Översatt från danska av Sven Magnusson
Till ASCII av Jonas Liljegren 941227
Dra en rak linje från Florida till Bermuda, en annan från Bermuda till Puerto Rico och en tredje tillbaka till Florida genom Bahamaöarna. Inom detta område, känt som Bermudatriangeln, har de flesta av försvinnandena ägt rum. Så skrev Vincent Gaddis i sin artikel Den ödesdigra Bermudatriangeln i den amerikanska veckotidningen Argosy i februari 1964, översatt till svenska och publicerad i Sökaren nr 2, 1965.
Enligt Gaddis förliste fartyg, störtade flygplan och skedde annat oförklarligt och mystiskt inom Bermudatriangeln. Det var därmed Gaddis som uppfann den ödesdigra triangeln, som inte alls var känd innan han ritade upp de geografiska gränserna och sjösatte en av vår tids mest seglivade myter.
Detta påstådda olycksområde har sedan dess varit i fokus för en massa spekulationer. Det har resulterat i en hel del böcker och ett otal artiklar i dags- och veckopress, program i radio och TV samt ett par filmer. För det mesta handlar det om mystiska försvinnanden och om Bermudatriangelns farlighet, och det har förts fram inte så få fantasifulla teorier om orsakerna.
Först var det Vincent Gaddis själv som gjorde en uppföljning i sin bok Invisible horizons. Den handlar om havets stora mysterier, och i den återfinner man hans tidigare artikel, men han har spätt på med litet fler olyckor. Här använder han beteckningen dödens triangel. Men till skillnad från senare böcker i ämnet har Gaddis källhänvisningar på plats.
Vincent Gaddis har också fått en bok utgiven i Danmark. Det är första delen av Mysterious fires and lights, som utkommit med titeln Sidste nyt om ufo. I denna bok presenteras Gaddis som en forskare med oerhört stort vetande och goda grunder för sina påståenden. Det kan nämnas att han ibland har uppträtt som trollkonstnär och är medlem i magikernas internationella broderskap. Gaddis har gjort sig till talesman för en teori att UFOs i verkligheten är ett slags atmosfärisk fisk (!) som hör till vår planets fauna. Men den teorin har aldrig riktigt slagit an.
Emellertid blev det inte Vincent Gaddis själv, som profiterade på den Bermudatriangel han fiskade upp ur sin höga hatt.
1969 utkom i USA en bok med titeln Limbo of the lost, skriven av John Wallace Spencer. Ordet limbo har i detta sammanhang inget att göra med dansen med samma namn, utan kommer från det latinska ordet limbus. Inom katolicismen betecknar det ett milt helvete; det kan också vara namnet på en uppehållsort för dem som utan egen förskyllan är avskurna från himlen, alltså ett slags oskyldiga hedningar.
Spencer blev i en intervju tillfrågad varför han inte använde uttrycket Bermudatriangeln. Han svarade att hans intresse för de mystiska försvinnandena hade börjat redan innan Gaddis lanserade triangeln och att hans intresse blev väckt av ubåten Scorpions förlisning den 21 maj 1968. ""[Spencer: Limbo of the lost - today, s 173 f] (Gaddis var med i leken redan 1964!) Emellertid förliste inte ubåten inom triangeln, utan i närheten av Azorerna, och förlisningen hade en rimlig förklaring. Men Spencer hade uppenbart blivit biten av ämnet, och han började märka ut förlisningar på en stor karta över Atlanten det blev till Limbo of the lost.
Om det man intresserar sig för inte faller innanför de givna ramarna, har man två möjligheter: antingen kan man börja intressera sig för något annat eller också kan man göra våld på de givna ramarna, så att de passar. Spencer valde det sista.
John Wallace Spencer utvidgade Bermudatriangeln, så att den blev omkring åtta gånger större. Det gav naturligtvis fler förlisningar att sysselsätta sig med.
Nu var det så att Spencer också intresserade sig för UFOs. Han hade tidigare insamlat UFO-rapporter för en stor amerikansk UFO-organisation. Självfallet pressade han också in UFOs inom sina ramar.
Enligt Spencers uppfattning fanns det bara två möjliga lösningar på mysteriet med de många försvinnandena: antingen rörde det sig om ren science fiction med påhittade historier, eller också var UFOs - uppfattade som främmande rymdskepp - inblandade. Själv anslöt han sig till den sistnämnda tanken, ty, som han skriver: Jag är realist! Han menade därför - helt realistiskt naturligtvis - att de försvunna skeppen, flygplanen och deras besättningar samt passagerarna har blivit bortförda till andra planeter.
Boken Limbo of the lost sålde bra i USA. Jag har noterat minst tjugo upplagor, och antalet exemplar närmar sig två miljoner. Det var i synnerhet sedan en pocketupplaga förelåg som försäljningen tog fart.
Vid den tiden stod flera författare redo att träda in på miraklernas marknadsplats med sina böcker, och marknaden skulle visa sig vara långt ifrån mättad.
Richard Winers bok The Devil's triangel - djävulens triangel - utkom 1974 och kom sedan i 28 upplagor under de följande fyra åren. Redan under de tre första månaderna såldes en halv miljon exemplar. Winer var dessutom medproåucent av ett TV-program om Bermudatriangeln, och än en gång ändrade olycksområdet form: nu var det närmast tal om ett rektangulärt område, som också tog med litet av Mexikanska bukten. Bortsett från det, så innehöll boken inte mycket nytt.
Såväl Spencer som Winer följde upp sin framgång 1975 med nya böcker, Spencer med Limbo of the lost - today och Winer med The Devil's tri angel 2, men de nådde inte tillnärmelsevis samma försäljningstal som de första böckerna.
De dittillsvarande spekulationerna och skriverierna om Bermudatriangeln kom närmast att verka som lugnet före stormen. För 1974 trädde Charles Berlitz in på arenan med boken The Bermuda triangle. Den blev det verk som på allvar cementerade myten inte bara i USA, utan i hela världen. Berlitz uppfann inga nya gränser för det olycksdrabbade området, utan höll sig troget till Gaddismodellen. Han använde sin fantasi på annat sätt.
Charles Berlitz hade tidigare skrivit två böcker, en om forntidsgåtor i bästa Dänikenstil och en om det sagoom- _ spunna Atlantis. I sin nya bok samarbe tade han med Manson Valentine och gick över till en ännu mera sensationspräglad stil. Han tog inte bara upp Bermudatriangeln och UFOs, utan blandade också in Atlantismyten.
Låt oss nu se på några av de myter som Berlitz presenterade för sina läsare.
I kapitlet De förlorade skeppens hav nämns fartyget Atalanta. Det uppges att det försvann med 290 människor ombord på väg från Bermuda till England. Nog kom fartyget från Bermuda, men Berlitz förbiser att förlisningen ägde rum utanför triangeln. ""[Kusche]
1918 försvann det goda skeppet Cyclops, men Berlitz glömmer att tala om att en ganska kraftig storm rasade i området vid den tidpunkt när skeppet försvann. ""[Kusche]
Av Berlitz bok framgår att man i oktober 1902 fann skeppet Freya övergivet och med slagsida. Det är korrekt, men det var inte i Atlanten, utan faktiskt i Stilla havet. ""[Kusche]
Berlitz skriver att skeppet Marple Bank, på 60 fot, blev funnet övergivet norr om Bermuda i juli 1969. Sanningen är att man från Marple Bank hade observerat ett 60 fots fartyg som flöt omkring med kölen upp utanför Nordvästafrikas kust. ""[Kusche]
Den 6 juli 1969 påträffades Vagabond, en 12 meters yacht, utan spår av ägare eller besättning väster om Azorerna. Ägaren skulle enligt Berlitz heta Wallace P. Williams. I verkligheten var ägarens namn Wille Wallin, en svensk som ensam - utan besättning var ute på en världsomsegling. Ironiskt nog blev Vagabond inte observerad från Azorerna utan från Bermuda.
Charles Berlitz tar också upp fartyg, som aldrig har existerat, och händelser som är fullt uppklarade. ""[Kusche]
Man kan räkna upp det ena misstaget efter det andra och visa hur lättvindigt Berlitz har kommit fram till sitt mysterium Bermudatriangeln. Låt mig runda av med ett sista exempel.
Berlitz skriver: Ett anmärkningsvärt radiomeddelande togs emot från det japanska fraktskeppet Raifuku Maru, vid, som det uppges, den tidpunkt när det på vintern försvann mellan Bahamaöarna och Kuba. De ord som kom över radion var ett högst egendomligt nödrop: 'Faran liknar en dolk nu... kom snabbt... vi kan komma undan...' men utan närmare besked om vari faran bestod. Om det rörde sig om en plötslig storm eller ett överraskande skydrag, skulle det normala för en radiotelegrafist vara att ge precisa upplysningar, som senare kunde vara till hjälp i räddningsaktionen och inte att låta fantasin råda och göra liknelser, de må var aldrig så slående.
Raifuku Maru befann sig inte på den rutt som Berlitz påstår. Fartyget var på väg från Boston till Hamburg med en last vete, och var alltså inte i närheten av Bermudatriangeln. Händelsen ägde heller inte rum vintern 1924, utan den 18 april 1925 på morgonen. Riktigt är det dock att Raifuku Maru utsände nödsignaler. Dessa var så precisa att skeppet Homeric kunde styra till undsättning. Litet senare meddelades det från det japanska fartyget att de i den hårda sjön hade fått livbåtarna förstörda, och så följde, på bruten engelska: Nu stor fara. Kom snabbt! Omedelbart därefter fick Homerics besättning det nödställda fartyget i sikte. Man konstaterade att Raifuku Maru låg med en slagsida på 30 grader och att fartyget var hjälplöst, ur stånd att manövrera i det upprörda havet. Homeric gick så nära det japanska fartyet som möjligt, i hopp om att kunna rädda överlevandes men förgäves. Raifuku Maru sjönk, och hela besättningen omkom.
Det som verkligen hände med Raifuku Maru var alltså något helt annat och lång mindre mystiskt än vad Charles Berlitz påstod. Han borde ha undersökt sina källor och undvikit att låta fantasin flöda. ""[Kusche]
I samband med Raifuku Marus förlisning bör det nämnas att även den tidigare omtalade författaren, Richard Winer, har fått fakta om bakfoten. Han daterar i sin bok förlisningen till januari 1921 och skriver att skeppet gick på en rutt från Panama till New York. Vad hände egentligen? frågar Winer sig själv, och luftar så egna teorier, allt från sjöröveri till UFOs.
Raifuku Maru har bara sjunkit en gång - den 18 april 1925. ""[Kusche]
Efter flera år med sensationella avslöjanden om de dödsbringande och mystiska krafterna i Bermudatriangeln dök en uppfriskande ny bok upp på bokhandelsdiskarna. Det var The Bermuda triangle mystery - solved av Lawrence Kusche.
Som forskningsbibliotekarie vid Arizona State University hade Kusche gått tillbaka till källorna för många av de påstådda försvinnandena i Bermudatriangeln. Kusche hade framgång i sitt arbete och fann att en tredjedel av mysterierna hade rimliga och förnuftiga förklaringar. Det var händelser där det inte var nödvändigt att dra in mystiska naturkrafter, kulturer under havsytan och UFOs. Kusche kunde också konstatera att alla som skrivit om Bermudatriangeln hade underlåtit att undersöka sina källor. I stället hade de skrivit av varandra. Kusche skriver:
Legenden om Bermudatriangeln är ett konstruerat mysterium. Det började med värdelösa undersökningar; rapporterna om dessa blev upprepade gånger bearbetade av författare som antingen av okunskap eller med kall beräkning utnyttjade missförstånd, bristfällig logik och sensationsjournalistik, som förekommit. Detta upprepades så många gånger att ryktet började få ett skimmer av trovärdighet.
Denna avklädning av experterna blev naturligtvis synnerligen impopulär. Många triangulister lät sig heller inte rubbas i sin tro, utan var i stället mycket förbittrade på denne fräcke bibliotekarie, som utsådde tvivel. Triumferande påpekade de att Kusche trots allt inte hade kunnat förklara allt!
Medan Lawrence Kusche således försökte reda ut vad som låg bakom rapporterna om alla mysterierna, hade Berlitz varit ivrigt sysselsatt med att resa runt i själva triangeln. Skall man tro på hans myt, måste han vara i besittning av ett otroligt dödsförakt. Berlitz dök i närheten av de små öarna, lyssnade till mer eller mindre fantastiska historier, som berättades av hans anhängare, och insamlade på det sättet stoff till ännu en bok om Bermudatriangeln. I Danmark kom boken ut med titeln Forsvundet .
I sin andra bok försöker Berlitz slå Kusche i huvudet med sina ord. Han skriver att man skall observera Kusches förhållande till ämnet inte präglas av någon större personlig kännedom om Bermudatriangeln, Atlanten eller något annat större hav. Berlitz påpekar med barnslig ironi att det ju inte finns så mycket vatten i Arizona, där Kusche bor. Till detta har Kusche genmält att inget vore vunnet med att han själv begav sig till området för att utföra sin forskning. Detta uttalande griper Berlitz i flykten och kallar det en uppfriskande ny forskningsmetod, som skulle förändra arbetet för upptäcktsresande, detektiver och poliser världen över. Efter denna ironiska kraftprestation måste man dock konstatera att Berlitz indirekt bekräftar Kusches påstående att källforskning är ett okänt begrepp för triangulisterna. Berlitz kan eller vill inte inse att det inte skulle vara någon mening med att Kusche släpade mikroläsare, gamla årgångar av tidningar och skeppslistor från försäkringsbolaget Lloyds ut i en motorbåt mitt i Bermudatriangeln.
Vid utgivningen av Charles Berlitz andra bok slogs det på stora reklamtrumman. Det gjordes gällande att nu hade Berlitz funnit en stor pyramid på havsbottnen i Bermudatriangeln!
Charles Berlitz upplyste att pyramiden var omkring 200 meter hög och därmed överträffade Cheopspyramiden i Egypten. Men var hans pyramid låg, det ville han inte ut med. Han uppgavs vara orolig för att den franske havsforskaren Jacques-Yves Costeau kunde komma först. Vidare sa Berlitz att om han lyckades få fulla informationer om denna pyramids karaktär, skulle han ha beviset för att Atlantis har existerat, eller åtminstone beviset för en försvunnen kultur.
Enligt Berlitz gjordes upptäckten vid studiet av havsområdet. Först trodde man att det rörde sig om en bergstopp under vattenytan. Men med hjälp av en särskild sonarutrustning ändrade Berlitz uppfattning och tolkade nu fyndet som en människoskapad pyramid på havsbottnen, 900 meter under havets yta.
Men om man läser Berlitz redogörelse, tyder mycket på att den påstådda pyramiden inte finns inom Bermudatriangeln. I en intervju har Berlitz berättat att man drev hotande nära den kubanska kusten.
Lawrence Kusche utmanade genast Charles Berlitz. Han erbjöd honom 10.000 dollar om pyramidernas existens kunde bevisas. Vad Kusche i verkligheten var ute efter var att få Berlitz att offentligt medge att pyramidhistorien var ett reklamknep för hans nya bok.
Charles Berlitz antog inte utmaningen, och detta kommenterade Kusche så: Berlitz var inte i stånd att anta utmaningen och bevisa existensen av den påstådda pyramiden, eftersom dess existens är omöjlig att bevisa, då en sådan pyramid inte finns. Om Berlitz hade accepterat utmaningen, skulle det inför offentligheten ha understrukits att han är benägen att göra sensationella, felaktiga och obevisbara påståenden. Berlitz har ännu en gång misslett folk med falska informationer, som han varken kan eller vill ge belägg för.
Och Berlitz skulle få ännu en varning. Dokumentationen för pyramidens existens, en sonarutskrift, blev närmare granskad. Resultat: fusk och misstolkning. ""[Randi + Laigaard, Jens: Pyramideenergi, Kbh 1987, s 98 f] Till sist kan det konstateras att Berlitzpyramiden är spårlöst och mystiskt försvunnen i Bermudatriangeln!
Men med detta var inte kritikerna färdiga med Charles Berlitz. I första kapitlet av sin bok Försvunnet skriver han om en amerikansk vädersatellit. Den fungerar inte när den passerar över Bermudatriangeln! Berlitz hänvisar till professor Wayne Meshijian, som sägs ha studerat detta fenomen. Denne uppges ha sagt att det rörde sig om en kraft som man inte visste något om.
I verkligheten skulle satelliten just vid denna tidpunkt i sitt kretslopp transmittera sina insamlade data till en mottagningsstation i Wallops Island, Virginia. Bandspelaren skulle därför spolas tillbaka till startpositionen. Under den processen måste den vara död. Det visste den citerade professorn mycket väl, och han var tämligen sur över att hans uttalanden till Berlitz hade vänts till oigenkännlighet. Andra, som också har citerats av Berlitz, har kommit med liknande klagomål. ""[The Zetetic, Fall/Winter 1977, s 99 f]
En TV-producent och journalist vid namn Graham Massey, knuten till BBC, började se kritiskt på Charles Berlitz. Han undersökte vad offentlig statistik kunde säga om det område som var känt som Bermudatriangeln.
Den amerikanska kustbevakningens sjunde distrikt, som triangelområdet sorterar under, samt försäkringsbolaget Lloyds i London kunde omtala att år 1975 hade 21 fartyg gått under spårlöst utanför den amerikanska kusten, men av dessa förlisningar hade endast fyra skett inom Bermudatriangeln. Det var just det år då hysterien kring Bermudatriangeln var på topp. Faktiskt var kustbevakningen förvånad över att det inte hade försvunnit fler fartyg än så inom triangeln, eftersom detta är ett av de mest trafikerade havsområdena i världen med omkring 150.000 fartyg varje år och ett årligt antal nödrop på 10.000. I perioden 1967-1977 hade inget passagerarflyg gått förlorat i området, och skall man jämföra flygsäkerheten med ett annat område, så hade det faktiskt skett fler olyckor över det amerikanska fastlandet. ""[Massey]
Graham Massey demonstrerar Berlitz språkliga teknik och skriver att de flesta av hans böcker är skrivna efter samma mönster:
- där citeras olika källor, och dessa piffas upp litet grand med ord som 'rapporterat', 'påstått' och 'till synes'. Berlitz använder sig också av en mycket givande pseudovetenskaplig teknik: Först ges förnuftiga förklaringar till märkliga fenomen, varefter i samma andetag antyds att dessa förklaringar är alltför enkla för att kunna vara riktiga. Ett exempel på detta är Berlitz omnämnande av en märklig dimbank som sågs från kustbevakningsfartyget Yamacraw. Berlitz skriver: '... medan denna 'undervattensrök' kan vara en helt naturlig utstötning av massa från jordens varma inre... blir man inte desto mindre påmind om teorin om kraftkällor från en förhistorisk civilisation... vilka fortfarande kan fungera periodiskt eller sporadiskt och därvid påverka tekniken i moderna flygmaskiner och fartyg.'
När det rör sig om övergivna eller försvunna fartyg i området, lägger Berlitz fram en lista över förnuftiga förklaringar: kapning, försäkringsbedrägeri, myteri, storm, brand ombord och så vidare. Men dessa och andra förklaringar utesluts till fördel för hans egen teori att det i Bermudatriangeln ibland förekommer sådan påverkan av krafter på människans psyke att man lätt försätter sig själv i en farlig situation. Det kan ofta vara svårt att inte låta sig vilseledas av dessa trick, som avser att få läsaren misstänka att de mest osannolika förklaringar egentligen är de mest troliga.
1985 utkom ännu en bok på danska om Bermudatriangeln, skriven av David Group, Nye facts om Bermuda trekanten hette den. Man får veta att författaren är utbildad psykolog med speciellt intresse för det ockulta. I den engelskspråkiga utgåvan (1984) upplyses det vidare att Group är medlem av MENSA - en sammanslutning av personer med särskilt hög intelligenskvot.
Man kunde alltså ha hoppats på en psykologisk infallsvinkel och nya fakta, som bokens titel lovar. Men dessvärre ger Group ingen förnyelse, och det skiner heller inte igenom med vilken rätt han är medlem av MENSA. Jag vet självfallet inte om man accepterar stödjande medlemmar!
I gengäld står det helt klart att Group är för mysterier. Han har dock sorterat bort de värsta dumheterna, som övriga triangulister redan har tagit till sitt hjärta. Group ger uttryck för sin ringaktning för dem som skriver med tidningsartiklar som källor, men själv öser han ur källor som för länge sedan har stämplats som opålitliga. Hur mycken självständig forskning han har utfört, framgår inte.
David Groups avsnitt om ögonvittnen är uppdelat i typ A, typ B och så vidare, men det hänvisas inte till någon dokumentation eller källa beträffande de enskilda fallen, trots den skenbara systematiken. På bokens omslag lovas läsaren: med vetenskaplig metod och väldokumenterad argumentation försöker han skilja fakta från legender och mytiskt stoff. Men tyvärr blir inte mycket förklarat i denna bok, som knappast kan anses vara ett gott vetenskapligt arbete.
På ett ställe skriver Group att sedan Lawrence Kusche lade fram sin kritik av mysterierna inom Bermudatriangeln, har det inte skett någon förnyelse från kritiskt håll - det har bara varit en upprepning av Kusches avslöjanden. Det har Group delvis rätt i, men det kanske beror på att Kusche gjorde ett så bra arbete.
David Group har en sammanfattning på bokens tre sista sidor. Där skriver han helt riktigt att de allra flesta händelserna inom Bermudatriangeln inte kan klaras upp på grund av otillräckliga upplysningar och bristande bevismaterial. En del klaras upp, eftersom olycksorsaken är känd, och därefter återstår en minoritet, som kan betecknas som gåtfull. Men Group vill inte ta bort all mystik från området, för där har hänt egendomliga saker, konstaterar han.
Nog kommer många av de mer kända triangulisternas påståenden från galenskapens gränsland, men det finns det som är värre. Således har Daniel Omand, en anglikansk präst, lagt fram en helt egen teori om orsakssammanhangen i Bermudatriangeln. Han påpekar att de gamla handelsrutterna, där slavar var handelsvara, gick direkt genom området. Strax innan skeppen nådde Amerika, kastade man de döda och sjuka överbord - det var lättare än att ta dem i land som onyttig last. Därmed uttalades i detta område, påstår Omand, inte så få dödsförbannelser. Det är därför naturligt att anta att det är de dödas andar som huserar i Bermudatriangeln, menar han.
Daniel Omand är känd som djävulsutdrivare, exorcist.
En annan författare, Alex Tanous, påstår att han på en expedition i Bermudatriangeln 1977 fick fint besök ombord. Ingen mindre än Sir Isaaac Newton dök upp. Han höll Tanous sällskap i tre dagar. Newton omtalade att hemligheten med Bermudatriangeln förklaras av magnetisk energi från havsbottnen. Att Newton dog 1727 spelar uppenbart ingen roll - allt kan hända i Bermudatriangeln!
Bermudatriangeln har under åren stått modell för andra dödsbringande områden världen över. Således påstås att det i Nordamerika omkring de stora sjöarna, vid gränsen mellan Kanada och USA, finns en triangel. Det sägs att den är ännu mer dödsbringande än sin förebild i Atlanten.
Italienska triangulister har lanserat den så kallade Adriatiska havet-triangeln, medan spanska kolleger har placerat en Ibizatriangel på kartan över Medelhavet.
I Indiska oceanen kan vi finna terrortriangeln, medan vi på land i Kentucky, USA, har en bluegrasstriangel, där många UFOs sägs bli observerade. Även i England talas det om trianglar i exempelvis Wales och Essex. Och för några år sedan försökte den danska veckotidningen Ugens Rapport att sjösätta en Bornholmstriangel.
Av alla dessa barn av Bermudatriangeln är den mest omtalade dock djävulens hav. Det skulle befinna sig söder om Japan. Triangulisterna har inte helt kunnat enas om placeringen.
Sedan finns också de förtappades hav. Det utgör en triangel och finns strax norr om Nya Zeeland.
Att de förtappades hav slukar fartyg och besättningar skulle, efter vad som sägs, för en gångs skull inte ha det minsta med UFOs att göra. Det rör sig helt enkelt om onda andar. I detta havsområde ägde några av de blodigaste sjöslagen rum under andra världskriget. Lokalbefolkningen tror nu att det är döda japanska och amerikanska marinsoldater som går igen och försöker locka de lokala fiskarena ned i sin våta grav.
I början av 1991 blev Vincent Gaddis intervjuad av Mark Chorvinsky för tidskriften Strange. Gaddis säger att han idag är led på att stå som upphovsman till Bermudatriangeln. Det har plågat honom under alla år, i synnerhet när man tänker på vad denna beteckning har använts till.
Gaddis berättar att det han en gång gjorde, var att på grundval av tidnings artiklar skriva om en rad olyckor som inträffat. Han gjorde det utan att betona att det nödvändigtvis måste finnas en övernaturlig orsak till händelserna.
Vad som hände, säger Gaddis, var att jag satt där med alla dessa fall och plötsligt lade märke till att många att dem hade inträffat inom ett bestämt område, och jag beskrev det som en triangel.
En av de få samtida skribenter som förstod att Vincent Gaddis inte hade upptäckt ett bestämt avgränsat och farligt område var Ivan T. Sanderson: Bermudatriangeln är bara en rubrik, skriver han och fortsätter: Av en eller annan orsak slog denna benämning an i likhet med andra missvisande betecknigar som 'flygande tefat', 'den avskyvärde snömannen', 'den stora sjöormen' osv. Beträffande 'Bermudatriangeln' måste vi se det faktum i ögonen att den varken är någon triangel eller på något särskilt sätt förknippad med Bermuda. Detta skrev Sanderson redan 1970.
Det är allmänt bekant att en triangel markerar en varning, när man kör bil. I de skrivna ordens värld och när det rör sig om pseudovetenskaplig litteratur, och i synnerhet när triangulister är inblandade, så betyder en triangel: Pass på, vilda spekulationer är att vänta!
Använd litteratur
- Barone, Elaine A.: The Berrnuda triangle: an annotated bibliography. B&ECPL Librarians Association and the Buffalo & Erie County Public Library, 1975.
- Begg, Paul: Into thin air. London, 1979.
- d* Berlitz, Charles: Berrnuda trekanten. Lynge, 1 976.
- Berlitz, Charles: Forsvundet. Lynge, 1978.
- Berrnuda triangle: special report 1977. New York, 1977.
- Chorvinsky, Mark: The invisible horizons of Vincent H. Gaddis. Strange Magazine 1991, no. 7.
- Gaddis, Vincent: Invisible horizons. New York, 1965.
- Gaddis, Vincent: Sidste nyt om ufo. Kbh., 1970.
- Gaddis, Vincent: Den ödesdigra Bermudatriangeln. Sökaren 1965, nr 2.
- Godwin, John: This baffling world 2. New York, 1973.
- d* Gourley, Jay: The great lakes triangle. New York, 1977.
- Group, David: Nye facts om Bermuda trekanten. Lynge, 1985.
- Kristiansen, Kristian: Bermuda trekanten. Kbh., 1988.
- Kusche, Lawrence David: The Bermuda triangle mystery - solved! New York, 1975.
- Kusche, Lawrence David: The disappearance of Flight 19. New York, 1980.
- Massey, Graham: The meretricious triangle. New Scientist 14. July 1977.
- Nichols, Elizabeth: The Devil's sea. New York, 1975.
- Paget, Peter: The Welsh triangle. London, 1979.
- Randi, James: Flim-flam! Buffalo, N.Y., 1982.
- The riddle of the Bermuda triangle / edited by Martin Ebon. New York, 1975.
- Sanderson, Ivan T.: Ufo'er i havets dyb. Lynge, 1982.
- Spencer, John Wallace: Limbo of the lost. New York, 1969.
- Spencer, John Wallace: Limbo of the lost - today. New York, 1969.
- Thomas Jeffrey, Adi-Kent: The Bermuda triangle. London, 1975.
- Winer, Richard: The Devil's triangle. New York, 1974.
- Winer, Richard: the Devil's triangle 2. New York, 1975.