Många religionsforskare betraktar mystiken som själva hörnstenen i den religiösa upplevelsesfären, även om det finns många mystiker som inte ansluter sig till någon speciell religion.
De flesta mystiker anser att deras upplevelser är så oerhörda att det är omöjligt att beskriva dem för andra, som saknar dessa erfarenheter.
Det rör sig om en oöversättlig, intuitiv och bortomspråklig erfarenhet som i bästa fall kan uttryckas genom negationer: inte det, men inte heller det. Ett annat sätt att försöka antyda något om dessa upplevelser är att ta hjälp av paradoxer och metaforer - för att således bryta det stelbenta vanetänkandet - som när en mystiker talar om ett bländande mörker.
En av de första betydande mystikforskarna, William James (1842-1910) betecknade det outsägliga som det första kriteriet på mystik. Den svenske filosofen Alf Ahlberg hade i sin ungdom en stark mystisk upplevelse och skrev: Jag kände i min närhet något överväldigande, något absolut obeskrivligt. Det hade en så stark verklighetskaraktär att man förr skulle kunnat få mig att tvivla på mina sinnens vittnesbörd än på det.
Om nu mystiska upplevelser är totalt outsägliga, så vore det helt meningslöst att överhuvud taget skriva och tala om dem. Men faktum är att många mystiker ägnar betydande kraft och tid åt att försöka beskriva, tolka och förstå sina upplevelser. De medeltida mystikerna Johannes av Korset och Teresa av Avila till exempel har skrivit flera böcker som endast behandlar detta ämne. Frågan är om inte orden ändå kan ge en glimt av förståelse. Om en mystiker säger sig ha upplevt en kosmisk kärlek, så kanske jag kan få en viss förståelse genom att jämföra med den kärlek som jag själv upplevt. Det är kanske endast graden av intensitet som skiljer.
Modern mystikforskning har försökt att avmystifiera mystiken genom att se den som en erfarenhet bland andra. Och mot mystikernas påstående om outsäglighet kan man säga att många av våra upplevelser är outsägliga. Det kan vara mycket svårt att för andra förklara och beskriva våra känslor av lidande, kärlek och skönhet. Egentligen är hela vår tillvaro fylld av outsägliga och mystiska händelser och sammanhang. Och alla våra ord, tecken och symboler är fåfängliga försök att fånga in och strukturera det vi kallar verklighet. Det är som att försöka fanga månsken med en fjärilshov.
William James andra kännetecken på mystik är att det ger kunskap. Denna kunskap är givetvis inte av ett intellektuellt slag, grundad på fakta, utan har mer likheter med känslotillstand: påtagligt men ända svårfångat. Det är inte heller som att få någon ny kunskap, utan denna kunskap har funnits där hela tiden, fast den har inte blivit förstådd.
Men vad denna kunskap egentligen består av är ytterst svårt att utsäga, eftersom den ligger utanför och bortom alla våra ord och begrepp. Insikter om människan och om verkligheten uppenbaras på ett gåtfullt sätt för mystikern. Man kan i detta sammanhang skilja mellan odlad och spontan mystik. Alf Ahlbergs ovan nämnda upplevelse var spontan och drabbade honom som en blixt från en klar himmel. Den odlade mystiken finner man oftast i klostren och hos de grupper som regelbundet praktiserar bön och meditation. Deras vanligaste kunskap består i att själen uppnår en förening med Gud, Brahman, Alltet, Tao eller vilket namn som används. Denna upplevelse ger en oändlig känsla av frid, glädje och befrielse, som att äntligen ha hittat hem efter en lång och farofylld resa.
En del mystiker undviker alla invanda ord och talar i stället om tomhet, ingenting och ickevara.
Många mystikforskare diskuterar hur dessa upplevelser ska tolkas. Några menar att mystikern är präglad av sin trostillhörighet, sin tidigare kunskap och att det inte finns någon ren upplevelse. Andra menar att själva upplevelsen är ren, utan begrepp men att den efterföljande tolkningen är påverkad av den egna personligheten, trostillhörighet med mera. Jag tror att alla tolkningar och beskrivningar är som att försöka hålla en nyfångad fisk i sina händer. Snart glider den bort och försvinner ner i vattendjupet.
De som enbart haft enstaka mystiska upplevelser genomgår förmodligen inte någon djup och bestående förändring. Porten till denna sällsamma värld har öppnats för dem ett ögonblick och sedan stängts. I den zenbuddhistiska upplysningen däremot förblir porten öppen. Detta innebär att individen upplever en fullständig befrielse - från jaget och från den sinnliga världens illusioner - och nu ser verkligheten som den är, utan förfalskningar och förvanskningar. Det kan vara som när en vinglös fågel återfår sina vingar och svävar ut i friheten.
I upplysningen inser man att allt som existerar består av tomhet, ren tomhet utan innehåll och substans, och man inser att det är meninglöst att hålla fast vid sitt jag och vid det yttre skenet. En zenmästare menar att denna tomhet är själva tillvarons urgrund ur vilken allting uppstar och till vilken allting oupphörligt återvänder. Denna insikt åtföljs alltid av starka känslor av glädje och befrielse.
En annan grundläggande insikt är att allt hör samman i en och samma verklighet. Inom zenbuddhismen övar man meditation på så kallade sesshins - en form av retreat - cirka åtta timmar om dagen i en veckas tid för att nå upplysningen. Detta kan fortgå i flera ar. När den enskilde till slut når upplysningen, måste det finnas en zenmästare som kan bekräfta att han nått fram.
Även om eleven haft en upplysning, måste han fortsätta sin meditation för att befästa den och för att nå djupare. Om han nått insikt om tomheten, uppmanar mästaren honom att finna tomhetens rötter. Det är ett misstag att tro att eleven på något sätt blir fullkomlig genom dessa övningar. En zenmästare har sagt att upplysningen river ner alla illusioner man haft om sig själv och visar fram sanningen. Det väsentliga blir nu att leva med de upplevelser och insikter som man har.
Catharina Stenqvist har skrivit en intressant bok som heter Förundran och förändring och som innehåller många filosofiska tankar om vad mystik egentligen är. Det mest givande i boken är Stenqvists uppfattning att mystik inte behöver innebära outsägliga, upphöjda eller extatiska upplevelser. För mystiker är det viktigaste att leva ett mystiskt liv, vilket innebär att regelbundet dra sig tillbaka i ensamhet och tystnad och öva bön och meditation. Detta betyder att människans jag förändras och att hon får större förmåga att uppfatta vad som är sant eller falskt i verkligheten. Mystik handlar inte i första hand om föreningen med det gudomliga, utan om mystikers sökande efter sann kunskap om sig själva och om verkligheten och om hur detta sökande finner sitt uttryck i den kontemplativa livshållningen. Denna uppfattning tycks också ligga i linje med vad många mystiker själva anser. De tar också avstånd från alla slags visionära och extatiska upplevelser och lägger större vikt vid etik och den vardagliga livshållningen där kärleken till andra människor är det viktigaste. Här tror jag också att vi som inte kallar oss mystiker kan ha mycket att lära: i stället för att söka efter en kick bör vi sträcka ut en hjälpande hand.
Litteratur
- William James: Den religiösa erfarenheten ( 1902 ) svensk översättning 197 7.
- Catharina Stenqvist: Förundran och förändring, 1994.