För att motivera min grundelementsteori (gtn) har jag lagt ned tid på att beskriva hur jag ser på teorins ontologiska status. Dvs, villket förhållande det jag beskriver har med verkligheten.
Jag föredrar att kalla den metod jag användt för utvecklingen av gtn för den metafysiska metoden. Men detta gav läsarna andra reaktioner än de jag avsåg. Därför hittade jag på ett, förhoppningsvis, nytt namn. Nämligen B-metoden.
Den metod som idag beskrivs som vetenskapligt korrekt är av en sort som gör att man måste gå steg för steg. Det är en mycket tidsödande metod. Låt oss kalla den A-metoden.
Den andra metoden bygger upp vetenskapen på ett annat sätt och man kan då nå en förklaring och en förståelse av fenomen som man annars aldrig skulle hinna nå med den första metoden. Men nackdelen är att men inte når samma exakthet som med den första metoden. Låt oss kalla denna andra metoden för B-metoden.
Man kommer aldrig att komma så långt att det inte är delar av verkligheten som man måste ta till den andra metoden för att förklara och förstå. Det oändliga ljuset ligger så oändligt långt borta (på den vetenskapliga forskningens vandring) att man aldrig kan nå det med A-metoden. Man måste använda den B-metoden för detta.
Dessa två metoder vill jag kalla (a) den fysiska respektive (b) den metafysiska metoden. Men då är det min definition på metafysik jag använder.
A-metoden
Man ser alla ting som bestående av beståndsdelar. Man beräknar tingens egenskaper genom att analysera dess beståndsdelar och relationen mellan dem. Man bygger upp teorin genom att beskriva hur delarna bestämmer helheten.
B-metoden
Med intentionen att beräkna tingens egenskaper definierar man metafysiska objekt. Objekten modifieras så att varje tings egenskaper kan beräknas genom att analysera de metafysiska objekten och dess relationer. Man bygger upp teorin genom att beskriva hur helheten bestämmer delarna.
Exempel
Undersöker man en termitstack med intetnionen att förstå hur dess arkitektur uppstår så skulle vetenskapsmannen med den A-metoden undersöka termiternas rörelsemönster och uppbyggnad för att förklara hur de kan bygga dessa perfekt ventilerade hus. Vetenskapsmannen med B-metoden skulle antaga att termitstacken styrs av objektet B01.
A-metoden skulle lära mera om man lyckades med den, men det skulle ta hemskt lång tid. Med B-metoden skulle vi genast ha ett sätt att tala om termitstacken. Med varje ny observation modifieras beskrivningen av B01, så att dem bättre stämmer överens med verkligheten.
Med B-metoden kan vi i varje läge utveckla en förståelse om fenomen som vi inte har tillräcklig detaljkunskap om för att utforska med A-metoden.
Kvantfysik
Det är kul att vetenskapsmännen börjar nosa på det första abstraktionsplanet (eterplanet) med A-metoden. Man kan arbeta positivistiskt även med B-metoden.
Enligt min mening så håller kvantfysiskerna på med metafysik (B-metoden) när de spekulerar om de dolda variablerna. Detta därför att dessa variabler antags, snarare än mäts. Över huvud taget så antar man egenskaper hos atomerna i atomfysiken bara för att dessa ska ge de rätta värderna efter beräkningar. Det är att använda den metafysiska metoden! Elektronens egenskap spinn är helt och hållet en metafysisk egenskap. Elektronen själv är egentligen metafysisk!
Att existera
Enligt min uppfatning av metafysik är det en förklarnigsmodell där man utifrån observerade fakta, ibland både vagt, känslomässigt och personligt, antager existensen av ett antal objekt med ett visst förhållande mellan varandra, som i sig inte på något sätt behöver existera men som används just för att kunna ge en struktur till det man observerade i första taget.
Så vad är existera? Dels så kan vi inte veta om något att det existerar. Dels så existerar allt som vi tänker på. De flesta diskutioner ligger någonstans mitt emellan. Vissa tror att det finns en riktig (fast) gräns mellan existens och icke-existens. Det tror inte jag.
När jag säger att objekten inte behöver existera menar jag inte att de nödvändigtvis inte gör det. (Det är snarare så att det är de som verkligen existerar.) Men metoden för uppbyggnaden av teorin kräver inte att man ska kunna identifiera objekten som delar, oberoende av helheten. Något som man kan plocka fram tumstocken och mäta. (Naturligtvis inte, tänker några av er.) Den metafysiska metoden för att påvisa existensen(!) av objekten är genom att visa hur dessa betraktade som del-mönster, bygger upp helheten. Det är helheten vi ser.
Astrologi som exempel
Astrologin har haft olika uttolkare från den äldsta tiden fram till idag och sett olika ut i olika kulturer. Den har från början varit en integrerad del i hela världsbilden. Strömningar från olika kulturer har kontinuerligt flytit samman. Astrologin har modifierats för att kunna innordnas med Kabbalahns numerologi, heiarki, alfabet, och med mineral-, växt- och djurriket och med tarot, yoga, Tao, Shamanism, osv, osv, osv. Det utgör ett enormt metafysiskt symbolsystem där allt har samband med varandra.
Metafysiska modeller kan ha en giltighet. De bygger på att man letar efter sammanhang i livet och skapar ett metafysiskt objekt och tillskriver det egenskaper som genom dess interaktion med andra metafysiska objekt resulterar i verkan på livet. Exempel på sådana objekt är själen, Gud, kundalini, planeternas egenskaper, ärkeänglarna, osv.
Det är inte alls lätt att finna samband på detta sätt. De metafysiska systemen justeras genom erfarenheter under tusentals år. Det är på så sätt terminologin utvecklats inom olika andliga skolor eller ockulta ordnar.
All naturvetenskap har sitt ursprung i dessa metafysiska modeller. De skulle inte kunna uppstå utan att först under lång tid formats på det sätt den metafysiska världsbilden formas. Astronomi och kemi utvecklades tack vare det fantastiska arbete astrologer och alkemister utfört.
Vi ska inte tro att metafysiken har spelat ut sin roll idag. Självklart finns det fler sammband, säkert ännu mer subtila, som behöver närmas genom det metafysiska modellbyggandet. Människans andliga natur är fortfarande något som främst finns beskrivet i metafysiska termer. Allt mera av människans andliga natur formuleras nu med modernare psykologiska termer (dvs inte freud-trams) men mycket kommer troligen att finnas kvar inom metafysiken. Speciellt då de s k paranormala aspekterna.
Vad som händer när metafysiska läror transformeras till modern vetenskap är att man under det ibland mångtusenåriga sökandet funnit samband som man studerat närmare och formulerat om. Detta sker genom att man modifierar de metafysiska objektens egenskaper och ser om det stämmer bättre med erfarenhet eller inte. Vid metafysiska revolutioner byter man ut gamla metafysiska objekt till nya. Detta skulle t ex vara när man byter ut anden i alla ting till en från tingen fristående heiarki gudar. Detta betyder att man går från tolkning av föremåls beteende på grund av dess egna personlighet till att tolka föremåls beteende genom vilken kategori de tillhör, dvs vilken fristående gud som styr detta föremål. Det handlar alltså om en intellektuell evolution som är helt nödvändig för utvecklande av tankar och idéer. Rätt som det är finner man fram till en riktigt bra modell som fungerar bra för att förstå världen. Då ser man på sin historia med oförståelse och betraktar allt metafysiskt teoribyggande mer eller mindre som bortkastad tid. Dagens gravitation, atomer, elektricitet osv är också en slags metafysiska objekt, men de har konkretiserats i högre grad än vad objekt som själ och karma har gjort. Gränsen är flytande.
Vad jag vill säga är att det är mycket möjligt att planeterna har en påverkan på oss och astrologin borde ha fångat upp dessa samband i någon mån. Men hela systemet bygger på föråldrade föreställningar där både måne, sol och planeter kretsar runt jorden på samma sätt och där de uppfattas vara stora som badbollar eller liknande. Jag känner inte till något experiment som visar att astrologin fungerar, så den sanning som astrologin nu kan ha, drunknar säkert i det klumpiga system som bär upp kunskapen.
Astrologin behöver alltså förnyas rejält. Med god kännedom om de gamla systemen kan man kanske ha en uppfattning om vad man bör tänka på och leta efter när man bygger upp ett nytt system. Men man borde undvika att använda samma gamla metafysiska objekt igen. Bort med allt sådant som stjärntecken, element, trancedent, geometriska principer, planeters egenskaper, osv, osv.
Den grund vi kan bygga på är astrologi enligt Gtn. Sedan får man se till att börja försöka mäta detta och leta efter korrelationer, men med i dessa nya modeller.
Jag menar inte att metafysiken ligger före vetenskapen. Vad jag menar är att metafysiken behandlar sådant som i framtiden kommer att bli vetenskap. Metafysiken behandlar förvetenskapliga fenomen och jag anser att dess roll är viktig.
Metafysiken talar om ett antal så kallade plan. Det är abstraktionsplan. Nu har vi elektromagnetiska fenomen i kroppen, vilka vi genom erfarenheter som människa har en abstrakt förståelse av. Genom vetenskapliga studier kan man förstå de delar av naturen som man tidigare trott var oviktiga. I o m detta kommer slutligen eterplanet att bli något konkret.
Men det finns ännu högre plan. Dessa är metafysiska objekt och representerar en ännu mera abstrakt kunskap, en erfarenhet av något som är mer komplext än de första gradens effekter av de elektromagnetiska effekterna i kroppen. - Det kommer att ta tid men när man småningom börjar förstå det som tidigare kallades eterplanet kommer man att finna att det som i den metafysiska världsbilden kallas astralplanet egentligen har vissa likheter med det som förut kallades eterplanet. Man kommer då att undersöka egenskaper hos de elektromagnetiska fälten som man tidigare trodde var oviktiga. Kanske är det något man kan beskriva med kvantmekaniken. Något som händer i elektromagnetiska fält.
Alla dessa fenomen kommer att inrymmas i fysiken. Jag anser att samspelet mellan metafysiken och vetenskapen är viktig. Att komma med teorier som inefattar vad vi idag nästan vet om elektromagnetiska fält som ska försöka innefatta fenomen som metafysiskt hör till kausalplanet är helt uppåt väggarna galet!