Hem

Sammanträffandeskildring av Lois Duncan Skildring

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 494, v1 - Status: normal.
Denna text är importerad från /old/psi/sammantraeffande/skildring/duncan_l.html
är Skildring och Upplevbart

Alias: sammanträffandeskildring av lois duncan

normal

När fiktion blir verklighet - En personlig skildring

Jag är yrkesförfattare av ungdomsböcker, av vilka flera har fokuserats kring någon aspekt av ESP, men inte ens i mina vildaste fantasier kunde jag drömma om att jag en dag faktiskt skulle få uppleva några av de händelser som jag hade skapat.

Mitt första verkliga möte med det övernormalas värld ägde rum det enda året som jag låg vid Duke University, innan jag hoppade av och gifte mig. Detta skedde 1952, när professor Rhine utförde sina genombrytande forskningar i utomsinnlig varseblivning och rekryterade recentiorer som försökskaniner. Jag hade en negativ inställning till de laboratorieexperiment som jag deltog i, och jag klarade mig så dåligt att jag, i stället för att avstängas från vidare medverkan, kallades tillbaka för nya test därför att jag hade slagit rekord i fråga om antal felaktiga svar.

Vid nitton års ålder blev jag gift, och nio år och tre barn senare blev jag skild. Eftersom jag varken hade någon akademisk examen eller arbetslivserfarenhet, kunde jag inte komma på något annat sätt att försörja oss på än att skriva, varför jag började mala fram dussinromaner åt damtidningar. När jag sedan gifte om mig fyra år senare, hade jag lärt mig yrket och blivit en kompetent författare av kommersiell skönlitteratur.

Min andre man var elektroingenjör, och eftersom vårt äktenskap befriade mig från mina värsta ekonomiska problem, bestämde jag mig för att ha litet roligt och skriva en spännande roman för tonåringar. Denna första roman, Ransom (Doubleday 1966), handlade om några tonåringar som kidnappades av sin skolbusschaufför. Strax efter det att boken hade kommit ut, kidnappades en busslast skolbarn i staden där jag bodde av bussföraren, och de hölls fängslade för att chauffören skulle få ut en lösensumma. Sammanträffandet var inte bara kusligt utan skrämmande, i synnerhet när jag strax därpå fick ett brev från en av föräldrarna som antydde att jag kanske hade varit med om sammansvärjningen. Faktum är att man kan hävda att om fallet inte var en sammansvärjning, så uppvisade det åtminsione alla tecken på att gärningsmannen hade imiterat boken - om det inte hade varit för alla de olycksbådande sammanträffanden som skulle komma de följande åren.

Min man, Don, adopterade mina första tre barn, och tillsammans fick vi två till. Kaitlyn, vår yngsta, föddes 1970, och hennes födelse utlöste en egendomlig reaktion hos mig. Dittills hade jag tagit lätt på min uppgift som mor, men i samma ögonblick som min familj blev fulltalig fylldes jag av oresonliga farhågor om mina barns säkerhet. Jag försökte låta bli att visa det, eftersom jag visste att det var irrationellt och eftersom jag alltid hade föraktat överbeskyddande mödrar. Ändå kunde jag inte komma hem från ett föredrag eller en bokpresentation utanför delstaten utan att mina första ord blev:

- Mår alla bra?

Och jag blev alldeles svag i knäna av lättnad när Don försäkrade att de gjorde det.

Det var medan jag väntade Kait som jag skrev den första i det som skulle bli en lång rad ungdomsromaner där ESP ingick i bilden. I A Gift of Magic (Little, Brown, 1970) använde jag mig av mina egna erfarenheter från Duke och beskrev ett test där min hjältinna, Nancy, fick se baksidan på ett antal spelkort och sedan fick svara på om hon trodde att de var röda eller svarta.

Nancy, som tyckte illa om att bli testad, svarade avsiktligt motsatsen mot vad hennes instinkt dikterade. Hennes bedrägeriförsök undgick dock inte att väcka uppmärksamhet:

- Vad menar ni (med att jag är clairvoyant)? frågade Nancy. Jag gissade fel på alla korten. Jag sade att alla de röda var svarta och att alla de svarta var röda.

- Det är just det (sade psykologen). Det avslöjade er direkt. Sannolikheten att gissa fel på alla är lika liten som sannolikheten att gissa rätt.

Åren gick. Mina barn växte upp, och de äldre flyttade hemifrån, men min paranoia tilltog i stället för att bli svagare. När Kait hade hunnit upp i gymnasiet var jag alldeles färdig. Jag vred och vände mig i sängen när bon var ute på någon träff, jag mumlade böner att det måtte gå bra l`ör henne och kunde inte somna förrän jag hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes och sag att Ijuset i farstun släcktes. Kait skötte sig utmärkt i skolan och rörde aldrig droger eller alkohol, så det fanns inte någon logisk anledning för mig att oroa mig så fruktansvärt. Åndå kände jag det som om en tidvattenvag kom rusande mot oss och överväldigades av en plagsam vanmaktskänsla.

Vågen slog mot strander en regnig söndagskväll, en månad efter det att Don't Look Behind You trade kommit ut (Delacorte 1989). Kait tvckte det var spännande med den boken, eftersom det var hon själv som stått modell för hjältinnan, April, och jag gav henne det inbundna korrekturet och skrev på skämt: Till min alldeles egen 'April' - se dig alltid om, raring!

I Don't Look Behind You, som kom ut i juni 1989, jagades April av en yrkesmördare i en Camaro. Den 16 juli 1989 jagades Kait upp och sköts ihjäl av en yrkesmördare i en Camaro.

De saker som jag en gång skrev om som skönlitteratur är nu en del av våra liv. I Don't Look Behind You tvingades Aprils familj att gömma sig som en del av det federala programmet för vittnens säkerhet. I januari 1990 "reps två män för mordet på Kait, och eftersom gripandena berodde pa att vår familj trade postat flygblad från organisationen Crime Stoppers, her anhöriga till de misstänkta hotat att döda oss andra. Vi her gått under jorden som flyktingar i en hyreslägenhet. Det ingår inte i säkerhetsprogrammet, men det känns då sannerligen så.

Polisundersökningen fuskades bort, och för att om möjligt ändå få fallet utrett gick min äldsta dotter, Robin, till ett av ortens medier. Litet senare blev jag själv presenterad for damen i fråga, och jag kande genast igen henne. Hon var fysiskt identisk med Anne Summers, den mediala hemmafrun i min bok The Third Eve (Little, Brown, 1984).

På årsdagen av Kaits död publicerade en undersökande reporter, Mike Gallagher, en explosiv artikel i vår lokaltidning, The Albuquerque Journal, och avslöjade information som polisen trade hemlighållit. I Summer of Fear (Little, Brown, 1976) hette min hjältinnas pojkvän Mike Gallagher.

När det ena bisarra sammanträffandet lades till det andra, började jag undra om jag trade blivit galen av sorg. I förhoppning att jag kanske skulle kunna få grepp om verkligheten igen genom att följa Kait genom hennes dödserfarenhet började jag läsa böcker av människor som trade heft nära döden-upplevelser. I Full Circle av Barbara Harris fick jag veta att det vid West Georgia College fanns en professor i psykologi och psykisk forskning, som hette William Roll och som trade vigt sitt liv åt att studera mediala upplevelser.

På en stundens ingivelse skrev jag till professor Roll och beskrev vad som hade hänt. Till min förvåning svarade hen och bad mig ringa honom.

- Nej, du är inte galen, försäkrade hen mfg. Du her bare ruskats vaken, det är alltsammans. Den tragedi som du upplevde när du förlorade din dotte, her skapat nya öppningar åt dig på en mängd olika nivåer. Du her börjat inse vilka möjligheter människans psyke äger och att acceptera din förmåga att se in i framtiden.

- Så då tror du verkligen att det handlade om clairvoyance'?

Jag kunde inte tro att hen faktiskt tog mig på allvar.

- Prekognition är ett väl konstaterat

faktum, försäkrade professor Roll. Kreativa personer tycks äga mer av den förmågan än andra, och i litteraturen fines det några märkliga l:all där prekognition her varit med i spelet. Inte långt innan Titanic sjönk publicerades till exempel en berättelse om ett fartyg som hette Titan och som gick på ett isberg, och många detaljer stämde överens med det som sedan taktiskt skedde. Den engelska litteraturen är full av liknande fall.

- Jag har aldrig förstått att jag har den förmågan, sade jag.

- Vi her den alla i större eller mindre utsträckning, sade professor Roll, i synnerhet i sambaed med traumatiska upplevelser som människor her, vilka står oss nära. Familjemedlemmar och nära vänner förenas av starka band, som om de på sätt och vis vore delar av en enda organism, och vi känner den smärta som drabbar andra delar av kroppen. Ända sedan Kait föddes har du haft känselspröten utsträckta mot henne, och denna känslighet vävdes in i din kreativitet. Kreativa personer öser ur någonting universellt. De har förmåga att utnyttja en källa som går utöver det personliga, samma källa som människor öser ur när de upplever ESP. En kollega till mig gjorde en rad ESP- experiment med musikstuderande fran Julliard, och deras resultat blev mycket bättre än det brukar bli för folk i allmänhet.

Jag har aldrig trott på det övernormala, sade jag. Jag har alltid trott att det var rena fantasier.

- Tänk inte på det som någonting övernormalt, sade professor Roll åt mig. Våra psykiska relationer är mycket normala och naturliga. Om du accepterar att ditt psyke har kontakt med andras psyken - att alla vi som lever här på jorden har ett förhållande till varandra - så är mediala fenomen inte längre någonting fenomenalt, utan bara manifestationer av de varelser som vi är.

- Jag vill uppmuntra dig att fortsätta dina ansträngningar att utforska dina egna möjliheter och att lära dig så mycket du kan om din egen förmåga på det här området.

Innan han lade på luren bad han mig hålla kontakt med honom och föreslog mig att skicka in min berättelse till tidskriften Theta.

Jag hade inte kunnat förmå mig att läsa detaljerna i obduktionsrapporten, utan hade bara skummat igenom det tjocka polisdokumentet. Nu tvingade jag mig själv att läsa hela rapporten, och när jag gjorde det stötte jag på en anteckning som tycks passera gränsen för alla tänkbara sammanträffanden.

Mannen som åtalades för att ha skjutit Kait hette Mike, och i ett samtal med en av Mikes kumpaner frågade en detektiv honom om han visste vad Mike hette i efternamn.

- Jag vet inte, svarade hans vän. Fast hans öknamn var Vampires eller någonting i den stilen. Han kallades alltid för Vamp.

Jag blev förstummad. Följande stycke ur min bok Don't Look Behind You, som skrevs året före mordet på Kait, visar varför:

Mike Vamp är inte att leka med, April. Han är en av de mest ökända yrkesmördarna här i landet. Det är inte bara för sitt namns skull som han kallas 'Vampyren'. Han följer en blodvittring som om han hungrade efter blod.

Med professor Rolls uppmuntrande ord att fortsätta dina ansträngningar ännu ringande i öronen bestämde jag mig för att det var dags att göra någonting annat än att bara gå omkring och sörja. Polisen envisades med att påstå att Kait hade dödats av en förflugen kula, vilket vi i vår familj inte tyckte verkade vettigt, eftersom hon hade jagats och avrättats med ett skott i huvudet. Nu kontaktade jag Noreen Renier, ett i hela landet erkänt medium i Orlando, Florida, som hade arbetat som konsult åt polisen i 123 fall, och frågade henne om hon kunde hjälpa oss att avslöja sanningen. Jag insåg att ingenting som hon sade oss kunde användas inför rätta, men det skulle åtminstone lugna familjens misstankar.

Noreen bad mig skicka henne någonting av metall som Kait hade haft på sig när hon dog, och jag skickade ett guldkors.

Noreen arbetar på så sätt att hon försjunker i trans och beskriver den människa, som hon tycker sig se, för en tecknare, som gör en skiss av dennas ansikte. Medan Noreen och en polistecknare, Mike Deal, utförde detta i Florida, satt jag i vårt gömställe i New Mexico och koncentrerade mig på att kommunicera med Kait.

- Noreen har väldokumenterade meriter, sade jag åt henne. Utnyttja det här tillfället att få fram information till oss! Vi vet redan vem det var som sköt - tala om för oss varför du blev dödad!

Noreen tog fram två ansikten och postade skisserna till mig. Inget av dem påminner om den man som hade åtalats för mordet. Den första bilden föreställer den man som hon tror gav order om mordet. När jag såg på den andra skissen, vek sig knäna på mig. Det var en bild av Mike Vamp, droghandlaren och yrkesmördaren i Don't Look Behind You, exakt så som han avbildas på omslaget till den brittiska upplagan (se fotona här intill). Den amerikanska upplagan har inte med denna bild, men Kait hade sett illustrationerna till den brittiska upplagan bara några dagar före sin död och sagt att yrkesmördaren såg skrämmande ut.

Noreen blev like förbryllad som jag över detta bisarra sammanträffande och sade åt mig att hon aldrig förr trade varit med om någonting liknande. Den enda förklaring hon och jag kunde komma på var att Kait använde denna metod för att få fram sitt budskap till mig:

- Det var inte någon förlupen kula - det var en yrkesmördare!

Det trade aldrig fallit oss in att Kaits mördare kunde vara narkotikahandlare, för vi visste säkert att hon inte använde droger. De senaste veckorna her vår familj dock gjort vissa upptäckter som fått oss att tro att hon kanske ofrivilligt blivit vittne till en stor narkotikaaffär och tänkt rapportera den till myndigheterna.

Vår lokala polls är inte öppen för information från medier. Deras ställning i det här fallet är svag i vilket fall som heist på grund av bristande bevis, och dessutom her föraren av mördarens bil försvunnit under mystiska omständigheter. Jag är van att skriva intriger med ett slut. Det är mycket svårt att se det här fallet bare rinna ut i sander.

Ändå råder professor Roll mig att följa med flödet.

- Slutet på den här historien kanske blir större än du någonsin skulle kunna föreställa dig, säger hen. Lita bare på din intuition och låt Kait visa dig vägen.

I A Visit with Lois Duncan, en video som producerades 1984 och användes på högstadier och gymnasier i hela USA, beskriver en red tonåringar sine bästa rysarromaner. Den första pa bandet är Kait, som då var tretton år.

- Min älsklingsbok är Stranger With My Face, kvittrar hon entusiastiskt om min bok om astralprojektion. Jag älskar tanken på att man ken lämna sin kropp bakom sig och skicka ut själen långt bort!

Tyvärr för mig och min familj her min äventyrslystna, viljestarka dotter fått sin chans att låta själen flyga - och skickat den alldeles för långt. Min enda tröst är att jag vet att om detta var vad som måste ske, så var Stranger With My Fuce den av alla mine böcker som hon tyckte bäst om.