Skeptisk prövning en värdefull metod
Skepticism är en god sak inom sanningssokandet. Utan skeptiskt ifrågasättande hamnar vi lätt i illa grundade föreställningar.
En måttlig skepticism är bra, menar den amerikanske filosofiprofessorn Paul Kurtz. Han understryker att skepticism är ett viktigt element i sunt tänkande men att det inte bör gå till överdrift. Det kan betraktas som en metod, enligt vilken man kritiskt prövar alla påståenden.
Utan skepticism lurar vi lätt oss själva att tro på sådant som det inte finns tillräckliga skäl att tro på. Med en klok skepticism har vi möjlighet att verkligen skaffa oss genuin kunskap och således flytta fram vetandets gränser. Vi har också användning för den skeptiska hållningen i det praktiska livet.
Skeptiker är den, framhåller Paul Kurtz, som vill ifrågasätta varje påstående och kräva begreppsklarhet, logisk konsekvens och fullgoda bevis.
Skepticismen har djupa rötter i den filosofiska traditionen. Ordet kommer från grekiskans skeptikos som betyder ''överväga, undersöka. Det är besläktat med det grekiska ordet skepsis, som betyder efterforskning och tvivel".
Inom vetenskap och filosofi är skepticism viktig. Men det anses vara ytterligt svårt att ha en skeptisk hållning i det vanliga livet eller att konsekvent leva efter skepticismens principer. Ty människor vill ha övertygelser som de kan tänka och handla efter.
Den skeptiska inställningen betraktas ofta med ogillande och oro av dem som vill ha visshet.
Skepticismen är en omedgörlig fiende till pretentiösa trossystem. När folk vill ha bestämda svar på sina frågor, tycks skepticismen alltid ge dem ytterligare frågor att grunna över.
Ändå är skepticism i djup mening en väsentlig del av allt intelligent tänkande och utmärkande för ett skolat sinne.
Skeptikerna ställer frågor
De skeptiska uppmanar alltid de trosvissa att stanna upp och tänka efter. De frågar: Varför tror du som du gör? i det de kräver skäl, grunder, bevis. Ofta upptäcker skeptiker att dagens övertygelser och omhuldade värden vilar på lösan sand. De kan upptäcka motsägelser, de ser hyckleri och dubbelmoral och pekar på vilka klena bevis som finns för många av mänsklighetens mest vördade trossystem.
Skeptiker betraktas som oliktänkande, kättare, radikaler, samhällsomstörtare eller något ännu värre och blir bittert gisslade av det väl befästa etablissemanget, som fruktar dem. Revolutionära reformatorer brukar ocksa vända sin vrede mot skeptiska tvivlare, som ifrågasätter deras passionerade engagemang för illa genomtänkta idéer för samhällsomdaning.
Skeptiker vill undersöka alla sidor av en sak, och för varje argument för brukar de kunna finna ett eller flera argument mot. Skepticism är något väsentligt i sökandet efter kunskap, för det är i det förbryllade sinnet som det äkta sanningssökandet har sin rot. Utan skepticism fastnar vi i obekräftade trossystem, men med skepticism tillåter vi ett fritt spel av nya idéer och därmed kunskapens tillväxt.
Fastän den skeptiska hållningen i sig själv inte räcker till som en filosofi för det praktiska livet, utgör den en nödvändig förutsättning för en intelligent inställning till livet.
Men kan en skeptiker någonsin komma förbi sin egen skepsis och nå fram till verkliga övertygelser och engagemang? Måste skepticismen lämna oss kravlande i obeslutsamhetens moras? frågar Kurtz. Eller låter den oss gå vidare och upptäcka sannolikheter, som vi kan leva med? Låter den oss nå fram till kunskap? Eller måste alla nya upptäckter ge vika för den inträngande kritiken från det skeptiska sinnet? Svaret på de frågorna beror på vad vi menar med skepticism, för det finns olika former därav. förklarar vår filosofiprofessor.
Nihilism
Nihilismen är i sin mest extrema form en total skepticism, det vill säga ett fullständigt förnekande av att det finns kunskap och allmängiltiga värden. Denna typ av skepticism har, menar Paul Kurtz, kört fast i ett gränslöst tvivel. Ingen kunskap är möjlig, understryker de totala skeptikerna, ingenting är säkert, det finns ingen hållbar grund för några övertygelser alls. Det finns ingen sanning överhuvud taget. Allt vi har är företeelser, intryck och förnimmelser, och vi kan inte veta om de har några motsvarigheter i den yttre verkligheten. Våra sinnen kan bedra oss, liksom matematiken och logiken kan göra.
All så kallad kunskap är beroende av de metoder vi använder, när vi avgör vilka påståenden som är sanna, framhåller de totala skeptikerna och tillägger att vi inte vet om våra metoder är riktiga.
Totala skeptiker hamnar i yttersta subjektivitet, förklarar Kurtz. De är fångade i sin egen värld, konfunderade över kunskapens natur.
Nihilistisk skepticism har också använts inom etiken med förödande resultat. Den totale skeptikern menar att vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel varierar mellan människor och i samhällen. Det finns inga normer som inte är grundade i tycke och smak. Det finns ingen grund för en objektiv moral, inga universella eller ofrånkomliga moraliska principer, inga normer som är gemensamma för alla samhällen.
I tvister rörande moralfrågor blir totala skeptiker extrema tvivlare. De kan bli konservativa traditionalister eller cyniskt amoraliska och anse att allt går an.
Den totala skepticismen är självmotsägande, understryker Kurtz, för när dessa skeptiker förklarar att ingen kunskap är möjlig, har de redan gjort ett bestämt påstående.
Neutral skepticism
Det finns en form av nihilistisk skepticism, där man söker undvika att vara dogmatisk och intar en helt neutral hållning. Skeptiker av denna typ varken bejakar eller förnekar någonting. De är ovilliga att göra några som helst uttalanden, såsom att sinnesförnimmelser eller regelrätt tänkande inte är att lita på. Neutralisterna säger sig inte ha några teorier om verkligheten. De gör bara personliga uttalanden, och de ber ingen att acceptera eller tillbakavisa dem eller bli övertygad av deras argument. Argumenten är bara deras egna privata uppfattningar, och dessa kan inte göras generella och giltiga för andra.
En neutral skeptiker uppskjuter alltid sitt omdöme.
Inställningen att vänta med att tro, känd som pyrronism, förespråkades av den antike tänkaren Pyrron från Elis och hade stor inverkan på den följande utvecklingen av skepticismen. Den har tillämpats först och främst i filosofiska och metafysiska frågor, där man är osäker om vad som är den yttersta sanningen om verkligheten, men inte i det vanliga livet, där det är vedertaget bruk som gäller. Denna form av skepticism, som förnekar varje form av kunskap, kan leda till hopplöshet.
Mildrad skepticism
De nämnda formerna av skepticism är i strid mot livets krav, menar Kurtz. Han tillägger att hur den yttersta verkligheten än är beskaffad, behöver vi fungera i världen, och vi behöver ha vissa övertygelser som grund för vårt liv och vårt handlande. Kanske vilar våra övertygelser ytterst på sannolikheter, men vi behöver ändå bygga upp en provisorisk kunskap för att kunna leva och handla i världen.
En modifierad form av skepticism kallades mildrad skepticism av David Hume, den skotske 1700- talsfilosofen. Skeptiker av detta slag förhåller sig skeptiska till att det verkligen går att lita på det som sägs vara kunskap. De är övertygade om att grunderna för kunskap och värden är kortlivade och att det är omöjligt att med någon säkerhet fastställa slutliga sanningar om verkligheten. Ändå är vi tvingade av livets krav att göra praktiska generaliseringar och val, även om de inte syns oss helt berättigade. Det finns ingen absolut säker grund för att utifrån lagen om orsak och verkan dra slutsatser om naturen, annat än det faktum att vår erfarenhet säger oss att det finns regelbundenheter i naturen, och på den grunden kan vi göra vissa förutsägelser.
Mildrad skepticism är inte total, utan ofullständig och begränsad. Den skulle vara fullständig om vi följde filosofin till vägens slut, till ohjälplig obeslutsamhet och obotligt tvivel. Men lyckligtvis är vår färd genom livet inte alltid rätlinjig, och sålunda lever och handlar vi som om vi hade kunskap. Våra generaliseringar grundar sig på erfarenhet, och de slutsatser vi drar på grund av sed och vana tjänar till vår ledning.
Tvivel
Begreppet skepsis används ibland som synonym till otro eller tvivel. Tvivel kan vara en intelligent övertygelse, men det kan också vara ett a prioriskt avvisande utan noggrann undersökning. Denna senare form av skepsis kan kallas dogmatism. Ordet tvivel i båda dessa betydelser används i allmänhet om religion, teologi, det paranormala och det ockulta.
Inom religionen innebär tvivel vanligen ateism, menar Kurtz, och inte bara neutral agnosticism - för detta slag av skepticism avvisar alla teistiska påståenden. Ateisten förnekar att Gud existerar, att det finns ett yttersta syfte med universum, att människan har en odödlig själ och att människor kan bli frälsta genom gudomlig nåd.
Tänkande icke-troende finner transcendensens språk i grunden obegripligt, även meningslöst, och därför säger de sig vara skeptiker. Om de har granskat de argument som genom historien har anförts för att bevisa Guds existens, så har de funnit dem ogiltiga. De finner det oberättigat att åberopa sig på så kallad erfarenhet: varken mystik eller mirakler och uppenbarelser visar att det existerar en transcendent verklighet.
Icke-troende är kritiska till påståenden om övernaturliga händelser och egenskaper, som de betraktar som vidskepelse. De anser att det inte finns något värde i hypotesen Gud, som är en skapelse av den mänskliga inbillningsförmågan.
Inom det paranormala området bestrider tvivlarna på liknande sätt att det finns äkta psi-fenomen. De gör gällande att det inte finns tillräckliga skäl för att tro på ESP, klärvoajans, prekognition, psykokinesi och existensen av diskarnerade själar, vilket allt strider mot vår kunskap om hur det materiella universum är beskaffat.
Somliga skeptiker anser det självklart att det inte finns några paranormala f`enomen, eftersom sådana strider mot väl bestyrkta fysiska lagar. De kan betraktas som dogmatiker endast om de vägrar att granska de bevis som åberopas av förespråkarna för det paranormala, eller om de anser att det som vetenskapen kommit fram till idag skall betraktas som slutgiltig sanning. I den mån som detta slag av tvivel maskerar ett fördomsfullt sinne, är det en falsk form av skepticism. Om de som säger sig vara skeptiker bara menar att de inte tror på existensen av paranormala fenomen, är de aparanormalister. Den fråga som bör ställas till dem är alltid: Varför? För ungefär som de troende kan anses ha vissa övertygelser på grund av otillräckliga bevis eller på grund av tro, så kan de dogmatiska icke-troende avvisa påståenden bara för att dessa strider mot deras egna förutfattade meningar om universum. Dessa skeptiker är inte några fördomsfria sökare.
Skeptisk prövning
Men det finns ännu ett slag av skepticism. Den är starkt kritisk mot nihilismen och mot såväl den neutrala som den mildrade skepticismen och det dogmatiska tvivlet. Denna skepticism kan betecknas som skeptisk prövning (skeptical inquiry). Kurtz ger den namnet den nya skepticismen, fastän den har uppstått som en förgrening från pragmatismen.
En avgörande skillnad mellan denna och andra former av skepticism är att den är positiv och konstruktiv. Den är en form av metodologisk skepticism, för här är skepticismen en väsentlig del i prövningsprocessen, men resultatet blir inte otro, förtvivlan eller hopplöshet.
Denna skepticism är inte total utan begränsad till den sak som är under prövning. Den är selektiv. Skeptiker av detta slag tror att vi faktiskt kan skaffa oss tillförlitlig kunskap om världen, och de menar att vi kan lägga fast våra normer på goda grunder.
Den nya skepticismen är inte dogmatisk, för den gör gällande att vi aldrig på a priori-grunder bör tillsluta dörren för vederhäftiga undersökningar av något som helst slag. Således är den nya skepticismen skeptisk till dogmatisk eller fördomsfull ateism och dogmatiskt tvivel på det paranormala. Men den hävdar gärna på goda grunder att somliga påståenden är obevisade, osannolika eller falska.
Skepticism som ett metodiskt tvivel med krav på bevis och grunder för hypoteser är något väsentligt i det vetenskapliga och kritiska tänkandet och i den filosofiska dialogen. Det har också en vital betydelse i det vanliga livet, där sunda förnuftet uppmanar oss att handla utifrån de mest vederhäftiga hypoteser och övertygelser som vi har tillgång till.
Skepticismen är en fiende till tvärsäkerhet och dogmatiskt slutgiltiga ställningstaganden. Den erkänner att mänsklig kunskap är osäker.
Den nya skepticismen kan väsentligt bidra till ökad kunskap och till mänsklighetens moraliska framsteg. Denna skepticism, som är positiv och konstruktiv, kan hjälpa oss att förstå det kosmos vi lever i och att uppnå viss visdom i vår vandel. Den är mer i samklang med kraven på vardaglig kunskap än med spekulativ filosofi.
Skeptisk prövning är något väsentligt i varje sökande efter kunskap eller efter väl grundade omdömen. Men den är begränsad och fokuserad på bestämda frågor, och den är en väsentlig del av en genuin forskningsprocess.
Det har idag gjorts enorma framsteg inom vetenskapen, såväl teoretiskt som teknologiskt, erinrar Paul Kurtz. Antikens klassiska skepticism, som återuppstod i början av den nya tiden, var omedveten om den vetenskapliga forskningens väldiga möjligheter. Pyrronistisk skepticism har idag ingen giltighet, eftersom det nu existerar en ansenlig mängd tillförlitlig kunskap. Därför är det meningslöst att låta allt, som påstås vara sanning, utsättas för ett totalt tvivel.
Det finns idag metoder med vilka vi kan pröva vad som sägs vara sannmg:
1. empirisk prövning grundad pa observation,
2. logiska regler för sammanhang och följdriktighet och
3. experimentell prövning, där idéer bedöms efter de följder de får.
Allt detta får ses mot bakgrund av övertygelsen att det är möjligt att utarbeta och använda objektiva forskningsmetoder med syfte att uppnå vederhäftig kunskap.
Vi kan göra skeptiska prövningar inom många områden. Grundliga undersökningar av föregivet paranormala fenomen kan endast göras med hjälp av noggranna vetenskapliga metoder.
Vi har idag kommit förbi kulturell relativism vad gäller värden och normer och börjar se ett globalt samhälle växa fram. Extrem kulturell subjektivitet håller således inte längre, för vi ser att det finns värden som är giltiga i alla kulturer. Det finns principer inom etiken, vilka kan generaliseras till att gälla alla mänskliga samhällen.
Det är möjligt att bestämma ett nutidens vetande, som grundas på den mest vederhäftiga kunskapen idag, för att ge en allmängiltig tolkning av kosmos och en uppfattning om vad ett gott liv innebär.
Tvivel spelar en viktig roll i sökandet. Men det bör användas selektivt i ett begränsat sammanhang. Det är viktigt att tänka på att vi kan missta oss och att var kunskap grundas på sannolikheter.
Till sist, skeptiska prövare bör alltid vara fördomsfria, när det gäller nya tankar och oväntade avvikelser från det normala. De bör alltid vara villiga att if rågasätta eller välta omkull även de mest väletablerade grundtankar i Ijuset av framtida forskning. Den skeptiska prövningens ledande princip är att söka, om möjligt, giltiga bevis och rimliga grunder för allt som påstås vara sant.