normal
Alvsorter:
Ljusa alver
Skogs alver
Mörker alver
Dreugh alver
Hur man känner igen en alver:
En typiskt alv är något längre
en människan vacker å spenslig.
Hårfärg:
Alver har alla möjliga hårfärger
(utom dreugh, vars hår alltid är vitt)
mörker alver har vitt el svart.
Dreugh:
Dreugh alvers ögon kan bli
lysande röda när dom blir arga.
Alvers berömda drag är de långa
och spetsiga öronen
dom har ochså höga kindben.
Alver kan vara gudomligt starka
och dom väger mindre en en människa.
Alver åldras heller inte alls
efter att utvecklats färdigt,
så en 1000-årig alv kan se
ut som en vacker 22-årig alv.
När en alv börjar få vitt
eller grått hår så kommer denne snart
att dö.
Alver som lever i skog å natur
klär sig i naturens färger,
medan alver som bor i städer och byar
klär sig i klara färger som rött,
blått, lila osv.
Men ingen alv klär sig i svart el grått,
för det står för krig å ensamhet.
Dom fem alv furstarna är:
*Terion (man,äldst)
*Kethar (man , gammal)
*Tivana (kvinna,gammal)
*Sila (kvinna ung)
*Me`thuen (man yngst)
normal
Historia
Begynnelsen
Modern har alltid funnits. Hon styr över världen med hjälp av den visdom som bara hon besitter. I begynnelsen skapade Modern Världen; samtidig lade Hon ett ägg. När den stora Modern torkade svetten ur pannan bestämde Hon sig för att detta äggets innehåll skulle vara med och forma världen. Sedan skapade hon en värld så variationsrik att den skulle passa vad som än skulle komma ur ägget.
Under sin långa väntan skapade modern naturen - som senare skulle bli alvernas boplats. Hon skapade då djuren, växterna, öknarna, de höga bergen såväl som stjärnorna och havsdjupen. Hon fulländade den skönhet som naturen nu besitter under sin väntan. När det efter många eoner av väntan till slut kröp ut två bländande vackra varelser ur ägget så visade dem sig vara varandras motsats. De var redan fullvuxna när de kröp ur ägget. Den ena hade ljust hår och kröp ur ägget med ett leende på läpparna. Den andra hade mörkt hår och det första ordet han lärde sig var: DÖD.
De älskade sin Moder och Hon älskade dem och kallade dem alver. När de blev äldre så ville de båda alverna inte längre leva tillsammans. Somliga tror att det var den mörkhåriges fel; att han bråkade med den ljushåriga som bara ville leva i harmoni med naturen, inte skada minsta lilla svamp eller myra. Andra tror att de tillsammans bad sin Moder om hjälp att hålla sig ifrån varandra så de inte kunde bråka så mycket. Som lösning på deras problem skapade då Modern dag och natt. Den ljushårige strövade då omkring på dagarna, medan den mörkhårige sov. På natten var den mörkhårige ute och jagade, då mörkret låg tätt och hans mörka hår hjälpte till att dölja hans bländvita hudfärg.
Så fortsatte det under århundradena, de två levde ensamma tills de en dag tröttnade på att vara ensamma. De sökte sig till varandra och samtalade om detta under solens upp- och nedgångar när båda var vakna. De kom fram till att den enda som kunde hjälpa dem var Modern. Hon gav dem sin välsignelse att kunna vara vakna när som helst på dygnet. För att ytterligare hjälpa dem ur sin ensamhet gav hon dem varsin livskamrat. Nu fann alverna ingen orsak att umgås med sin motsats utan behandlade varandra med tyst respekt. De blev så småningom fler.
Föredraget
Långt senare, när Alverna var många och hade spritt sig över nästan hela skapelsen, såväl skog som berg som öken, hände det en katastrof. Deras älskade Moder höll på att dö. Ingen vet varför men hela hennes skapelse skalv och skälvde. Detta pratar man aldrig om, men man kan läsa om det i, sällsynta, uråldriga böcker. Katastrofen dödade mängder med varelser, de två alvfolken, som vid den här tiden börjat omnämnas i böckerna som De Ljusa och De Mörka var inte undantagna från döden. De blev färre och färre.
När det var väldigt få alver kvar, tvangs de att hålla möte för att kunna lösa eländet. De bad sin Moder om råd. Hon sa att de var och förblev Ett. Man beslutade då att man skulle slå sig ihop med varandra. Detta talar man ofta om fortfarande idag, det kallas i folkmun (alvmun endast, om vi får be) Föredraget.
Väktartiden
När de börjat beblanda sig med varandra så uppstod alla möjliga variationer av de två folken. De hade det inte lätt, det fanns många motsättningar men de blev så sakteliga fler till sist. Helt plötsligt, en disig gryning för ett fåtal generationer sedan, kände alla alver att de två förstafäderna inte längre fanns kvar ibland dem. Det utbröt kaos, men till slut tillsattes ett råd som skulle bestämma hur alverna kunde klara att överleva utan de två förstafäderna. Rådet höll sammankomster om ärendet i 5 år.
Man insåg då att man inte kunde leva i stora grupper utan att ha en ledare, och att ledare orsakade svårigheter och osämja eftersom ingen alv har mer rätt att bestämma än någon annan. De beslutade att ha ännu ett viktigt möte. Mötet varade i ytterligare 5 år. Alver hastar sällan fram något. Man kom fram till att bästa sättet att leva var i små grupper utan ledare och att alla skulle bestämma och hjälpas åt med allt. Man började sedan leva så. Ungefär vid samma tidpunkt som de två förstafäderna försvann, dök det upp flera ickedjur. Det var bland annat (på människornas språk) människor och orcher. Trollen blev smartare, och inte längre de djur de en gång varit.
De alver med hetsigast temperament tyckte direkt att man skulle dräpa alla ickedjur medan de frommaste tyckte att de skulle behandlas med samma respekt som alver behandlar varandra. Då alverna från öst mestadels var ute och jagade nattetid, vilket också orcherna var, så började alver och orcher strida med varandra, till en början om bytesdjuren. Men även för att orcherna såg ett högt nöje i att döda alver. Människorna däremot, var vakna på dagen, och mötte de alverna som var handelsmän eller samlare och jägare. Människorna började genast bosätta och föröka sig, och då alverna inte var fientliga mot dem blev de snälla, och odlade sin lott av naturen.
Till att börja med i alla fall, nu tar de mark som av gammal hävd tillhör alver. Människor har inte lärt sig var godhet och renlighet är trots att de länge har handlat med alverna. De vill gärna luras och de är dessutom väldigt giriga. Som om det inte vore nog så luktar människor förfärligt, de verkar aldrig tvätta sig. Det stora mysteriet är de fula och mörka kapûli. De har alltid funnits. De kan inte betraktas som djur, men inte heller som ickedjur, och alver är de definitivt inte. De har till skillnad från människor och orcher inte förändrats ett dyft så långt tillbaks man kan minnas.
Religion
Alverna tror på Modern, som är deras namn på vad människor skulle kalla jorden eller naturen. De dyrkar och vördar naturen. De säger att det var deras stora Moder som skapade dem och hela världen. De har fått i uppgift att leva med naturen och djuren. Den uppgiften är deras stolthet och alla alver skulle dö för naturen om det skulle tjäna till någon nytta men om Modern vill att de ska överleva så kämpar de vidare.
Utseende
De alver man ser nu är bleka, men långt ifrån vita i hyn. Några har fått De Mörkas mörka drag runt ögon och mun, men de dragen är mycket små och väldigt sällsynta. Utseendet har inget med en alvs temperament att göra, det finns de som ser så snälla och veliga ut fastän de har ett djävulskt temperament. Alla alver har långa öron och är vackra och stolta. Alver går med mjuka, kattliknande steg och de går som om de ägde hela världen.
Språk
Alver har ursprungligen 2 språk; sindarin och quenia. Vilket de talar beror på om de är från öst eller väst. Sindarin är de östliga alvernas modersmål medan de västliga alverna pratar quenia. Många alver behärskar bägge språken och nästan alla pratar även människomål. Somliga alver vägrar av princip att lära sig människomål, andra har inte haft ork eller chans att lära sig det. De flesta alverna är ifrån väst. Det finns färre alver i öst p.g.a. av att det är till största som knytt håller till. Alver avskyr knytt. Det är ömsesidigt så strider kan periodvis vara ganska vanliga där. I väst är det betydligt fredligare. (Knytt enligt alver: Orcher, Rakkis, Karkaz m f. )
Boende och uppehälle
Alver finns i de flesta biotoper, alltifrån berg och tundror till skogar och öknar. Människor förknippar dock alver med skogen, det är där flest alver lever. De lever i mindre familjegrupper. Deras levnadssätt och kultur är väldigt präglade av klimatet, naturen och djuren i det området de lever i. Alvexempel:
Alverna på tundraområdet i nordvästra Vittla. Lever 10-20 i varje grupp. Bor i yllejurta. Livnär sig huvudsakligen på boskapsskötsel. Boskapen är små raggiga, långhornade kor, ilskna får, med underbart mjuk och värmande ull och små långhåriga robusta hästar. Både korna, fåren och hästarna tål strängaste kyla och klarar sig på minimalt med föda och vatten. Alverna själva är lite kortare och kraftigare än vad alver i övrigt är. De har alltid ljusbrunt hår och väderbiten hy. De är ett glatt och gästvänligt folk.
Norra Ramnens skogslevande alver lever under sommarhalvåret i små grupper, ca 5 i varje. Under vinterhalvåret samlas många grupper för att leva tillsammans, berätta historier, ordna giftermål och begravningar. Norra Ramnens alver är främst jägare och till viss del handelsmän. Väktare är ett yrke som bara de snabbaste, starkaste och mest ansvartagande alverna får bli. De flesta alver har någon gång i sitt liv önskat att de var väktare och väktarna möts med mycket stor respekt.
Styrelseskick
Alver har aldrig någon ledare. Det kan vara svårt att förstå hur, men alverna är ju annorlunda än människor, och klarar sig bra på detta sätt. De lever i väldigt små grupper, 5-30 personer per grupp. Om man skall sätta en etikett på vilket styrelseskick alverna har, så passar direktdemokrati bäst.
Vapen
De flesta alver har bågar. Köpmän har inte alltid en båge och det händer att de har ett svärd. Väktare har alltid både båge, svärd och kniv. Det händer att de även har spjut. Svärdet har alverna lärt av människorna med det brukar inte de vilja kännas vid.
Lukt
Det brukar stå en ljuv doft av skog och blommor kring dem.
Syn på sig själva
Alverna ser på sig själva som det bästa ur både De Mörka och De Ljusa. De kallar sig rätt och slätt för alver och hänvisar stolt till Föredraget. Somliga har mer av de Mörkas blod i sina ådror medan andra har mer av De Ljusas i sig. De lever ändå tillsammans och föraktar inte varandra för det. Det kanske går en smula hett till ibland men de gjuter aldrig sina fränders blod om det inte finns en mycket god anledning.
Syn på människor
Alverna har tröttnat på människornas utbredning och skövling. Människorna härjar och har härskarfasoner. Alverna vet att det är de som borde styra och bestämma över alla andra. Alven är ändå den varelsen som står högst över alla andra. Alverna har upptäckt att människor verkar behöva bli centralt styrda, annars så kommer de bara att fortsätta föröka sig och breda ut sig som råttor. De kommer att fortsätta att förstöra all natur.
En del alver tänker att om människoadeln försvinner så kan alverna ta över, för folket kan inte sätta sig upp mot alverna vilket adeln kan. Men en annan del av alverna tycker inte att man ska stödja några som helst människor utan tycker att man bara ska ta makten ändå, andra alver tycker att de klarar av att hålla människorna borta från skogen lika bra som de alltid har gjort. Alver är på sin vakt mot människor som de allra flesta tycker är förfärligt oborstade och opålitliga. De ser sällan något nöje i att umgås med människor.
Lagar
Alverna har inga lagar eller straff bestämda. Det är snarare seder. Givetvis finns det vissa saker ingen alv skulle få för sig att göra - någonsin. En alv skulle ALDRIG mörda en annan alv.
Lägerkrav
Det minst inlajviga tält vi kommer att godkänna är militärtält. Men som alver går det alldeles utmärkt att bo i en hydda eller i ett vindskydd (utan synlig presenning).
Kläder
Alvers kläder är vackra och välsydda. De är praktiska kläder med ett elegant snitt. Kläderna har mycket broderier och brickband. De behöver inte vara nya men tänkt på att lagningar syns knappt. Alver använder sällan smycken. Alver har sällan saker bara för att de är vackra men eftersom de äskar sådant som är vackert så lägger de ner mycket tid på att göra alla sina saker vackra.
Skor
Alver går barfota eller i lätta läderskor. Militärens kängor kan oftast vara för grova.
normal
Alferna skudras i den poetiska Eddan som den tredje gruppen av gudomliga väsen: det finns asar, vaner och alfer De synas ha utgjort ett slags underordnade andeväsen och blandas lätt med dvärgarna - liksom de senare smider de alfer som bor i underjordden och under stenar gyllene klenoder åt de andra gudaväsendna. Bekanta fran den tyska sagan är nibelungarna (på skandinaviska tungomål niflungarna) och deras skatt smidd av konstskickliga dvärgar De har en framträdande plats i Richard Wagners operacykel Nibelungenringen. De sägs härstamma från alfen Ivalde, möjligen fader till bla Idun och Völund.
Alfemas konstnärliga verksamhet har av Viktor Rydberg förknippats med jordens smyckande med blomster och skördar. Därmed antyder han helt riktigt att de har med fruktbarheten att skaffa. Skalden Sigvat, hirdman hos den norske konungen Olav den helige, berättar om hur han år 1018 i Västsverige hindrades ta in på gårdarna efter som man firade alfablot, troligen julfesten, eftersom tidpunkten var sen höst. Julfesten var ju en fruktbarhetsfest då man drack öl för god årsväxt och fred. Ända in i sen tid har man Sverige offrat mjölk etler smör i så kallade älvkvarnar, dvs skålgropar på hällar (och hällristningar) och resta stenar. Som frukbarhetsväsen har alferna också kunnat sända bot mot sjukdomar. Vi har också hört talas om att döda märkesmän i sina gravar hyllats som alfer Högsatta kungar kallades i forntiden alfer. Man räknade med att mäktiga män efter sin död rådde över fruktbarheten, en vanlig uppfattning hos många arkaiska åkerbrukande folk.
I myterna skildras alferna som både goda och ondskefulla. De beskrivs ibland som mycket vackra väsen som är vänliga och tjänstvilliga men också snarstuckna och hämndgiriga (jämfor folktrons tomten). De erinrar I sistnämda avseende om dvärgarna. Oden och Loke vållar misshälligheter mellan asarna och alferna som leder till förvecklingar och strider,Oden genom att lägga beslag på Ivaldes tillämnade brud,Loke genom att ingå ett vad som gäller värdet av dvärgarnas konstverk. De många trätorna för till sist fram till att ödesgudinnan Urd lyckas åstadkomma försoning mellan parterna.
Enligt Snorre finns det ljusalfer i den himmelska världen och svartalfer eller dvärgar i underjordden. Möjligen har denna dualism att göra med att fruktbarhetens makter är knutna både till himmelens alstrande gudar (sol och regn) och underjordens närande kraft.
normal
Alverna beskrivs på många olika sätt. Det är svårt att placera in alverna i mytologins värld, då de fortfarande förbryllar religionshistoriker som försöker att ge dem en tydlig plats i de övernaturliga makternas värld och hierarki. De är omnämnda lika ofta i folktron som i gudamytologin.
I den germanska folktron beskrivs alverna som vackra, skimrande gestalter som förknippades med solens strålar. De kvinnliga alverna kallades för mara, vilka enligt den germanska folktron, hemsökte människor med mardrömmar under den nattliga sömnen.
I Tolkiens värld beskrivs alverna som ädla varelser, om än lite saktmodiga. Även om du ställer en direkt fråga kan de ge ett svar lika flyende som alven själv. En alv bekymrar sig inte gärna om det världsliga, utan lever och njuter av naturen. Över allt annat älskar dom att ta hand om sina barn, för trots att de lever så länge får de inte många.
Att sjunga, musicera och ställa till med fest hör också till det väsentliga. De är aldrig sjuka och behöver sällan sova, utan får sin rekreation genom samtal och sång. Den alv som klarar sig från sorg och våld, lever ett evigt liv.
En alv känns igen på sitt på en och samma gång unga och erfarna ansikte, melodiösa röst, spetsiga öron och förmågan att röra sig ljudlöst. Alver har också bra syn och hörsel - och en oförklarlig dragning till havet, många gånger utan att ens ha sett det.
normal
Skogsalverna lever i klaner antingen bofasta i byar i de odödliga skogarna eller som vandrande nomadfolk. De större alvsamhällena ligger ofta djupt inne i de stora skogarna, för att få vara i fred för människors och mörkeralvers framfart. De alver som bor här har nästan inga kontakter med andra raser, man ägnar sig år konst och vetenskap i stor utsträckning (jämför Lothlorien).
Runt dessa större bosättningar, eller alvstäder om man så vill, finns mindre fridsamma gränsområden. Här lever också alver, men i mindre grupper, ofta som nomader men ibland i mindre byar. Dessa alver är vanligtvis mindre förfinade än sina stadslevande släktingar, mycket av deras tid går till att bara överleva.
Själva klanen består av familjer eller individer men hela klanen är som en enda stor familj, där alla tar gemensamt ansvar för klanen. Ett barn inom en familj är hela klanens barn och skyddas av alla som om det vore ens eget.
Klanerna har ingen egentlig hierarki, ingen är högre eller lägre än någon annan. Däremot värderas kunnande högt. När problem uppstår samlas klanen runt den som är bra på ledarskap och sedan diskuteras problemet. När problemet är diskuterat löses det av de som anses mest lämpade. Besluten fattas ofta genom att alla inom klanen säger sitt och sedan tas ett gemensamt beslut. När det behövs hjälper ledaren klanen att komma fram till ett beslut och ser till att alla får en chans att säga sin mening.
När den tysta pratar har hon oftast något viktigt att säga. -Isilhen
Arbeten inom klanen görs gemensamt, alla tar ansvar, det finns ingen prestige i vem som gör vad, det viktiga är vem som är lämpad för vad. De yngre gör enklare och ofarligare sysslor I Oavsett om man är man eller kvinna, ledare eller jägare så delas annars de gemensamma sysslorna lika.
Alver jagar och brukar skog och mark. Men till skillnad från de andra raserna gör de det i harmoni med naturen. Skog fälls där det inte gör någon skada och ny skog planteras alltid. Djur jagas men utan att skada beståndet och allt tas till vara av bytet. Alvers jordbruk läggs ofta på små ängar inne i skogarna etc. Att alver kan leva av ett i grunden ganska ineffektivt bruk av skog och mark beror på att de är få till antalet och dessutom spridda över stora områden.
Alvers kläder är till vardags praktiska, alltid i naturfärger, vanligtvis grönt, brunt eller grått. Vardagskläderna görs i tåliga material, vanligtvis lin eller ylle. Till festligheter kan ibland alver klä sig mer opraktiskt och fler variationer i material och färger förekommer. Kropps och ansiktsmålningar görs ibland till festligheter, cermonier eller vid stridigheter.
Varor och ting värderas efter vad någon annan alv vill ge för det. Saker alver vanligtvis tittar efter är användbara, närande eller bara vackra. Ett guldmynt för en alv är bara en bit väldigt mjuk metall, en välgjord kniv värderas högre eftersom den både är vacker och användbar. Handel bland alver sker uteslutande med byten, de använder inte mynt eller liknande.
Vad som inte kan ses, kan inte skadas -Quesse
När det kommer till stridigheter är skogsalverna inget krigarfolk, däremot är de ett folk bestående av jägare som levt hundra och åter hundra år i skogen. Skogsalver använder sällan rustningar eller närstridsvapen utan förlitar sig på sina dödligt träffsäkra bågar samt sina skogskunskaper. Som närstridsvapen använder alver oftast sådant som är redskapsbesläktade såsom spjut, yxor eller långa knivar men ibland även svärd. De få alviska svärd som finns är ofta otroligt vackra.
Alverna unkviker strid om möjligt men blir de pressade slår de tillbaka och vreda alver är respektingivande syn. Alvers vanligaste stridstaktik är att smygande slå ut fienden med avståndsvapen, och det är inte ovanligt att deras fiender flyr på grund av att de inte har någon att slåss mot. De ser bara dödliga pilar avlossade från skogens skuggor. När alvers hjärtan väckts till raseri har det hänt att trädens andar vaknat och följt alverna i deras raseri.
Få har sett en skog vakna till vrede, färre har överlevt det. -Yavanion
En alvs namn är något hon får eller lever upp till och detta kan ändras längs dennes levnadsbana. Det första namn en alv får är det som modern ger sitt barn, modersnamn, eller amilesse. Senare händer det att alven får eller tar sig andra namn. Ett barn som på nätterna sitter och sjunger till stjärnorna skulle kunna heta Lin-elen-wen ,Sjungande-stjärn-mön för att när hon blir vuxen kallas Lin-loth-iel, Sjungande-blomster-kvinnan pga av att hon skördar blommar, blad rötter etc sjungandes. Namnet säger ofta en del om alven.
Alver åldras inte efter att nått medelålder, En alvs mognad och barndom varar ca 50-100 år. Kopplat till alvers odödlighet är att när skogsalverna skapades gav Gaia dem ett fixt antal själar. Det gör att alver till antalet i teorin är konstant, dvs för att en alv skall födas måste en dö. Dock har mången själ gått förlorad genom svartkonst eller andra illdåd. Det har också hänt att en alv funnit världens sorger för tunga att bära och därför tynat bort från livet.
Alver starka koppling till Gaia är också vad som ger dem deras harmoni till naturen. Att bryta mot denna harmoni är att bryta mot Gaia och på så vis förlora sin odödlighet. Tänk på alver som väsen som lever för evigt, imuna mot åldrande och sjukdommar, i symbios med Gaia oförmögen att ändra sin väg. Ett väsen utanför tiden, utanför ödet.
Till sättet är alver lugna, oftast glada, obesvärade, även en ton av naivitet finns. Självdisciplin är inte alvers starka sida men om situationen kräver det så tas även den egenskapen fram.
När alver jobbar med projekt, vare sig det är poesi, hantverk eller något annat, så gör alver oftast otroliga verk. När de saknar motivation eller inspiration så lägger de projektet åt sidan för att mogna under en tid. Varför stressa med något man vill göra bra när man har en evighet att fullborda det?
Alver söker inte konflikter utan drar sig hellre undan och låter tiden ha sin gång. Men alla konflikter kan inte lösas så och ett av alvernas största problem är att de ofta handlar sent.
Varför söka upp stormen, den kanske drar förbi?, Yavannion
Man startar inte en strid, men blir man anfallen utan möjlighet att dra sig undan tvingas man ibland ta till vapen. Alver slåss gärna fegt och riskerar inte gruppen i onödan, man drar sig inte för något som kan underlätta en snabb och säker seger. Människor kan därför anse att alver ärelösa, men i själva verket är alver bara oerhört praktiskt lagda.
Alver skall inte ses som goda eller onda - de står på naturen och Gaias sida. Alver värderar liv otroligt högt men ser inte dödandet som ont utan tanken bakom dödandet som det viktiga. Att döda ett djur för mat och kläder är inte ont, men att döda bara för jakten är det. Att beröva någon sin frihet är en av de ondaste handlingar många alver kan tänka sig, många alver i fångenskap har helt enkelt tappat livsgnistan och satt sig ner och dött.
När det gäller alver och mäniskor finns det flera skäl till ömsesidig misstanke. Grundstötestenen är mäniskor eller vissa individer som handlar efter profit eller utan tanke på konsekvens av sitt handlande, mäniskors skövlande av skog, natur och djur eller att inte ta allt till vara av byten, mäniskors strävande efter individens välfinnande ofta utan tanke på omvärlden. Detta slaget samman gör att alver oftast väljer att hålla sig på sin kant, samt att mäniskor som kommer in på områden skyddade av alver ofta avisas vänligt men bestämt. Trots detta är mäniskor en del av skapelsen och vid vissa tillfällen händer det att handel eller annan utbyte sker.
Det finns mäniskorna som har större förståelse för skapelsen och lever i liknande harmoni med naturen som alverna. När det gäller dessa folk är alver villiga att hjälpa, ge råd, idka byteshandel, skydda etc. Det händer också att vissa trogna människor får uppleva fester i sagoskogarna de sent glömmer.
normal
Alverna beskrivs på många olika sätt. Det är svårt att placera in alverna i mytologins värld, då de fortfarande förbryllar religionshistoriker som försöker att ge dem en tydlig plats i de övernaturliga makternas värld och hierarki. De är omnämnda lika ofta i folktron som i gudamytologin.
I den germanska folktron beskrivs alverna som vackra, skimrande gestalter som förknippades med solens strålar. De kvinnliga alverna kallades för mara, vilka enligt den germanska folktron, hemsökte människor med mardrömmar under den nattliga sömnen.
I Tolkiens värld beskrivs alverna som ädla varelser, om än lite saktmodiga. Även om du ställer en direkt fråga kan de ge ett svar lika flyende som alven själv. En alv bekymrar sig inte gärna om det världsliga, utan lever och njuter av naturen. Över allt annat älskar dom att ta hand om sina barn, för trots att de lever så länge får de inte många.
Att sjunga, musicera och ställa till med fest hör också till det väsentliga. De är aldrig sjuka och behöver sällan sova, utan får sin rekreation genom samtal och sång. Den alv som klarar sig från sorg och våld, lever ett evigt liv.
En alv känns igen på sitt på en och samma gång unga och erfarna ansikte, melodiösa röst, spetsiga öron och förmågan att röra sig ljudlöst. Alver har också bra syn och hörsel - och en oförklarlig dragning till havet, många gånger utan att ens ha sett det.
