicerad i tidskriften Time i januari 1963. Den föreställer den ryska kvinnan Rosa Kuleshova, som enligt tidskriften kan läsa med förbundna ögon.

"Rosa öppnade en bok på den sida som rakade komma upp. Hon förde högra handens fingertoppar lätt över sidan och läste upp texten flytande. Hon gjorde detsamma med en tidning. När hon fick ett fotografi, strök Rosa mot ytan och sa: 'Vilken söt liten flicka med rosett i haret och ansiktet vänt uppat!. . .'

Rosas hjärnvagsmönster förändras när hon läser med sina fingrar, men neurologer har inte hittills lyckats finna nagot samband mellan hennes egendomliga förmaga och hennes epilepsi. De ryska experterna kan bara dra den slutsatsen att Rosa Kuleshova i sina fingertoppar har ett nätverk av fina nervtradar som är känsliga för ljus."

I januari 1981 aterfanns en liknande berättelse i den officiella tidskriften China Reconstructs. Det hade i Kina dykt upp dussintals med barn som kunde läsa med olika kroppsdelar som öronen, armhålorna och fötterna. Den respekterade kinesiske raketvetenskapsmannen Qian Xuesen har skrivit att vi inte far förneka det bara därför att vi ännu inte kan förklara det, hette det i artikeln.

• Text 7831, v1

Trollkonstnärer känner till många sätt att se genom en ögonbindel. Ett av de enklaste är att utnyttja vecket mellan näsan och kinden. Prova själv att lata någon binda en bindel över dina ögon. Man märker da hur omöjligt det är att helt täppa till glipan vid näsroten. Pa bilden ser man hur Rosa vänder huvudet uppat för att kunna läsa genom den glipan. Skickliga trollkonstnärer undviker att hålla huvudet pa det sättet, och skaffar i stället sikt i glipan genom att då och da t ex nicka eller klia sig i nacken. Da de leds runt i rummet blundar de ofta för att kunna bete sig som om ögonbindeln hindrade dem från att se.

Ibland förstärker man ögonbindlar genom att lägga t ex bomull eller deg under dem. Med litet träning lär man sig lätt att se längs näsglipan även i detta fall. Det gäller att spänna rätt ansiktsmuskler da bindeln sätts pa, så att bomullen eller degen glider åt sidan när man slappnar av musklerna igen. Sikten kan förbättras om man pa lämpligt sätt kliar sig i pannan efter att bindeln har satts på.

Med hjälp av t ex skärmar kan man göra det omöjligt för en person att se en bok med ögonen som hon pastår sig läsa med fingrarna. Det har hittills inte framträtt någon person som kan läsa med fingrarna under ordentligt kontrollerade omständigheter.

Det är inte alldeles säkert att alla de personer som påstar sig kunna se med huden är medvetna bedragare. En amerikansk forskare som iakttagit en sadan person drog en annan slutsats:

Vår observation av försökspersonen gav inget belägg för nagon medvetenhet om att 'kika'. När vi provade liknande ögonbindlar på oss själva visade det sig att den syn man far under dessa omständigheter var subjektivt mycket säregen och lätt kunde framsta som nagot annat än den normala syn man har erfarenhet av.