normal
Introduktion
Jag minns inte när jag först läste om prästgården i Borley i böcker om det paranormala, men det var många år sedan. Den fascinerande historien om vad som skulle komma att kallas Englands mest hemsökta hus fastnade i minnet, och äntligen har jag beslutat att göra något åt saken.
Otaliga historier har berättats om det mystiska huset. Många böcker och artiklar har skrivits och många undersökningar har gjorts. Kanhända var en del av bevisen förfalskade, för att göra en bra historia bättra, men ett fragment av sanning kvarstår. Något hände i Borleys prästgård, något paranormalt, som inte gick att förklara vetenskapligt. Även om huset är borta sedan länge, så finns kyrkan kvar, och det verkar vara det nya residenset för denna legendariska bit av den parapsykiska historien: Borley Rectory Englands mest hemsökta hus.
normal
Början av Borley Rectory
ETT NYTT HEM
Pastor Henry Dawson Ellis Bull och hans stora
familj bodde i ett hus man kallade Borley Manor, ett
gammalt hus i Tudor-stil bredvid
kyrkan i Borley, Essex (nära floden Stour och
gränsen till Suffolk), där Pastor Bull var präst. Det fanns ingen prästgård i Borley, så Pastor Henry Bull tyckte det var dags att bygga en. Herr och fru Bull (Caroline Sarah
Foyster) hade ju trots allt 14
barn, så de behövde ett stort hus att bo i.
Resultatet var ett dystert tvåvåningshus i
rött tegel. Huset hade 23 rum totalt, och stod klart 1863. Eldstaden var dekorerad med munklika figurer, vilket indikerar Pastor Bulls tro på den lokala legenden, som sträcker sig ända tillbaka till
1200-talet.
Precis bredvid prästgården fanns en bondgård, med stallar, bostadshus och en lada. En extra flygel byggdes till 1875, så att det blev en liten bakgård i mitten av alltihop. Stora ekar omgav majoriteten av egendomen.
LEGENDEN
Rykten skvallrade om att marken prästgården var byggd på en gång hade varit hem till ett munkkloster. Bures, en by ca 13 km från Borley, inhyste ett nunnekloster vid samma tid 1200-talet. Den lokala legenden berättar om en
munk från Borley och en
nunna från Bures som blev kära och planerade att rymma för att gifta sig. De hade någon att hjälpa dem med en väntande kärra, men de fångades in och dömdes till
döden. Munken och kusken blev halshuggna, och nunnan murades in levande i klosterväggen. Deras
andar lär ska ha synts runt området lite då och då.
Visst spädde detta på husets
mystiska atmosfär! Byggnaden i sig såg ut som ett rätt bekvämt ställe för rastlösa andar, och så var historierna igång
normal
Bull-perioden
Snart efter att de flyttat in i sitt nya hem upplevde familjen Bull den paranormala aktivitet huset senare skulle komma att bli känt för. De hörde fotsteg, oförklarliga röster, och en av döttrarna blev brutalt väckt av en örfil.
Det verkar som att det inte bara var Pastor Henry Bull, vars smeknamn var Carlos, tyckte om att berätta historier om sitt hemsökta hus det gjorde även en del av hans barn: sonen Henry F. Bull (som man kallade Harry för att undvika att blanda ihop honom med fadern), och fyra av döttrarna.
Familjen Bull trivdes med att berätta om nunnan som inte kunde få ro i sin grav, den huvudlösa kusken, och den spöklika munken. Henry Bull var faktiskt så fascinerad av att se nunnan gå omkring att han lät bygga en oktagonal paviljong bara så att han skulle kunna sitta där och se när spöket promenerade förbi. Hon gick förbi så pass många gånger att vägen hon gick på döptes till Nunnans stig.
De var inte bara förtjusta i sina övernaturliga gäster, de var även lite bekymrade, eller åtminstone var deras middagsgäster det, eftersom de hela tiden såg nunnan från matsalsfönstret. Detta ledde till att fönstret murades igen, och familjen Bull kunde äta sina middagar ifred.
1892 dog Henry Bull av naturliga orsaker i prästgårdens såkallade Blå Rum. Resten av familjen stannade kvar, och 1920 blev Harry F. Bull nästa kyrkoherde i Borley. Under den här tiden antecknade man alla paranormaliteter, precis som man hade gjort tidigare. Till exempel kan man nämna att i juli 1900 rapporterade tre av döttrarna Bull att de sett en skepnad på Nunnans stig, och de fick med sig en fjärde syster för att hälsa på personen i fråga, men den mystiska figuren löstes upp och försvann i tomma intet.
Pastor Harry Bull dog den nionde juni 1927, i det Blå Rummet, precis som sin far. Innan dess hävdade han att han haft kommunikation med andar, och han lovade sin familj att kasta malkulor på dem från andra sidan graven.
En grupp paranormala undersökare hävdar att de upptäckt att Pastor Harry Bull avled i syfilis 1927. Detta skulle på ett sätt förklara hans syner, eftersom narkolepsi och hallucinationer följer med slutfaserna av syfilis. Men de tror ändå inte att det är hela sanningen.
Även om familjen Bull kanske var lite för förtjusta i spökhistorier, och särskilt då om deras eget stora hus, så hade något pågått där något paranormalt.
normal
Smith-perioden
Huset stod tomt i flera månader, eftersom den sista av familjen Bull flyttade ut efter Pastor Harry Bulls död. Den hösten hävdade en lokal snickare att ha sett nunnan vid grinden vid fyra olika tillfällen.
I oktober 1928 flyttade Pastor Guy Eric Smith och hans fru in i huset, men de skulle inte stanna där särskilt länge. De hade många skäl till detta. Dörrklockan ringde och ljuset tändes och släcktes när ingen var där, nycklar försvann, småsten kastades mot dem, hörde fotsteg och såg till och med apparitionen av en hästdragen vagn. De hörde stön och viskningar, inklusive orden Gör det inte Carlos, gör det inte.
Herr och fru Smith ringde Daily Mirror i juni 1929 och bad om hjälp. Tidningen besvarade deras enträgna böner och skickade reportern C.V. Wall till platsen. Han såg ett mystiskt ljus i ett av fönstren under sitt besök.
Två dagar senare, den 12:e juni, anländer den paranormale undersökaren Harry Price, tillsammans med sin sekreterare och C.V. Wall. De noterade en del nya fenomen, däribland kastandet av stenar och diverse andra saker. Wall sade att han såg nunnan. Price återvände till prästgården den 27:e juni, och hittade en katolsk medalj som dök upp från ingenstans.
Den 14:e juli 1928, på grund av bristen av bekvämligheter och obehaget skapat av all publicitet, flyttade Smiths till Long Medford, men fortsatte att arbeta i församlingen. De skrev också ett flertal brev till Harry Price där de beskrev händelser utanför det vanliga.
Herr och fru Smith lämnade trakten helt i april 1930.
Ett märkbart och roligt faktum värt att lägga på minnet är att fru Smith i ett brev till Church Times sade att de (herr och fru Smith) inte trodde att huset var hemsökt. Detta var dock många år senare (under 1945), och sågs som ett försök att dra uppmärksamheten bort ifrån prästgården, vilket inte hade någon som helst effekt överhuvudtaget.
De nästa inneboende skulle verkligen placera Borley på kartan, och låta det gå till den paranormala historien. Harry Price själv skulle senare hänvisa till det som det mest extraordinära och mest väldokumenterade hemsökelsefallet i den psykiska forskningens annaler.
Uttrycket Englands mest hemsökta hus härstammar från en av byborna som Price stannade för att be om en vägbeskrivning på väg till sitt första besök.
normal
Foyster-perioden
16:e oktober 1930, flyttade Pastor Lionel Foyster, hans fru Marianne och deras adoptivdotter Adelaide in, och de skulle komma att stanna där till i oktober 1935 (enda skälet till att de flyttade var på grund av Pastor Foysters dåliga hälsa, vilket så småningom gjorde det omöjligt för honom att fortsätta med sitt arbete). Under deras tid uppskattade Harry Price att åtminstone 2000 poltergeistfenomen upplevdes i prästgården.
Marianne Foyster skulle senare försöka komma på logiska förklaringar till många av dessa fenomen. Det fanns några hon inte kunde förklara: de mystiska skrifterna på väggarna, till exempel, och skriften på papper som skulle komma att dyka upp ifrån tomma intet.
Bland andra paranormala händelser kan man räkna det plötsliga uppdykandet av böcker, men även objekt av glas som (som brukligt) gick i kras när de nådde golvet. Många olika saker skulle också kastas mot dem från grus till större saker, som ett strykjärn (!).
Det klassiska sättet att bli av med spöken är förstås att utföra exorcism, och detta gjordes även i Borley. Efteråt slängdes Marianne ur sängen vid ett flertal tillfällen.
normal
Snälla hjälp hämta
Bland orden som krafsades ner på prästgårdens väggar fanns please help get. Flera av väggarnas böner var riktade direkt till Marianne. Vid en seans anordnad i huset fann man en osalig ande som kallade sig Marie Lairre.
Denna Marie Lairre berättade för dem, genom användandet av ouijabräden, planchetter och bordsdans, att hon kom från Le Havre i Frankrike, och hade förts till England för att gifta sig med en man från familjen Waldegrave, som levde i närheten av Borley. Hon var inte lycklig över detta, och hon ströps av Charles Waldegrave den 17:e maj 1667. Hon ville att någon skulle hitta hennes kropp och ge henne en ordentlig begravning. Ett skelett hittades faktiskt nedgrävt i trädgården, och det begravdes på en kyrkogård 1945, komplett med präst, prästfru, prästson och Harry Price som gäster.
Marie Lairre är dock inte den enda kandidaten till platsen som spöke i Borleys prästgård. Faktum är att listan innehåller nära nog 20 namn, alla möjliga spöken. Självklart är den hemligt förälskade munken och nunnan och deras kusk (eventuellt kuskar de kan nämligen ha varit två).
Andra är Simon of Sudbury (halshuggen 14 juni 1381), Sir Edward Waldegrave (dog i Towern den 1 september 1561), John Decks (präst 1642-1660), och en lojalistriddare (som flydde från ett slag på Borley Green, men som hittades och dödades).
Vidare en katolsk präst (korsfäst på kyrkbacken och sedan dumpad i en brunn) och hans älskarinna (en nunna, mördad), Arabella Waldegrave (en Stuart-spion, mördad av hennes mor Henrietta år 1697), och Henrietta Waldegrave (en regeringsspion, mördad av Nicholas Waldegrave 1730).
Listan fortsätter med en skrikande flicka (som släpptes från det Blå Rummets fönster), två kuskar (avrättade för mord), och tjänsteflickan Katie Boreham (strypt av Harry Bull vid påsk 1888!).
Sedan spekuleras det i ifall Harry Bull, som lovade att kasta malkulor, också hemsökte stället, efter att hans fru, Ivy, förgiftade honom. Syfilis eller mord han dog i alla fall. Det ryktas om att Lionel Foyster också ska ha blivit förgiftad, men detta kan jag inte bekräfta.
Även Harry Price hotade med att återvända som spöke! Mediet Lilian Bailey lär ska ha fått ett meddelande från den gamla forskaren, som sade att prästgården är definitivt hemsökt. Borley kommer att bevisa sig själv och jag kommer att få upprättelse, även om jag måste bege mig dit och spöka på egen hand.
normal
Prästgårdsbluffen?
Efter Harry Prices död 1948 har många röster höjts som säger att Harry Price var en bluff, och att prästgården inte var mer hemsökta än vanliga hus. Hans arbete sönderkritiserades i stort sett, och att det var Price som var det riktiga Borleyspöket.
Grus som kom studsandes ner för trappan härstammade inte från Andra Sidan; de kom direkt från Prices fickor, precis som andra saker som bara råkade dyka upp. Allt för att göra hans namn känt runt i landet, eller åtminstone var det vad kritikerna påstod.
Price själv berättade för en av dem, Eric Dingwall (som skulle skriva en bok, publicerad 1956, vars huvudsyfte är att vetenskapligt förklara händelserna i Borley och racka ner på alla som trodde på dem), att om man bortser från Foysters, Bulls, Smiths, etc., så är det fortfarande något som kvarstår.
Visst, han kanske hade assisterat spökerierna, men han var inte spöket. Varför? För att han inte var där hela tiden, och Borley hade många paranormala fenomen som skedde innan han var där första gången, och de upphörde inte när han försvann därifrån. Pastor Foyster, till exempel, förde dagbok där han skrev ner vad som hade hänt under dagen, inklusive alla oförklarliga fenomen som inträffat. Hur skulle Price kunna orsaka poltergeistaktivitet om han inte var där? Nej, platsen var nog hemsökt ändå, trots allt.
normal
Slutet av Borley Rectory
PRICE-PERIODEN
År 1937 hyrde
Harry Price prästgården i Borley för att göra egna efterforskningar. Han annonserade i The Times efter folk som skulle kunna vara där dygnet runt för att observera. Han ville ha självständiga undersökare, och ju mindre de vet om det
paranormala, dess bättre var det.
Gruppen han lyckades samla ihop bestod av 48
människor. Under deras vistelse rapporterades endast mindre
händelser, och inte alls lika många som när
familjen Foyster bodde där.
BORLEY I FLAMMOR
Vid en
planchette-sittning i Streatham råkade
Helen och
Roger Glanville ut för en
varelse som kallade sig Sunex Amures, som hotade att bränna ner prästgården i Borley samma
kväll. Detta var 27
mars 1938.
Vid
midnatt exakt elva
månader senare, 27
februari 1939, började det brinna. Prästgården i Borley brann ner till grunden.
Mystiska människor syntes gå i flammorna och andra
fenomen rapporterades under månaderna som följde efter branden.
Elden sades ha startat när en oljelampa helt oförklarligt tippade i biblioteket, med eller utan hjälp av Borleyspökena. Andra sade att det var den nya ägaren, Kapten Gregson, som hade startat branden för att få ut försäkringspengarna. Prästgårdens popularitet hade gått ner och eftersom han ville tjäna
pengar på att äga
Englands mest
hemsökta hus, behövde han göra något åt saken. Ända tills idag vet ingen riktigt vad som egentligen hände.
Ruinerna av Borley Rectory, eller Borley Priory som det hette på slutet, revs och flyttades 1944, och lämnade inget kvar som
minne.
DEN FLYGANDE TEGELSTENEN
Mellan 1940 och 1946 fortsatte folk att skicka rapporter till Harry Price om paranormal aktivitet runt Borley. 1944 upptäckte man en flygande tegelsten på ett
fotografi taget av en fotograf från amerikanska tidningen
Life, vars utsända besökte platsen. De såg inte denna
svävande tegelsten förrän de såg fotot. Kanske hade en rivningsarbetare kastat den och de råkade fångade den på
film av misstag?
normal
Borley idag
PRÄSTGÅRDEN
På platsen för den legendariska prästgården finns idag en samling hus. Boende i området är vansinnigt trötta på
historien och har varit det i decennier. Det är förmodligen därför all
paranormal aktivitet på de f.d. prästgårdsmarkerna har upphört. Antingen det eller så vägrar de boende att säga till ifall något ovanligt händer för att undvika att Borley ännu en gång hamnar mitt i fokus.
Det har dock rapporterats, i en paranormal
undersökning gjord 1961, att kameror, ficklampor och bilars strålkastare har vägrat att fungera på platsen. Sedan dess verkar det som att allt har varit tyst och
lugnt vid den före detta prästgården.
Spökena har flyttat tvärs över gatan, och trivs nu högeligen (spökeligen, kanske?) i sin nya bostad Borleys
kyrka.
KYRKAN
Sedan det tidiga 1970-talet har
oförklarliga fenomen noterats vid den lokala kyrkan, bara tvärs över vägen från Borley Rectory. Ett flertal mystiska
ljud har fångats på bandinspelningar fotsteg, suckar och dunsar allt från en helt tom kyrka.
År 1929 berättade Ethel Bull för
Harry Price om
familjen Waldegraves kistor sin flyttades någon gång under
1800-talet, men han var inte särskilt intresserad. Tack vare det så kan han ha gått miste om det
äkta.
Sedan
sommaren 1974 har Borleys kyrka blivit noggrant undersökt. Hundratals oförklarliga ljud har hörts och spelats in,
poltergeistfenomen har inträffat,
apparitioner har setts, och vid ett tillfälle lyckades en fotograf till och med fånga
ektoplasma på kort ute på kyrkbacken. Undersökare säger att det är Waldegrave-kryptan som är pudelns kärna.
Jag vet inte om Borley fortfarande är intressant för dagens
parapsykiska efterforskare, det är det troligen, men Borley är fortfarande ett oavslutat kapitel att arbeta med för dem som vågar!
normal
Ett paranormalt perspektiv
SANT ELLER FALSKT?
Det kan diskuteras för evigt huruvida Borley var ett genuint spökhus eller bara en bluff. Jag hävdar att det fanns alltför många saker, alltför många
händelser, för att kunna avskriva allt som ett
bedrägeri. Visst,
spökena kan stundtals ha fått lite hjälp på traven, men ändå det finns fortfarande saker man inte kan förklara. Borley var, och kommer alltid att vara, ett mysterium.
Allt behöver inte bli förklarat, för det finns inte något sätt man kan förklara ett spöke
vetenskapligt. Man kan hävda
hallucinationer, eller
gamla hus har konstiga
ljud för sig hela tiden, och så är det inte mer med det, eller vad sjutton som helst. Men då förklarar man bara de fysiska sakerna. Ett spöke, om definitionen av ordet spöke är en person som är
död men som inte riktigt inser det, är ett
paranormalt fenomen och tenderar att undvika att kunna förklaras till skeptikerns förtjusning, och till den troendes besvikelse.
SAKER HÄNDER
Det finns många underliga saker som sker varje
dag på varje kontinent i vår
värld. Även ifall förklaringen av ett spöke kan likna förklaringen av ett
UFO, så är man fortfarande kvar med en liten bit bevismaterial som inte kan förklaras. Det sägs att 98% av alla UFO-
syner kan förklaras som
luft- eller väderballonger, flygplan, reflektioner,
fåglar och liknande. Fortfarande är
2% av de flygande objekten
okända, men det behöver inte alls betyda att det är ET som har kommit på ett andra besök. Samma sak gäller för spöken. Man kanske kan förklara en del av det, men det finns fortfarande ett visst procentantal som fortsätter vara olöst åtminstone för en
skeptiker. En sann troende som inte kan hitta
bevis för att en
hemsökelse i själva verket är en hallucination eller reflektion säger detta är inte något oförklarligt, detta är i själva verket något
mycket förklarligt det är ett spöke!; medan skeptikern skulle muttra något i stil med Jag kan inte förklara det, men det betyder inte att det måste röra sig om ett spöke!.
Borley kan, till viss del, tillskrivas en
logisk förklaring, men inte fullt ut. Jag tror att det kommer att hålla sig kvar i minnena hos de paranormalt intresserade i ytterligare ett århundrade. Även om huset är borta, så hemsöker legenden oss fortfarande.
normal
Att besöka Borley
När vi ändå var i trakterna (11 februari 2007) passade vi på att söka upp Borley, som ligger mitt ute på vischan. Vi följde vägbeskrivningen, men körde rakt fram där vi skulle svängt av till vänster... och fick köra tillbaka. Det enda som tydde på att vi var i närheten var att vägen vi åkt på strax innan vi kom till en enfilig bro hette Borley Way, för några andra skyltar fanns inte. Vänstersvängen såg ut som att det bara var en liten väg som gick in till ett hus som låg vid vägen, men det var tydligen dit man skulle.
Vi körde förbi en Borley Community Hall, så vi var ju uppenbarligen på rätt spår, men var var själva byn? För det var väl en by vi skulle till? Kyrkan, som jag kände igen ifrån diverse bilder, skymtades bakom några träd, och där var skylten som talade om att platsen hette Borley, och... det var ingen by. Jag hade tänkt mig en typisk, engelsk byhåla, med en kyrka, någon liten affär för lokalbefolkningen och åtminstone en pub, men tji fick jag. Borley består av den berömda kyrkan och... tre-fyra bostadshus. Kyrkan ligger kanske 20m ifrån den lilla vägen som går igenom ''byn'' och mellan vägen och kyrkan fanns en liten kyrkogård. En kedja satt framför infarten till kyrkan, och det fanns ingenstans att parkera. Att Borley-borna inte vill ha besökare var ju tydligt. Vi fick nöja oss med att köra förbi, vända och köra tillbaka, så det var ett mycket kort besök.
Jag har slagits av två tankar på senare tid när det gäller Borley. Dels varför det inte är någon som bara försökt föra andarna vidare, och dels varför Borley-borna inte beslutat sig för att försöka tjäna på turismen.
Som jag ser det, istället för att okänt antal osaliga andar ska behöva hålla sig kvar och folk vill komma och se på dem för att ''spöken är så himla häftiga va'', så borde de bli hjälpta vidare. Jag vet inte om detta har hänt under årens lopp eller inte, men jag förutsätter att det inte har det. Exorcism förekom ju på prästgårdes tid, men de lyckades uppenbarligen inte.
Den andra tanken är att istället för att sura över att folk är intresserade av att komma och besöka Borley, så borde man kunna vända det till något positivt för området. Nu finns det ju som sagt inga butiker eller någon pub som kan tjäna på turisterna, vilket jag inte visste när idén först slog mig, men tänk om man hade ett litet spökmuseum som folk kunde besöka, och anordnade guidade turer i kyrkan? Det skulle man ju lätt kunna tjäna en slant på.
Jag hade gärna betalt för att få gå på en utställning om Borley, lika gärna som jag skulle betalt för att gå en runda i kyrkan. Istället får man skämmas över att man överhuvudtaget vågar närma sig, och blir ihopklumpad med den sortens människor som kommer till Borley för att vandalisera gravstenar och liknande. Jag vill inte bli sedd som en potentiell gravstensvältare (vandalisera kyrkogårdar är något som aldrig skulle falla mig in) bara för att jag skulle vilja se en av de mest kända platserna inom parapsykologins historia.
