normal
Det olevda livet
Så mycket i livet som förblev oavslutat, halvfärdigt, knappt påbörjat, som en gryning som aldrig blev till dag eller som en skymning som aldrig blev till natt,
så många lösa trådar du lämnade efter dig, så många omogna eller halvätna äpplen, så många blommor som aldrig fick slå ut,
alla människor du endast mött till hälften, skuggor som skymtat förbi, ögon som log mot dig och sedan försvann, händer som rörde vid dig, som du ville hålla kvar, men som alltid försvann,
så många halvfärdiga målningar och ofärdiga dikter som blev kvarglömda eller bortkastade, som foster som inte orkade med att födas,
alla nya och okända vägar som lockade, men som alltid förblev outforskade, och så många välkända vägar du gick alltför ofta, likgiltigt och trött,
så många tankar som aldrig blev tänkta eller endast tänkta till hälften, så många känslor som du endast kände helt svagt som svaga krusningar på psykets yta,
så mycket sorg och smärta som inte blev tillåten, som förnekades och undanträngdes, som en skamlig sjukdom eller en brottslighet,
alla glädjestunder och skönhetssyner som inte blev sedda och genomlevda, alla lyckomöten och kärleksögonblick som du inte stannade vid, men skyndade förbi för att jaga efter ett fjärran mål,
så många vita fläckar på ditt livs karta, så många bleka, likgiltiga dagar,
så mycket liv som aldrig blev levat, så mycket ljus som aldrig blev prövat, så mycket mörker som aldrig blev vågat,
så lite, så skrämmande lite av blod, eld och rosor
normal
Medicine Wheel
When the morning breaks
Sunlight warms my soul
In the east the eagle fly
And the red tail pridely thorn
Im on my way
To the place of the spirit ones
Grandfather,
Hear me now I am on fire
But the sun'ess guide my feet
to your desire
Show me visions I may see
worlds like gold, shimmering the sun
Turn toward the sun
Like the waters I will run
with the sins and trust
Moonchild is on your son
I'm on my way
To the place of the sacred plants
My emotions and my will is their command
For the turtles voice is heard upon the land
The white coyote howl
The rattlesnakes calls me to the dine
When the sun goes down
And it grows to dark to see
I look within to the charm of mystery
I'm on my way
To die and live again
Grandmother,
I cry give me rest
Take my place with a woman in the west
Show me the raven and the bear
Way of urbs and the black of silver city ean
In darkest night
The stars watch over me
Old woman of the north
My mind seeks clarity
I'm on my way
To the place of the northern wind
As the thunder and the lightning
carry me
And my heart to rest sending in the flee
hucking the buffalo
My dreams like crystal then its done.....
normal
The Road Not Taken
ROBERT FROST 1874-1963
Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down as far as I could
To where it bent in the undergrowth;
Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that passing there
Had worn them really about the same,
And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I -
I took the one less travelled by,
And that has made all the difference
normal
William Butler Yeats 1865-1939
When you are old and grey and full of sleep,
and nodding by the fire, take down this book,
and slowly read, and dream of the soft look
your eyes had once, and of their shadows deep.
How many loved your moments of glad grace,
and loved your beauty with love false or true,
But one man loved the pilgrim soul in you,
and loved the sorrows of your changing face;
And bending down beside the glowing bars,
murmur, a little sadly, how Love fled
and paced upon the mountains overhead
and hid his face amid a crowd of stars.
normal
A Dream Within A Dream
Edgar Allan Poe 1809-1849
Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow -
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less /gone/?
/All/ that we see or seem
Is but a dream within a dream.
I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand -
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep - while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp
O God! can I not save
/One/ from the pitiless wave?
Is /all/ that we see or seem
But a dream within a dream?
normal
Song
John Donne 1572-1631
Go and catch a falling star,
Get with child a mandrake root,
Tell me where all past years are,
Or who cleft the Devil's foot,
Teach me to hear the mermaid's singing,
Or to keep off envy's stinging,
And find
What wind
Serves to advance an honest mind.
If thou beest born to see strange sights,
Things invisible to see,
Ride ten thousand days and nights,
Till age snow white hairs on the,
Thou, when thou return'st, wilt tell me,
All strange wonders that befell thee,
And swear
No where
Lives a woman true, and fair.
If thou find'st one, let me know,
Such a pilgrimage were sweet;
Yet do not, I would not go,
Though at the next door we might meet;
Though she were true when you met her,
At last till she wrote your letter,
Yet she
Will be
False, ere I come, to two, or three.
normal
The Retreat
Henry Vaughan 1621-1695
Happy those early days! when I
Shined in my angel infancy.
Before I understood this place
Appointed for my second race,
Or taught my soul to fance aught
But a white, celestial thought;
When yet I hade not walked above
A mile or two from my first love,
And looking back, at that short space,
Could see a glimpse of His bright face;
When on some gilded cliud or flower
My gazing soul would dwell an hour,
And in those weaker glories spy
Some shadows of eternity;
Before I taught my tounge to wound
My conscience with a sinful sound,
Or hade the black art to dispense
A several sin to every sense,
But felt through all this fleshy dress
Bright shoots of everlastingness.
O, how I long to travel back,
And tread again that ancient track!
That I might once more reach that plain
Where first I left my glorious train,
From whence th' enlightened spirit sees
That shady city of palm trees.
But, ah! my soul with too much stay
Is drunk, and staggers in the way.
Some men a forward motion would love;
But I by backwards steps would move,
And when this dust falls to the urn,
In the state I came, return.
normal
When I Have Fears That I May Cease To Be
John Keats 1795-1821
When I have fears that I may cease to be
Before my pen has glean'd my teeming brain,
Before high piled books, in charachtry,
Hold like rich garners the full ripen'd grain;
When I behold, upon the night's starr'd face,
Huge cloudy symbols of a high romance
And think that I may never live to trace
Their shadows, with the magic hand of chance;
And when I feel, fair creature of an hour,
That I shall never look upon thee more,
Never have relish in the fairy power
Of unreflecting love; - then on the shore
Of the wide world I stand alone, and think
Till love and fame to nothingness do sink.
normal
Uphill
Christina Rosetti 1830-894
Does the road wind uphill all the way?
Yes, to the very end.
Will the day's journey take the whole long day?
From morn to night, my friend.
But is there for the night a resting place?
A roof for when the slow dark hours begin.
May not the darkness hide it from my face?
You cannot miss that inn.
Shall I meet other wayfarers at night?
Those who have gone before.
Then must I knock, or call when just in sight?
They will not keep you standing at that door.
Shall I find comfort, travel-sore and weak?
Of labor you shall find the sum.
Will there be beds for me and all who seek?
Yea, beds for all who come.
normal
I Am
John Clare 1793-1864
I am - yet what I am, none cares or knows;
My friends forsake me like a memory lost:
I am the self-consumer of my woes -
They rise and vanish in oblivious host,
Like shadows in love frenzied throes
And yet I am, and live - like vapours tossed.
Into the nothingness of scorn and noise,
Into the living sea of waking dreams,
Where there is neither sense of life or joys,
But the vast shipwreck of my life's esteems;
Even the dearest that I love the best
Are strange - nay, rather, stranger than the rest.
I long for scenes where man hath never trod
Aplace where woman never smiled or wept
There to abide with my Creator God,
And sleep as I in childhood sweetly slept,
Untroubling and untroubled where I lie
The grass below, above, the vaulted sky.
normal
Ord
av Kristina Wennergren
Året som gått har gett oss många
möjligheter att spegla oss själva.
Frågan är hur många av oss det är
som tittar i dessa speglar, förstår
att det är oss själva vi ser och
bestämmer oss för att göra något åt
det.
Kriget i Jugoslavien speglar våra
egna små inbördeskrig i våra egna
små sociala nätverk där vi av olika
anledning inte kan tåla, eller
känner motstånd mot, vissa
människor och/eller deras varande
och handlande.
Svälten i Somalia och andra delar
av världen speglar vår egen
oförmåga att ge oss själva näring
på ett fysiskt, mentalt och andligt
plan.
Maktkamp, förtryck och kontroll i
korrumperade länder speglar våra
egna små och stora maktkamper i det
dagliga livet.
Den ekonomiska nerbrytningen
speglar vårt eget sätt att bygga
upp vår egen tillvaro på ekonomi
och nonchalera själens längtan
efter en djupare mening med
tillvaron.
Arbetslösheten speglar vårt
beroende och vår egen brist på
tillit och förmåga att själva skapa
en meningsfull tillvaro.
Många av de skilsmässor och andra
icke-fungerande och brustna
relationer vi ser omkring oss
speglar vårt eget sökande utanför
oss själva, vår egen brist på
självkärlek och vår egen oförmåga
att älska utan villkor och utan
krav.
De långsamt döende människorna på
långvården speglar vårt ointresse
att använda den kunskap som finns
inom förebyggande själavård och vår
rädsla att integrera den
traditionella och alternativa
sjukvården och erkänna sambandet
mellan kropp och själ.
Miljöförstöringen speglar vårt eget
sätt att blunda för vår egen inre
miljöförstöring och använda
skygglappar när det gäller våra
egna små och stora bidrag till en
allt sjukare planet.
Vad kan individen göra för krigande
och svältande människor på andra
sidan planeten och för människorna
i vår egen omgivning? Jag tror på
att vara ett föredöme och att börja
göra små och stora förändringar i
det egna livet. Så i det lilla så
ock i det stora. Vad vi ser där
ute är ett resultat av vad som
händer därinne.
När vi slutar lämna bort vår inre
kraft till någon eller något
utanför oss själva börjar stora
saker hända ute i världen. När
många små individer har gjort
många små insatser ser vi att
droppar faktiskt kan urholka en
sten.
Vi har sett Berlinmuren rasa och
det sovjetiska kommunistiska
styret släppa sitt stupgrepp om
människors strupar.
Vi ser de kontrollerande långsamt
förlora sin makt och ekonomin
sluta styra och förgifta världen.
Gradvis sker detta framför våra
klagande sinnen.
När vi själva kapitulerar inför
den gudomliga vägledningen, som
steg för steg leder oss inifrån
oss själva, kan inga krig
fortsätta eller uppstå, inga
sjukdomar frodas i våra kroppar
och inga negativa tankar leva i
våra sinnen. Ingen människa kan
må dåligt när hon (han) tillåter
det kosmiska flödet att styra
hennes (hans) liv.
De regnbågsenergier som
REGNBÅGSTERAPIER är uppbyggda av
fortsätter leva i kärlek,
inspiration och glädje över alla
gränser. Min avsikt är att
inspirera människor till att sluta
kriga för fred och även sluta kämpa
för en bättre värld. Själva kampen
får oss att vara kvar i de gamla
tunga energierna av motstånd.
Låt oss i stället kapitulera inför
den universella kärleksenergin,
lyssna inåt och bestämma oss för
att våga lyda de inre kosmiska
inpulserna som vill oss väl och som
leder oss till den kärleksfulla
tillvaro som vi alla innerst inne
längtar efter, om vi bara låter det
ske.
Låt oss alla leva i fullständig
tillit till den inre vägledningen
och ta totalt ansvar för vårt eget
välbefinnande, jag menar TOTALT
ansvar där ingen kan skyllas för
det egna valet att låta den egna
balansen bli rubbad på kortare eller
längre sikt.
Vi har mycket att glädjas åt både
tillsammans och på det individuella
planet.
Lycka till med Dina små och stora
insatser i små och stora sammanhang!
normal
..ett Eden ändå.
Han sade Gå, låt mig vara ensam. Jag behöver tänka.. Varje stavelse var ett rop på hjälp, ett rop efter nån att dela smärtan med.
Ensamheten sänkte sig som ett finmaskigt mörker över honom. Han begrov ansiktet i den fuktiga jorden som en gång varit den skönaste av kuddar. Nu fanns där inget annat än förruttnelse och onda blommor som slet, drog honom mot de mörka dalarna.
Insidan blev allt hårdare, förnekande det som varit. Sorgen över den förlorade drömmen var honom övermäktig. Att ensamheten kunde vara så stor och han så liten hade han inte kunnat föreställa sig. Rädslan kom krypande, pressade sig mot honom i sin svarta slemmiga skepnad. Den kom innifrån, men var så mycket större än vad han trodde kunde få plats i hans späda kropp. En gigantisk insekt; eller kanske en massa småkryp som gått samman i en ondskefull pakt att få ner honom på knä för att därefter kunna dela på det som fanns kvar.
Kallsvettig vaknade han i ett okänt mörker. Övergivenheten som fått honom att skrika sig till sömns fanns kvar. Det var det enda han hade kvar. Men mörkret skrämmer inte. Det förlamar.
Hårdheten som växte likt en kokong hade börjat spricka upp; metamorfosens tid var inne. Varför skulle insekterna välja just honom?
När han vaknade nästa gång kände han inte igen sig. Han var i allt en insekt.
