Rosie Björkman är en av Skandinaviens mes kända häxor och hon har varit en viktig del av den nya ockultism som spridits sig på senare tid. Förutom att hon haft sitt eget program på TV håller hon kurser och seminarier där hon på ett modernt sätt för fram de gamla häxtraditionerna.
Jolanda den tredje Författare, Häxa
Antagligen den mest kända häxan i Sverige.Även kallad för "rikshäxan"
Alias: björkman, rosie, jolanda den tredje och rosie björkman
normal
normal
Rosie Björkman aka Jolanda den tredje
Rosie Björkman aka Jolanda den tredje
Initiativtagare och grundare till Jolanda den Tredje, tillika professor i häxkonst, känd i media som rikshäxan. Rosie har skrivit boken
Jolanda den tredjes bok om tarot och häxkonst .
I sitt arbete som sierska använder hon sin egen kortlek, som den kände konstnären Hans Arnold har illustrerat.
Rosie arbetar oförbrutet vidare med sin livsambition att rentvå och återupprätta både sierskans och häxans anseende i samhället.
Hon har efter femton års aktivt arbete stor erfarenhet både som sierska och av att föreläsa och ordna helgkurser ute i samhället, land och rike runt, på folkhögskolor,dagis, företag, och av privatpersoner anordnade studiecirklar.
På sommarhalvåret är Rosie portvakterska i tornet på Blåkulla, där hon driver sin vision att skapa en skola i tarot och magi. Tornet fungerar också som en mötesplats alla som delar hennes intresse för ursprungskulturer och magisk/andlig kunskap.
I början på 90-talet hade sierskekollektivet Jolanda den tredje ett eget tv-prog på ZTV ,3 timmar direktsändning i veckan ,ring in o spå dej. Det hela varade i 2 år och sista säsongen våren-94 låg de på ZTVs tittarmätningar i topp, med 80 000 tittare i veckan.
De blev kända i hela sverige o var knutpunkten för alla magiintresserade i landet.
Förutom att finnas till hands i butiken i Gamla stan jobabr de på festivaler som Re-Orient,tatuerings o erotikmässan mm.
Jolanda den tredje´s sierskor är :Rosie,Olli,Lotta o Nada.
Stora Nygatan 26
111 27 Gamla Stan, Stockholm.
Tel:08/104053
normal
Fler och fler kvinnor ansluter sig under kvällen och varje gång makar alla i ringen på sig så att de nya får plats. Ringen får inte brytas. Filtar att sitta på och vira in sig i delas ut medan sammankomsten fortsätter.
Rosie tycker också att alla kvinnor borde prova att blöda några droppar direkt ur livmodern rakt ner i jorden.
Månklubben kallar de sig och de är häxor. Varje måndagskväll träffas de i ett vattentorn i Solna. Det är inte helt lätt att hitta, men till slut pekar någon ut vägen och silhuetten av ett gammaldags, runt vattentorn blir synlig på en kulle, mitt bland de blå höghusen i Hagalund. Eller Blåkulla i folkmun. Den tunga trädörren in gnisslar rejält och det enda som möter är en väldigt brant, smal trappa upplyst av levande ljus. Skulpturer i väggen kastar oroliga skuggor omkring sig.
I det åttkantiga tornrummet en trappa upp sitter ett femtontal kvinnor i en ring. Det är iskallt i det oisolerade tegeltornet och takhöjden är säkert tio meter. Utmed ena väggen fortsätter en trappa brant upp till ytterligare en våning. Väggarna är prydda av målningar och golvet helt täckt av flera lager tjocka mattor. Det är mycket ombonat och luktar starkt av rökelse. På klassiskt antihierarkiskt kvinnogruppssätt skickas en pinne runt den som håller i den får prata. En kvinna berättar om hur lycklig hon har känt sig under dagen, eftersom det har varit så mycket vår i luften. Sedan är det ju fullmåne också, och vårdagjämning, och dessutom ska hon snart ha sin månblödning så därför har hon unnat sig vårens första glass under dagen. De andra skrattar menande.
Fler och fler kvinnor ansluter sig under kvällen och varje gång makar alla i ringen på sig så att de nya får plats. Ringen får inte brytas. Filtar att sitta på och vira in sig i delas ut medan sammankomsten fortsätter.
Senare berättar Rosie Björkman, alias Jolanda den tredje, som leder sammankomsten, om fornnordisk religion; att det Månklubben gör går tillbaka på en gammal tradition, att kvinnor brukade träffas utan män och sitta i cirklar och dryfta sina problem, problem som är typiskt kvinnliga eftersom kvinnor binds till jorden av sin månblödning. Jorden och månen är mycket betydelsefulla för kvinnor, men nutida kvinnor har kapats av från jorden, säger hon. För att jordas här ikväll ska de närvarande därför sjunga en sång som består av månljuden, som är sju stycken, ett till varje chakra. Varje ljud upprepas tre gånger, för gudinnans tre ansikten. De sitter i ringen och sjunger och blundar, runt ett altare med ljus och torkade blommor. Nästan alla verkar vara i 20-25-års åldern. Alla har långt utslaget hår. Klädseln varierar från täckjacka och jeans till nästan rituella klädesplagg med långa svepande kjolar och sjalar. Några sjunger starkt och övertygat, andra mumlar lite generat.
Syftet med kvällens träff är att alla ska skriva ner sina önskningar för de kommande tre månaderna på ett papper och sedan rituellt elda upp det, för att löftena ska infrias. Det är ett slags vardagsmagi, som Rosie varmt förespråkar. Hon berättar också att hon börjat med en ny morgonceremoni där hon tackar solmodern och solfadern för dagen som ska komma. Det ger kraft inför dagen och har redan haft positiva effekter, menar hon. Stämningen i tornet är lite dröjande, kanske beror det på att många är här för första gången.
Prästinnor och schamaner
En dryg månad senare är jag tillbaka i vattentornet, eller templet som Rosie säger. Den här gången är det ljust ute och jag ser tornet på långt håll. När jag börjar närma mig dörren hör jag också ljud. Rosie sitter i tornrummet och spelar didjeridoo. Jag ser inredningen och utsmyckningen tydligare nu och den är helt osannolik: Rummet domineras av stora väggmålningar, bland annat en tre meter hög kvinna som tycks växa upp ur jorden på en plats misstänkt lik Blåkulla. I hörnen står fyra altare, ägnade åt varsitt väderstreck och varsitt element. I norr ett jord-altare, i söder ett för elden, i väst ett ägnat åt vattnet och i öster ett luft-altare. Överallt prylar, prylar, prylar. Dekorationerna tillverkar Rosie vägledd av sina visioner och drömmar, berättar hon.
Men vad är det ni gör här egentligen?
Månklubben är prästinnorna av den blå lotusen, säger Rosie allvarligt. Vi tillber den stora modern, Gudinnan. Vi tror på jordreligionen, den gamla religionen. Och vi lär oss en hel verklighetsbeskrivning, en vetenskap helt skiljd från den vite mannens värderingar. Poängen med vår häxkonst är att bli hela, att få med både det medvetna och det omedvetna. Det är en emotionell läkekonst, man lär sig att se sig själv och genomskåda sina destruktiva rutiner.
Man ska inte lyssna så mycket på huvudet, det gäller att frigöra sig ur det mentalas tyranni och hitta det som är under. Det finns med-delanden runt oss hela tiden, mer än vi uppfattar, därför gäller det att följa sina impulser och känslor. Som trollkvinna ser man också symboler överallt och man kan räkna ut vad som ska hända.
När Rosie var 13 år gammal, i början på 70-talet, dog hennes mamma och Rosie började leta efter sin andliga moder, men det var inte förrän nästan 15 år senare som hon hittade rätt. Då träffade hon Donna talande löven och Batty åskbjörnen, lärljungar till en indiansk schaman från Texas, Harley Swiftdear. De blev hennes lärare och det är deras kunskap Rosie använder tillsammans med sin egen, för att skapa en vardagsmagi av sina egna erfarenheter.
Det här är att följa ormens väg, Liliths väg, månprästinnans väg. Månprästinnan är den andliga aspekten av kvinnan, men sedan finns också den vardagliga aspekten, modern med man och barn och matlagning.
Alla människor har både manligt och kvinnligt i sig, annars kan man inte vara hel och det är naturlig och magisk lag att allting delar sig i manligt och kvinnligt, säger Rosie, när jag frågar om hon tror på en essentiell kvinnlighet. Och inom häxkonsten är vi stolta över livmodern och vår kvinnliga form och vi vill att männen ska dyrka oss som livgiver-skor, kvinnan ska hedras när hon föder barn.
Rosie tycker också att alla kvinnor borde prova att blöda några droppar direkt ur livmodern rakt ner i jorden.
I den gamla religionen, den religion som fanns i Norden innan Tor och Oden tog över, var blodet heligt och en uråldrig kunskap väller upp, verkligheten blir magisk när du som kvinna öppnar dig för jorden.
Men hur kan vi veta vad människor hade för religiösa föreställningar för så länge sedan?
Nuförtiden kan man veta det, det finns arkeologiska bevis för att en hel fredlig kvinnokultur krossades av männen, säger Rosie övertygat. Men kunskapen om allt som hände före tyranniet patriarkatet tystas ner av massmedierna, fortsätter hon upprört.
Kunskap om denna historia skulle kunna förbättra situationen för kvinnor idag, menar hon vidare.
Ser du dig som feminist?
Det måste ju vara feminism att vilja dyrka mångudinnan, ett andligt drag av feministisk narcissism, svarar Rosie. Och innerst inne tror jag att alla feminister vill samma sak, vi menar inte att säga emot varandra och vi borde inte fastna i olikheter utan utgå från minsta gemensamma nämnare.
Det måste finnas humor i häxkonsten, säger Rosie sedan, när jag är på väg att gå och hon ska förbereda en av sina vardagsritualer, som hon i slutändan hoppas ska leda till fred på jorden. Utan humor tappar man allt.
Och jag tänker att humor måste det ju finnas när man döper en liten bisarr statygrupp bestående av en julbock och två små fårstatyer iklädda tygtäcken och solglasögon till Starsheep troopers.