Skapelsen enligt Clouded
I gymnasiet skrev jag en uppsats som handlar om hur skapelsen kan ha gått till. Detta är alltså ingen skapelseteori från någon speciell kultur, den visar snarare hur enkelt det kan vara att komma på
egna teorier.
SKAPELSEN
PROLOG
Människan har ännu inte lärt sig exakt hur länge en evighet är, så jag tänker inte försöka förklara det.
Innan Universum skapades säger många att det inte fanns någonting alls, det är inte sant, en sak som hittills ingen har vetat är att det innan Big Bang fanns ett medvetande, medvetandet bestod endast av en enorm intelligens. Precis som en hjärndöd människa bara består av en kropp utan medvetande bestod medvetandet av ett medvetande utan kropp.
Medvetandet, som vi kan kalla Skaparen, har funnits i en evighet men var hela tiden beroende av kunskap och krävde hela tiden att lära sig mer. Strax innan universums födelse trodde sig Skaparen vara fullärd, detta trots att han ännu inte besvarat sin egen fråga Varför finns jag?.
Del 1 -Skapelsen
Detta var alltså alldeles före Big Bang och Skaparen började bli uttråkad när han inte kunde besvara sin enda obesvarade fråga. Han irrade omkring och sökte svaret, och kom efter några hundra tusen år på det. Han skulle skapa materia och av materian skulle han skapa en boplats för ett lägre stående medvetande för att följa dess utveckling och se om denna intelligens någon gång kunde besvara hans enda fråga. Skaparen kom också på att han måste ge intelligensen en fysisk kropp så att inte den nyskapade intelligensen kunde irra omkring och söka efter svar på sina enkla frågor hos honom, Skaparen. Det var av yttersta vikt att det som skulle bli det nya medvetandet sökte svaren hos sig själva för att inte experimentet skulle sluta med samma obesvarade fråga.
Han samlade all sin energi på en punkt och utlöste där en fruktansvärd explosion som miljarder år senare skulle kallas Big Bang. Explosionen utlöste en kedjereaktion som till slut skapade atomer på grund av mystiska kemiska reaktioner. Detta var första gången Skaparen skådade materia och han hade utan tvekan räknat ut allt som skulle hända. Atomerna klumpade på grund av tyngdkraft ihop sig och blev till större och större föremål. Föremålen blev till slut så stora att det i föremålens mitt utvecklades hetta , hetta som blev starkare och starkare och till slut var föremålens storlek och hetta så enorm att den kunde hålla de mindre föremålen kvar i en exakt matematisk bana runt sig själv och hålla de som låg närmast lagom varma. Solsystemen var nu uppfunna. Skaparen började inse att om den planerade intelligens eller varelsen han skulle skapa inte skulle vara särskilt intelligent skulle den kräva en extern energikälla eftersom den inte var tillräckligt intelligent för att utnyttja sin tankekapacitet som energikälla.
Skaparen ville inte när livsformen var skapad ingripa allt för mycket, detta för att inte tillkännage hans existens och därigenom ge dem tillgång till hans egen intelligens.
På grund av hans egen tankestyrka kom Skaparen på att det för att lära sig meningen med livet kanske krävdes mer än en livsform och mer än en varelse per livsform, men hur skulle han bära sig åt för inte alltid behöva vara närvarande varje gång en ny livsform eller varelse skulle skapas? Detta problem löste han på ett ganska smart sätt som jag är säker på att jag inte behöver förklara särskilt ingående. I sammband med att han funderade över problemet med förökningen inom en art kom han på att för att allt ska fungera måste varje art och varelse bestå av det vi människor kallar organiskt material. Det ena problemet löste det andra, genom att en varelse intar organiskt material kan han genom detta tillgodogöra sig energi från det intagna.
Dessa och alla liknande problem löste Skaparen med en enorm briljans.
Del 2 - Arternas uppkomst
Skaparen utsåg ett okänt antal platser för sitt experiment och tillsatte på dessa platser de byggstenar som behövdes för det vi kallar liv. Han ansåg att under lång tids iaktagande skulle de byggstenar han tillsatte klumpa ihop sig på ett sätt som skulle likna den procedur som hände när atomerna klumpade ihop sig till stora planeter och stjärnor. Allt skedde helt efter hans planer och efter vad som för honom tycktes vara en kort tid fanns det nu enkla amfibier och växter. Under den tid dessa enkla varelser befann sig på vår planet lärde han sig att det skulle krävas ytterligare väntan och fler insikter än bara instinkter från de varelser som existerade.
Efter lång tid började det att utvecklas däggdjur och landlevande reptiler, och vilken av dessa varelser som till slut skulle vinna kapplöpningen för att bli den första upphöjda varelsen hade han ingen aning om, men det skulle visa sig när tiden var mogen.
Del 3 - En arts fall
När vad vi hade kallat en mycket lång tid gått insåg Skaparen att de två grenar av arter som nu uppståt inte kunde leva sida vid sida. Dinosaurierna och däggdjuren var nu två helt olika arter,
Däggdjuren hade livsnödvändiga instinkter och hade utvecklat ett sätt att tänka medan Dinosaurierna endast bestod av en kropp med själförgörande instinkter.
Vad Skaparen måste göra var att ännu en gång samla energi, för att från ett avlägset ställe i universum sätta en bunt atomer formad som ett klot i rörelse. Klotet for mot jorden i rasande fart och när klotet träffade vår planet utsöndrades sådan kraft att den brände bort alla spår av den livsviktiga vegetation som de växtätande dinosaurierna kunde använda som energikälla.
Den enorma explosion som utveklades när klotet träffade vår planet utsöndrade en gas som gjorde att livsnödvändigt syre blev tyngre och de högvuxna växterna kunde inte längre använda syret på samma sätt som tidigare.
I och med att de växtätande högväxta reptilerna dog ut på grund av brist på föda kunde inte längre de högresta köttätande dinosaurierna leva på att äta de växtätande dinosaurierna.
Högresta reptiler upphörde att existera. De djur som fortfarande kunde leva var de mindre däggdjuren och de reptiler som hade lägst mankhöjd. Anledningen till att de mindre djuren fortfarande kunde leva var att markvegetationen inte hade skadats på samma sätt som de högt belägna trädkronor och buskar som tidigare existerat, de större växtätande reptilerna hade som bekant offantligt långa halsar eller var utomordentligt högresta och kunde inte böja sina huvuden tillräckligt lågt för att skaffa energi genom att äta av markvegetationen.
De mindre växtätande djuren förblev oskadade medan de större dog ut, de större köttätande dinosaurierna dog ut för att de inte var tillräckligt kvicka eller smidiga för att kunna komma åt att äta av de mindre däggdjuren och köttätarnas primärföda som var de stora växtätarna existerade inte längre.
Näringskedjan var nu drastiskt förändrad för all framtid.
Skaparen började efter många års observerande lägga märke till ett fenomen som han till en början inte kunde förklara, ett fenomen som han kallade han för flocklevande översatt till mänskligt språk. Han hade iaktagit samma fenomen hos de dinosaurier han hade dömt till undergång men där var det bara en fråga om överlevnad, de stora köttätarna jagade bättre tillsammans och de växtätande stora varelserna hade helt enkelt flockats på de bästa betesmarkerna, allt var endast en fråga om överlevnad.
De nya fenomenet hos däggdjuren kunde inte förklaras på samma sätt, till exempel hade en ny art som levde i flock uppstått.
Den nya arten levde tillsammans i flock men Skaparen kunde inte föreställa sig varför, han upptäckte att när en flockmedlem var ensam betedde den sig annorlunda.
En ensam individ av en art som vanligen levde i flock kunde inte överleva lika länge som andra artfränder som verkligen levde tillsammans med andra, detta trots att ingen brist på föda kunde iaktas.
Han upptäckte sedan att gemenskapen hos den nya arten var betydligt starkare än hos de andra flocklevande arterna. Han kunde också observera att när en flockmedlem dog, verkade flocken för en tid fungera lite trögare och att de flockmedlemmar som ofta varit nära den döde ibland hade lättare för att få sjukdommar och det verkade som om de inte förstod att flockmedlemmen var död. Skaparen insåg att den nya arten hade något att lära honom.
Del 4 - Fast i gamla hjulspår
Skaparen hade upptäckt några nya begrepp som han omöjligtvis hade kunnat lära sig utan att skapa dessa varelser.
Ensamhet, sorg, medkänsla, vänskap, rädsla och glädje var helt nya begrepp för Skaparen men han lärde sig snabbt vad de nya begreppen betydde och han lärde sig att känna dessa känslor.
Den nya arten var vad vi idag kallar apor.
Lång tid flöt iväg och nya arter uppkom för att senare försvinna. Aporna verkade ha slutat att utvecklats men han gav inte upp, utan funderade i några hundra tusentals år och bara iaktog överlevnadsinstinkten hos de arter som han hittils inte hade givit stor uppmärksamhet.
Han hade tidigare inte observerat alla arter så ingående så Skaparen ägnade mycket tid åt att bara existera och att studerade de flygande, vattenlevande, landlevande och alla de arter han inte givit tillräcklig uppmärksamhet.
Del 5 - Själarnas uppkomst
Den första tänkande arten som uppkom måste för att kunna utvecklas låna en bit av Skaparens medvetande. För att skaparen skulle kunna lära sig något av arten utan att ständigt finnas närvarande togs djurets medvetande tillbaka av Skaparen när den dog.
Det var när han tänkte igenom dessa saker som han kom på att han ständigt måste vara närvarande själv för att inte hindra sig själv från att utvecklas. Dessa tankar cirkulerade länge i Skaparens medvetande. Hans egen intelligens bevisades när han gav de högst utvecklade djuren det vi kallar själ, han hade länge funderat över hur han skulle gå till väga för att ge dessa varelser en själ. Skaparen ville inte längre ta tillbaka sin lilla bit av medvetande när ett djur dog, hans önskan var ändå att hela tiden finnas närvarande och lära sig genom observeration istället för att fånga upp ett djurs medvetande när det dör. Han kunde inte heller ge de varelser som fanns evigt liv för den fysiska kroppen upphörde utan undantag någon gång att fungera.
Hans funderingar slutade i en överenskommelse med sig själv som översatt till männskligt språk skulle låta ungefär så här: När den fysiska kroppen dör skall dess medvetande föras till en särskild plats för att kunna bearbeta sina minnen från livet, för att senare ta plats i en annan kropp inom samma art och därigenom hela tiden utvecklas.
Denna överenskommelse bröts aldrig men ibland måste han tillsätta nya bitar av sitt medvetande
för att kunna reglera mängden av djur till den boyta som fanns tillgänglig.
För att förhindra chocken av att återfödas gjorde Skaparen så att den själ som skulle återfödas tillfälligt glömde bort sina tidigare liv, de kunskaper som djuret förvärvat i sitt liv skulle fortfarande finnas kvar men minnet av vart kunskaperna kom ifrån skulle var dolt tills nästa gång själen gjorde sin resa till stället där djuret hamnade när det dog, det vi nu kallar för andra sidan.
Del 6 - Utvecklingen
Alla de djur som efter några tusen år genomgått flest återfödslar visade snabbt prov på förbättrad intelligens, men ändå var det ju bara en enda fråga Skaparen från början ville ha svar på, varför finns jag?.
Det skulle dröja ytterligare en tid innan han fick det svar han ville ha. Skaparen började lägga märke till att vissa själar väntade in varandra för att samtidigt färdas till nästa liv, han lade också märke till att de flesta, men inte alla, djur inom denna art lärde sig vanliga vardagliga saker ungefär samtidigt detta trots att de levde helt åtskilda av hav och kontinenter. Skaparen tolkade detta som ett tecken på en sorts kollektiv medvetenhet. Han förstod att alla medvetanden han hade givit bort instinktivt sökte sig till varandra på något sorts högre plan.
Skaparen började förstå att hans plan började närma sig sin slutfas, men utgången var ännu oviss.
När några tusentals år fort hade runnit iväg lade Skaparen märke till några små yttre olikheter mellan arterna som bodde på de olika kontineterna, på en av kontinenterna hade de som lärt sig mest genom alla dessa återfödslar börjat att använda händerna som verktyg. Detta var helt nytt men efter bara några månader kunde de flesta på samma kontinent använda händerna som verktyg, de började också att utforma nya ljud. De själsgrupper som kommit längst i sin utveckling verkade samlas på samma platser, medan de som fortfarande hade svårt att acceptera de ständiga återfödslarna och inte ville utvecklas, var utspridd över hela jordklotet.
Aporna började att utveckla förmåga att förflytta sig långa avstånd mellan olika träd för att skaffa föda och istället för att bo på samma plats började de att flytta runt, kanske för att söka efter hittils okända svar på de frågor de började ställa. I och med att detta hela tiden krävde längre och längre färdsträckor utvecklade de ett nytt sätt att gå. Den upprättgående människan hade skapats. Detta slutade med att en helt ny art hade uppkommit, människan. Skaparen observerade att dessa människor ofta sökte svar på vart de kom ifrån, detta var för honom en fullkommlig seger, hans skapelse började ställa viktiga frågor. Han såg primitiva religioner växa fram men ingen kunde riktigt besvara hans fråga. Människorna utvecklades mer och mer och kroppsbehåringen tunnades ut och de började använda hudar från olika djur för att skydda sig mot olycksamt väder. Han bevittnade sedan det märkligaste han varit med om, när en människa dog grävde de ner honom i marken eller täckte över honom med sten och tillsammans med den döde lade de värdefulla saker och personliga ägodelar. Människan var nu alltså säker på att döden inte var slutet på livet. Skaparen iaktog också stor sorg hos människorna när de tog farväl av den avlidne. Skaparen funderade länge på de riter som utvecklats. Det var då Skaparen började utveckla nya tankebanor. Detta var hans tankebanor omformulerat till mänskligt tal:
En människa känner sorg och saknad när något hemskt inträffar, att något olyckligt inträffar är oundvikligt, sorgen beror alltså på att människan inte kan känna tillräckligt med lycka. Varje mäniska vill känna lycka och när en människa känner mest glädje är när personen i fråga käner sig älskad.
Hans tankar kan inte felfritt översättas så att en människa kan förstå, men dessa ord resulterade i fler djupa tankar hos Skaparen. Han insåg att desssa medvetanden som i grund och botten bestod av delar av honom behöver kärlek. Han hade nu kommit fram till meningen med livet, allt det går ut på är kunskap och kärlek. Här kunde historien sluta men eftersom han kände kärlek till människorna, djuren och allt han hade skapat, kunde han inte utplåna allt det, och han insåg att lyckan var meningen med livet. Skaparen visste vad meningen med livet var men var ändå inte nöjd, Skaparen själv var nu upphöjd, starkt utvecklad, och medveten om allt. Skaparen visste vad meningen med livet var, meningen var lycka och kärlek, men ändå var han inte helt nöjd. De själar som han givit bort fattades inom honom, och Skaparen förstod att så länge dessa själar inte hade någon som helst kontakt med honom kunde varken människorna eller han själv bli fullt utvecklad. Han beslöt sig för att vänta och se om människorna någon gång kunde lära sig att komma i kontakt med honom.
Del 7 - Djuren och längre fram i tiden
På vårt jordklot finns en ofattbar mängd av djur inom en ofattbar mängd av arter, apan var en av de arter som hade tagit ett stort steg åt rätt håll i utvecklingen. Fler högt utvecklade djur finns kanske och några av dessa kan vara elefanter och delfiner, båda dessa arter visar prov på kärlek, vänskap och tillit. Många människor säger sig ha telepatisk kontakt med olika djur och tror att alla djur dör och återföds, detta kan inte bekräftas då vi inte själva är så fullt utvecklad att vi kan ta del av de andra djurens liv och död. Denna berättelse tar inte ställning i frågan om vilket djur som är det intelligentaste, men jag kommer på grund av min egna mänskliga natur att fokusera mig på människan. Vad Skaparen ville åstadkomma var att när människorna var fullt lärda skulle de kunna ta kontakt med honom och tillsammans leva ett lyckligt icke fysiskt liv i en annan dimension. Utvecklingen hade fortskridit under lång tid och det gick fort, men hinder började dyka upp. Allt fler religioner började dyka upp, vilket i och för sig var bra för det främjade deras andlighet, men de flesta av dessa nya religioner skyllde allt ont på en särskild kraft, människan insåg inte att allt som händer, gott som ont, är till för att ge människan fler insikter och lära dem nya kunskaper.