Upplevde Elisabeth kundalinikraften? - En resa genom mörker till hälsa
När Elisabeth var klar tittade hon förbluffad på den bild som skulle komma att bli en vändpunkt i lidandet: En nyckel till förståelse av den process som under ett svart år hade hotat att slita sönder hennes tillvaro.
Det här är en berättelse om en helt normal kvinna i 30-årsåldern, med man, barn och ett vanligt jobb, en kvinna högst förankrad i vardagen som sjuksköterska i ett samhälle i Bohuslän, utan särskilt intresse för religion och helt utan kontakt med andliga övningar som meditation eller yoga. Andå hände henne något som tycks helt väsensskilt från den bohuslänska vardagen och som få ännu begriper och vår västerländska vetenskap och medicin helt saknar begrepp för att förklara.
Det synes som om Elisabeths kundalinikraft vaknade.
Ormkraft i ryggslutet
Kundalini? Få västerlänningar har hört ordet, men fråga efter kundalini i Indien och svaret lär inte dröja. Där räknar man med denna ormkraft, som sägs slumra i varje människas ryggslut och som mystiker i framför allt yogatraditionen kan ägna ett helt liv av träning för att komma i kontakt med och väcka. I Stockholm och Göteborg finns det t o m undervisning i kundaliniyoga, vilken sägs kunna förbereda nervsystemet och påskynda ett uppvaknande av denna sällsamma energi.
Men i Elisabeths fall vaknade kraften spontant. Hon visste inget om den och hade inte bett om den.
-Jag trodde att jag inte var klok. Skriv ett vårdintyg, tvinga in mig på psyk, lås in mig någonstans! sade jag till Thomas flera gånger.
Thomas Nilsson är Elisabeths psykoterapeut. Han jobbar bl a med gestaltterapi och frigörande andning. Vi gör intervjun med Elisabeth hemma hos Thomas i Uddevalla.
Elisabeth gör ett blygt och modigt intryck på samma gång. Hon vill vara anonym, eftersom hon vet att det är många som inte kommer att tro på hennes ovanliga berättelse, speciellt inte kollegerna inom vården. Men samtidigt hoppas hon att en artikel om kundalinifenomenet kan hjälpa andra med liknande upplevelser, som tror att de håller på att förlora förståndet.
Gick in i mörker
Elisabeths kris började sommaren 1990. Hon märkte på signaler i familjen att någonting inte stod rätt till, och hon försökte arbeta med och förändra sig själv.
-Jag försökte hitta nya vägar, men till slut fanns det bara mörker kvar.
-Jag hade med mig en del tunga saker från barndomen, som jag inte har släppt in någon i, och det var oundvikligt att något skulle hända. Jag hade inte klarat mig så mycket längre ensam i det här.
Elisabeth råkade läsa i en bok om frigörande andning och kände genast att det var något som slog an i henne. Hon sökte efter någon som kunde hjälpa henne med denna metod och hittade så småningom Thomas i december 1990.
-Jag var skiträdd, berättar Elisabeth, fattar inte att jag vågade mig dit.
Under andningssessionerna började Elisabeths kropp ta över, den rörde sig utan att hon förstod varför eller kunde stoppa det.
-Jag var inte ett med min kropp, minns hon.
Under våren 1991 fortsatte hon med frigörande andning i kombination med gestaltterapi och bildterapi.
-Det var som att gå rakt ner i mörkaste källaren, det var väldigt jobbigt. Frigörande andning tvingade mig att se det jag inte ville se, jag kunde inte gömma mig för mig själv. Det kom upp tydliga bilder av obehagliga saker som hänt i barndomen.
En äcklig ormrörelse
-När började de här "kundalinifenomenen uppträda?
-Jag hade känt dem i min kropp tidigare, speciellt sista året. Det hände att jag vaknade av rörelser i mitt bäcken, roterande rörelser, som var obehagliga och äckliga. Jag förknippade dem med sexualitet.
-Är det fler ofrivilliga rörelser som uppstått?
-Andningen var påverkad ett tag också. Min man flög ibland upp ur sängen och undrade om jag höll på att dö. Min andning var både väsande och flåsande och gjorde uppehåll ibland.
Behandlingen med frigörande andning fortsatte och de ormlika rörelserna i Elisabeths kropp ökade. Men de stannade alltid till någonstans i kroppen - det fanns blockeringar.
-Det gjorde ont någonstans, och sedan kände jag att rörelsen flyttade sig uppåt. Det var som att den på något vis skulle upp, uppåt huvudet.
-Vad skulle upp, en kraft eller en rörelse ?
-Både och. Den var tvingande, gick inte att stå emot. Det gjorde så ont där den satt, så jag trodde jag skulle dö.
Genom att lägga sin hand på olika punkter hjälpte Thomas rörelsen att komma igenom där den satt fast.
-Är det frågan om rent fysiska smärtor?
-Ja, det har inget med huvudet att göra - hjärnan talar ju om att jag inte är riktigt klok.
Elisabeths medicinska skolning gjorde det givetvis extra svårt att acceptera fenomenen i hennes kropp.
-Hade en patient kommit till mig, innan jag gått igenom det här, och blivit sådan, så hade jag dragit min läkare i armen och sagt att vi nog får göra någonting här!
Gå med kraften
De sensationer som fick Elisabeth att undra om hon var klok, var bl a ljudhallucinationer, som rasslet av skördemogen säd på ett fält, vidare värme, kyla, skrämmande skarpa visioner samt intensiva inre ljusupplevelser.
Thomas Nilsson trodde tidigt att det kunde röra sig om ett fall av kundalini. Han kände igen många av symtomen från litteraturen. Men han sade inget till Elisabeth - förrän han såg bilden av ormarna som hon hade målat hemma. Då kände han sig ganska säker och riktade in sitt arbete på att få Elisabeth att acceptera kraften, och gå med den i stället för mot.
Elisabeth säger sig ha enorma komplex för att måla - kan inte göra en gubbe. Det var den starka oron i kroppen som en dag fick henne att fatta kritorna.
-Jag kan inte förklara hur jag målat den här bilden, den bara blev så. Jag tittade på den och tänkte -- har jag målat den?
-Om du tittar på bilden nu, vad ser du då?
Elisabeth tänker etter en stund och säger sedan:
-En moderkaka som sitter fast någonstans, och utifrån den går ormarna upp och håller runt barnet.
-Har ormarna en betydelse för fostrets framfödelse?
-Ja... eller att de vårdar fostret, varligt håller om det.
-Alla är ju rädda för ormar. Men jag kan ju se kraften i det här, en kraft som går från djupet och uppåt.
-Ögat i bilden, vad står det för?
-Öga kan väl vara att det känns så ensamt där i det svåra, men att det ändå finns någon som ser processen.
"Äntligen en diagnos!"
Det avgörande i bilden är ormarna.
-Jag funderade mycket över rörelserna i kroppen, och på något sätt blev det ormar. Om man ser en orm ringla sig fram - precis så känns rörelserna.
-Bilden fick ju stor betydelse för mig, eftersom jag är diagnostänkare - äntligen har han satt en diagnos på mig.
Samtidigt som Elisabeth blev lättad blev hon också rädd.
-Kundalini... Jag undrade vad Thomas hade sett, jag hade ju aldrig hört talas om det. Det kändes så främmande, konstigt och mystiskt.
Även om Elisabeth är en människa som verkar stå med båda fötterna på jorden, har hon haft mystiska upplevelser tidigare i livet, t ex en oförklarlig intuition ibland vad gäller patienternas problem, varsel om sin pappas död och en förmåga att veta vad folk tänker säga.
-Förr kände jag bara att det var underligt, men nu kan jag bejaka det som en positiv och naturlig del av mig själv, något som jag vill lära mig att använda i mötet med människor.
Stor förändring
Thomas och Elisabeth vittnar samstämmigt om att hon på ett år - ett mycket svart och slitsamt år - har genomgått en stor förändring. Det yttre beviset är att hon gått från stor övervikt till normalvikt, men det som betyder mest är förstås den inre förvandlingen.
Självförtroende, livsglädje, ny självbild och ny världsbild är några av processens resultat, som också påverkar hur hon bemöter patienter i sitt arbete.
-På något sätt känns blodtrycksmätningen oväsentlig i dag. Det är liksom bara bra att ha något att pula med medan vi känner på varandra för att sedan gå in på vad som är väsentligt: Hur har du det annars?
-Vad har det betytt för dig att få veta att det finns något sam heter kundalini?
-Egentligen ingenting. Det är ju oväsentligt vad det heter. Men det är ju lite skrämmande att tänka att den där kraften har varit i mig, att den är i mig. Men positivt också, för den har ju hjälpt mig att bli hel. Den öppnade för hela Elisabeth så att jag kunde ta itu med saker.
Trots sitt yrke tvivlar Elisabeth i dag inte på att kundalinikraften är en realitet.
-Det har varit en jätteprocess i min kropp med den här rörelsen, och jag har känt av energin mycket intensivt. I perioder fick jag ingen sömn och jag kände det som om jag låg en decimeter ovanför madrassen. Processen höll igång i kroppen även om jag gjorde annat.
-Den har fixat det här för mig på något sätt! Jag är jättetacksam för det. Folk kan tydligen sitta och meditera i flera år för att hitta det här, och varför drabbar det då mig?
De som har forskat och tänkt kring kundalini varnar för alltför stor fascination för fenomenet, eller till och med högfärd - kraften kan missbrukas likaväl som brukas. Men Elisabeth känner inget behov av att studera fenomenet närmare, eller att ägna sig åt meditation eller yoga.
-Jag är fruktansvärt ointresserad av sånt, jag känner mig fullständigt mättad som det är nu.
-Vad som är viktigt för mig är helhetskänslan och att ha friska, sunda, raka, äkta relationer med människor, att vara Elisabeth helt och fullt.
En terapi inifrån
Som terapeut har Thomas Nilsson lärt sig mycket av arbetet med Elisabeth. Men han var många gånger rädd för de enorma krafter som utvecklade sig inför hans ögon. Han var inte alltid säker på att utgången skulle bli så positiv som den blivit.
-När jag såg den bild Elisabeth hade gjort, vågade jag ta steget fullt ut och behandla det som kundalini. Jag blev faktiskt glad när jag förstod det, för det är en oerhörd gåva egentligen, en renande och balanserande process, en terapi inifrån.
-Men det viktiga är inte att slå fast att Elisabeth har haft en kundaliniupplevelse. Det viktiga är att hon har låtit en process få utvecklas i sig utan att avbryta den, och den har lett henne till större helhet.
-Det finns i många myter en bild av det som Elisabeth har gjort: resan genom själens mörker, som man måste göra som människa för att förändras och komma upp på andra sidan.
-Det är ingen sjukdom till döds, utan en resa till hälsa. Ofta går man in och stoppar den med mediciner utifrån symtom för att man inte ser vad symtomen berättar. I vissa fall är det viktigt att använda mediciner, om det är en uppenbart patologisk process. Men i Elisabeths fall var det inte det.
I vissa länder, t ex Indien och alltmer i USA, tar läkare kundalinitenomenet på allvar, och Thomas Nilsson hoppas på en öppning även i Sverige.
-Man måste våga prata om det, precis som man gör med nära-dödenupplevelser. NDU-er är inga bevis för ett liv efter döden, men de som haft dem måste tas på allvar. På samma sätt är det med Elisabeths kundaliniupplevelse: när hon vågar gå igenom det här, ja då upplever hon sig som mer hel. Bevisligen är hon en helare människa i dag - och det är det enda bevis man kan begära.
Ett djupt andetag
Hur ska man beskriva känslan av att ha gått igenom själens mörka natt, ha kommit upp hel på andra sidan och fått ett nytt liv? Elisabeth gör det ganska bra när hon vänder sig till Thomas:
-Kommer du ihåg att jag sade till dig att det enda jag vill är att kunna gå ut på trappan, dra ett djupt andetag och tänka: Så underbart, så HÄRLIGT att jag lever! Jag hade inte gjort det på så länge.
-Faktum är att jag har gjort det nu. Jag tänkte att jag faktiskt hade överlevt.
-Fan alltså - jag lever ju!