Klockan är fyra på morgonen när du stiger in i den gröna katedralen som kallas svensk bokskog. Du huttrar ännu, stannar till. Morgondimman väter själen. För ett ögonblick längtar du efter sängen. Men just då börjar du vakna. Först örat, ty lövsångaren stänker sitt vemod i pelargångarna.
Ljuset silar in genom den barnsliga grönskan. Kastar spetsen mot harsyreblomman, älvan i rosenvitt på stickig barrskogsmatta; nu vaknar tapparna i näthinnan och färgernas lek med sinnet kan börja.
Strax invid sjökanten purras doftens receptorer. Här står porsen tät, bolmande sina aromatiska molekyler, som en gång gav vikingarna hallucinationer, och fick dem att gå bärsärkagång.
Myrorna stretar i den nya dagen. Tunga bördor axlas, vrids, vänds och flyttas runt i ett flitens mönster som tycks rymma plan och mening. Jordgetingar susar förbi på ilsket surrande vingar. Ute på sjön ligger storlommarna och ropar.
Livet är inte slumpstyrt. Miljöförstöringen är inte resultatet av omedgörliga, obevekliga orsaksförlopp. De är vanföra produkter av den mänskliga hjärnan, snedsprång av den frihet vi begåvats med av Universums skapare. Och vi har samma frihet att rätta till snedsprången. Människan kan förlösas ur sin fångenskap, ur den söndring och den skam hon befläckat skapelsen med. På den amnestin hänger världens framtid.
Men då måste helighetskänslan inför naturen och tillvaron återigen få en plats i våra sinnen, återupptäckten av det gudomliga varat. I dialog med dikten och med konsten kan den naturvetenskapliga forskningen återuppliva den sakrala vördnaden för naturen. I den vördnaden finns hoppet om överlevnad för världen. Så stiger från jorden inte blott mänsklighetens svanesång, utan en annan sång, vackrare, klarare. Den kommer från markens och vattnens myllrande liv. Du hör den brusa tyst i din egen kropp. Lovsången över den skapande kärleken till Livets Herre från livet självt. Denna bok försöker öppna ditt öra för den - Jordens sång!
MYLLRET UNDER FOTSULAN
Mångfald och skönhet. Ändå anar vi bara det universum av liv som drar fram under oss, under markens kupering, under grus och gräs. 120 000 småkryp - under en yta som svarar mot din skosula! Närmare bestämt: 100 000 rundmaskar, 19 000 kvalster (ett slags spindeldjur), 1 500 hoppstjärtar, 400 småringmaskar, 20 mygg- och fluglarver, 20 trevfotingar, 15 skalbaggar, 10 spindlar och en eller annan daggmask. Under en av dina fotsulor.
Ändå återstår de allra minsta, mikroorganismerna. En enda knivsudd fruktbar jord kan rymma dubbelt så många bakterier som det finns människor på Jorden! På en vanlig svensk ängsmark, hundra gånger hundra meter (dvs 1 hektar) kryllar det i ett femton centimeter tjockt jordtäcke så ymnigt av liv, att bara mikroorganismerna väger 20 ton (därav bakterierna 10 ton), svamparna 4 och daggmaskarna gott och väl 1 ton.
Böj ditt lillfinger! Du skulle aldrig kunna göra det om inte detta markens myller av tjänsteandar arbetade åt dig. Med en precision nedärvd genom årmiljarder bryter de ner, omvandlar och cirkulerar mullens basmat åt växter, djur och människor. Proteinerna aktin och myosin, som på din order drar samman lillfingermusklerna, är byggda av aminosyror. I sin tur är dessa ihopsatta av mindre byggstenar, ständigt på nytt frigjorda nere i jordens mörker av mikrovarelser. Kraften att böja fingret kommer från kroppens sockerbränsle ursprungligen tillverkat av gröna växter, intimt beroende av mullens bakterier.
Myllret under fotsulan är en av de grundläggande förutsättningarna för våra liv som människor. Samtidigt är det viktigt att vi tillskriver dessa levande väsen ett egenvärde oavsett om de garanterar vårt fortbestånd. Det är väsentligt för ekologin.
AV JORD ÄR DU KOMMEN - MEN VARIFRÅN KOMMER JORDEN?
Lägg en gråsten i din hand! Kanske är den köttfärgad av kalifältspat eller fettvit kvarts, kanske blänker den av tunna glimmerskivor. Men urgammal är den. Mineralerna i den kokades samman för miljarder år sedan, djupt i Jordens inre. Dess form är däremot nästan purung. För 10 000 år sedan smälte de sista resterna av den senaste inlandsisen. Denna kilometertjocka hyvel bröt loss din gråsten ur berget. Sen dess har årtusenden av nötning genom vind, vatten, kemiska ämnen och andra stenar fullbordat formen.
När isen skavde sig fram över Sverige krossade den berggrunden i stora och små bitar. Hela sortimentet - från stora block till minsta lerkorn - kallas morän. Morän dominerar jordmånen i vårt land.
I isens spår invaderas den frostiga tundran av envisa växter. Först på plats är lavarna. Med sina matspjälkningssyror fräter de sönder berget under sig, löser upp mineralkornen, suger i sig de grundämnen de behöver för att överleva. När lavarna sedan dör och förmultnar formas ett tunt första jordtäcke. Det i sin tur blir fästet för mossor, alger och enkla fröväxter. Jordtäcket växer kanske en centimeter på fyrahundra år.
Matjord till ett djup som motsvarar höjden av denna boksida behöver 2000 till 8000 år på sig för att bli till. En oskattbar potential, oförtröttligt uppbyggd av miljontals generationer småkryp. Och genom samverkan mellan växter och djur, vind och vatten och värme och den urgamla berggrunden.
Myllan är alltså väl värd både vår häpnad och lovsång. Den är grunden för allt liv, själv grundad under långliga tider. Nu är den dock stadd i snabb förskingring, utsatt för förgiftningar av en civilisation som i sin tekniska högfärd tror sig kunna leva ett konstgjort liv myllan förutan.
I MÖRKA MULLEN
När växter och djur dör försvinner de snart, förmultnar och blir till ny mylla. Denna princip som garanterar livets fortsättning verkställs av de oräkneliga små tjänsteandarna som vi fann under skosulan. De ser nästan aldrig solens ljus. I markens mörka katakomber, på jordkorn och i vindlande kanaler håller de till. De flesta är bakterier. Varje halvtimme dygnet runt, år ut och år in klyver de sig och föder ett syskon eller ett
barn, hur man nu vill se det. Teoretiskt skulle en enda bakterieindivid efter ett dygn ha berikat sig med en jättefamilj om 1 600 biljoner syskon. Om vi tänker oss att var och en av dem håller storleken en tusendels millimeter blir de tillsammans 1,5 liter!
Denna händelsekedja bromsas emellertid av miljön. Ändå räknar vi med flera miljarder bakterier i ett enda gram jord. Och alla har en oerhörd aptit. Man vet att en jordbakterie kan äta tio gånger sin egen vikt varje dygn; själva konsumerar vi högst 1/50 av vår kroppsvikt. För att bakterier skall trivas måste miljön vara lagom. Många kräver tillgång på syre. Andra är inte så kräsna, de kan välja livsstil - med eller utan syrgas. För en tredje grupp är syret ett direkt gift; dessa mikroorganismer för ett undanskymt liv på de syrefria bottnarna av sjöar, mossmarker och vattenpussar där de ger ifrån sig illaluktande avfallsämnen.
Surheten eller pH-värdet i marken reglerar också bakteriernas liv. Flertalet skall ha neutrala jordar, dvs pH-värdet måste ligga kring 7. Bland dem som lever syrefritt i gyttjorna finns dock många som uthärdar mycket sura miljöer. För att inte tala om ättiksyre- och mjölksyrebakterierna, som älskar det sura.
Lagom blött i mullen skall det också vara - majoriteten bakterier trivs bäst när hälften är vatten. Vid torka dör de eller kapslar in sig i vilosporer för att invänta våtare tider. Den gamla metoden att torka kött och fisk bygger på det. Arkeologer gör följaktligen sina bästa fynd i torra områden där bakteriernas attacker på kulturskatterna är obetydliga.
Vad behöver de små jordevarelserna mera? Näringssalter, förstås. Och en behaglig temperatur. Snabbast växer de till vid 37 grader. Men variationen är stor: somliga kräver temperaturer mellan 0 och 30 grader, andra mellan 50 och 70. Några tål kokhett vatten, andra kan kylas ner till gränsen för den absoluta nollpunkten, -273 grader. Forskarna har funnit bakterier infrusna i gamla isar, varelser som obekymrat fortsätter sina liv när de tinats upp!
99,99 procent av markens bakterier arbetar i mullens mörker. De parasiterar på andra eller drar sig fram som saprofyter, dvs bryter ner och äter döda organismer. För de allra flesta är Solens ultravioletta strålar direkt dödande. Andra utnyttjar Solen, de har grönt klorofyll och utför fotosyntesen för att skaffa mat.
Det är fascinerande att smyga på en mjuk skogsstig eller att kupa handen över potatislandets fåror och fundera över den värld som finns därnere i nattsvarta mullen. Ett ändlöst vimmel av hungriga småkryp, som genom ett evigt ätande på de döda påskyndar livets gång. De döda lövens skafferier tullas på sina förråd strax under våra skosulor. Sten Hagliden skildrar detta i sina båda dikter Novemberlöv, Oktoberbrev:
Trampas in
i fuktblanka jordgången
almens gula
lönnens rödstänkta -
faller sönder
och får lerans färg.
Lönnen sände oktoberbrev
till jorden.
De hade älskandets röda skrift.
Novemberblåstens visslande bud
bar ut det sista
gulskrivet av fruktan.
Men jorden kunde inte svara.
Orörlig, stum
låg den fjättrad kring rötterna -
men i evig tillit,
i multnadens mörka kärlek.
Det vackra lönnlövet äts och upplöses i sina grundläggande element. Innan det förlorat formen kallas det förna, ett numera internationellt ekologiskt begrepp (från det västerbottniska dialektordet för det det forna, det som ännu ej försvunnit).
Förnan spjälkas vidare, blandas med bergets och stenarnas material och blir till - mull.
Två svenska ekologer har uppmärksammat en detalj i denna naturens visa hushållning. Ek och bok behåller sina löv under vintern. Bladen är läderartade och har hög syrahalt. Men kan se dem som matboxar för fryskonservering av föda. Först när vårsolen värmer släpper de taget och singlar mot den våta, näringsfattiga apriljorden. Bladens väggar öppnas och ut rinner boxens innehåll av högmolekylära organiska ämnen som genast driver fram en livlig bakterieverksamhet i marken.
BAKTERIERNA ÄR INTE ENSAMMA
Trots att de är så många är bakterierna inte ensamma herrar på täppan.
Aktinomyceterna exempelvis, är ett slags speciella bakterier som liknar svampar, sällsynta i barrskogsjord men desto vanligare i trädgårdens pH-neutrala mull. Här kan de bli så många som ett par miljoner per gram jord. Njuter du av markens dofter en regnvåt försommarkväll är det aktinomyceterna som bjuder på dem! I sina minimala kroppar tillverkar de aromatiska ämnen under nedbrytningen av cellulosa, vedämne och proteiner.
Svampar är det också gott om i marken, mest i skogarnas sura råhumusjordar. Olika svamparter avlöser varandra i förnan. När ett blad fallit ned på marken koloniseras det inledningsvis av sockersvampar, som konsumerar sockret och stärkelsen i bladet. Sedan dyker andra upp och kastar sig över proteiner, vedämne, cellulosa och övriga beståndsdelar. På ett löv, i förmultning, ser man - under luppen - den fina väven av svamptrådar - mycel - som klär bladet i ett vitt flor. Lantbruksuniversitetets barrskogsprojekt i Gästrikland har räknat ut hur mycket mycel som finns i en enda kvadratmeter tallskog ner till 20 centimeters djup. Siffran är nästan ofattbar: 85 000 kilometer svamptråd, dvs drygt två varv runt Jorden vid ekvatorn. I en jordhög som lätt ryms i din skottkärra ...
Av svamparna, som numera räknas till en egen grupp mellan växter och djur, ser vi alltså bara toppen av isberget: höstens fruktkropp som vi gärna plockar med hem till stekpannan. Men de är alltså många fler, otaligt många fler ... Svamparna arbetar mera ekonomiskt med markens förna än bakterierna. De kräver därför tillförsel av bestämda vitaminer för att fungera. Många av dem lever ett samliv med gran, tall eller andra träd. De kraftfulla skogsträden skulle inte klara livet utan svamparna som väver in deras rötter i mycel. Svampen suger kväve, fosfor och andra ämnen ur marken och överlämnar dem till trädet. Trädet svarar med att skänka svampen färdiglagad mat som det producerar i barren eller bladen. Samlivet kallas mykorrhiza (svamprot) och är särskilt viktigt på kvävefattiga marker, t.ex. i sumpskogar.
Alger känner vi mest från badsträndernas blåstång. Men alger - gröna och blågröna - växer också på markytan och nere i jorden. Här är det fråga om mycket små former, ofta encelliga. Ett par centimeter under markytan kan de bli så talrika att tre miljoner av dem ryms i ett enda gram jord. Också alger väljer livsstil: hamnar de ovan jord; i solljuset, bildar de klorofyll och gör sin egen föda ur luftens koldioxid och markens vatten. Lever de i jordens mörka gångar förlorar de klorofyllet och får dra sig fram på andras hopsamlade näring, dvs. bryta ned förnan.
Vad finns mera under vår fotsula? Amöbor och andra urdjur! I mullens mikrovärld är dessa varelser elefanterna, en amöba blir oftast tusen gånger större än en bakterie. De livnär sig faktiskt på bakterier, alger och jästsvampar. En utsvulten amöba kan sätta i sig mer än hundratusen bakterier medan den väntar på att delas igen. Särskilt i blöta marker kan urdjuren därför hämma bakterielivet.
Nu är det dags att påminna om de ännu större djuren i marken, exempelvis nematoderna eller trådmaskarna, en ganska okänd djurgrupp för gemene man. Ändå befolkar den jorden med kanske 20 miljoner djur per kvadratmeter. Som störst blir de en dryg millimeter. Deras uppgifter i markens hushållning är många. Somliga äter förmultnande växt- och djurdelar, urdjur och bakterier. Andra hugger in på sina egna syskon, en tredje grupp parasiterar på växtrötter. Alla har de en viktig reglerande funktion i markens vimmel av mikroliv.
Hoppstjärtarna är bisarra skapelser, 7-8 millimeter stora, i bakänden försedda med en hoppgaffel; med den tar de rejäla skutt. Hundratusentals hoppstjärtar på en enda kvadratmeter jord är inte ovanligt. De är vegetarianer eller förstahandskonsumenter så deras betydelse för nedbrytningen av ämnen är stor.
Tusenfotingar känner de flesta av oss till, kanske med en rysning. Det finns två huvudgrupper. Enkelfotingarna har ett benpar på varje kroppsavdelning eller segment. De är rovdjur och glupar i isg allehanda mindre kryp. Dubbelfotingarna har två benpar på segmentet och är växtätare. Båda grupperna är särskilt vitala på våren och försommaren och spelar då en avgörande roll vid förmultningsprocessen.
Vi kan hitta åtskilligt annat i småkrypsväg under fotsulan. T.ex. mygglarver i stora mängder. Och skalbaggar. Men det vi sagt räcker nog mer än väl för att vi skall se mångfalden och visheten i naturens mikroordning. En ordning som är i intimaste växelspel med den makrovärld vi själva rör oss i!
DEN NEDRE BONDEN
Men det finns en till som vi inte får glömma. Alla vet vi någonting om hans lantbrukargärning i markens mörka tunnlar. Och att den är direkt avgörande för ett gott liv hos övriga medskapelser, inklusive människan. En av dem som föll i förundran inför honom - daggmasken - var självaste Darwin. Här i landet finns tjugo olika arter, varav nitton i basiska mulljordar i åker, äng och trädgård. Bara en art uthärdar den sura barrskogsjorden.
I god jord kryper en miljon daggmaskar omkring på ett enda hektar. De gräver flera hundra gångar på varje kvadratmeter, ner till djupet 1,5 meter (ibland djupare). Lumbricus terrestris, den vanligaste arten, blir 30 centimeter lång, könsmogen vid ett halvårs ålder och ibland sex år gammal. I sin blygsamma maskhjärna - enkla nervcellshopar - bär han på ett i detalj utformat program för jordbearbetning. Osvikligt arbetar varje daggmaskgeneration i programmets anda, dränerar, luftar och gödslar jorden till välsignelse för sin omgivning. Låt oss sammanfatta vad han gör i fem punkter:
Han blandar markens material. Löv och andra växtrester släpas ner i gångarna. Mineraljord, som masken sätter i sig nere i marken, förs upp till ytan och lämnas där som exkrementer. På ett enda hektar förs därigenom 20 ton jord årligen upp från djupen. På några år flyttar daggmasken om hela matjordslagret och åstadkommer massor av positiva effekter för både mikroorganismer och mänskliga bönder.
Han blandar lera och humus inne i sin egen kropp. Vissna blad och småsten gnuggas tillsammans i maskens kemliska laboratorium. Ut kommer ett gram exkrementer per dygn eller lika mycket som masken själv väger. En sjudundrande gödsel, som helt plötsligt tillhandahåller fem gånger mer direkt tillgänglig växtnäring än jorden runtomkring masken. Femtio maskar på en enda kvadratmeter, effektivt arbetande hundra dagar om året betyder fem kg gödsel. På ett hektar åker blir det hela 50 ton gödsel per år. Visst finns det möjligheter att spara både stall- och konstgödsel om vi ömsint vårdar vännen Lumbricus.
Han höjer jordens pH-värde. Hur kan han det? Jo, genom att äta kalkhaltiga mineral i jorden och via blodet avsöndra kalken till gröten av småsten och humus i tarmen ändrar han pH-värdet på sin avföring. Gödseln som kommer ut ur daggmaskarna kalkar marken och neutraliserar syror i jorden. Något som genast stimulerar bakterielivet. Och därigenom förmultningen. Det ena ger det andra i detta stafettlopp av beroenden ...
Han ingriper i svamparnas leverne i marken. Dels rivs svamptrådar (mycel) sönder då masken kryper fram i jordtäcket, dels äter han dem. Resultatet blir ett slags gröngödsling för bakterierna som växer till i antal. Förmultningen stimuleras.
Hans täta nätverk av tunnlar i jorden dränerar och luftar. Därmed förbättrar han livsbetingelserna för andra markorganismer. Växternas rötter kan t.ex. kvävas om jordporerna vattenfylls så att de inte släpper fram syrgas från luften. För mycket koldioxid i marken dödar också. Nu har man visat att de envisa daggmaskarna i sina gångar på ett hektar knuffar ut bortåt 20 000 liter koldioxidhaltig luft ur marken - en sanerande åtgärd som direkt gynnar livet därnere.
Så det förvånar oss inte att Harry Martinson hyllar den undre bonden:
Vem vördar daggmasken
odlaren djupt under gräsen
i jordens mull?
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.
Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i
jordens mull.
Det låter nästan som en bön - och varför inte? Då och då i kyrkornas gudstjänster borde daggmasken och de andra krypen i mullens underjordiska rike bli föremål för vår lovsång och förbön.
MULLEN - SOVSÄCK FÖR MILJARDER
Marken är också övervintringsplats för jordevarelserna. När kylan biter sänks deras kroppsvärme i takt med yttertemperaturen. Alla har sett myror sömndrucket släpa sig omkring på stacken en sval augustidag. Deras rörelser, blir allt stelare; till sist faller myrorna i koma, förhoppningsvis efter att ha hunnit krypa ner i stackens köldisolerade källarvåningar.
Hur klarar insekterna detta? Jo, en finurlig biokemisk teknik tillåter att de underkyls, att kroppstempetaturen går under noll. Den binder upp vattnet i kroppsvätskorna i proteiner, något som vi imiterar då vi häller glykol i bilens kylarvatten.
Stackmyran klarar -1,5 grader, vissa myggor uthärdar -40 grader; sådana kryp övervintrar i bergsskrevor och barkspringor. Köldhärdigheten hos trögkryparna är stor. Stelbent kryper de omkring i vintermossan. De uthärdar en timme i flytande helium (-272 grader) - när de tinat upp kravlar de vidare som om ingenting hänt!
BLOMMORS BARN SOVER I MULLEN
I den svarta jorden sover myriader frön i väntan på att få gro. Vissa av dem har hårda fröskal. Men om inte fröna suger i sig vatten kan de inte få i gång tillväxten. Sådana hårda skal omger ärtväxtfrön och frön av mållor, malvor och midsommarblomster. Vilka skyndar till deras hjälp om våren? Mikroorganismerna, förstås! Målmedvetet äter de upp skalet och öppnar vägar för markvattnet in till embryot, blommans foster.
Somliga växters frön, t.ex. vitsippans, kan inte genast gro, även om fröskalet öppnats. Dessa blombarn måste vila bortåt tio dagar i jorden innan något kan hända. Sädesslagens korn gror inte om de sås omedelbart efter skörden. De sover, och måste torkas vid rätt temperatur innan de kan vakna och skjuta rot och stam.
Varje trädgårdsodlare vet att ogräsen kommer tillbaka med stormsteg om man råkat röra om lite extra i jorden. Ogräsfröna sover i mullen, men om de träffas av solljuset väcks de och börjar genast gro.
Det är så med många växter. De väcks ur sömnen av det röda ljuset i solens spektrum. Salladsfrön behöver 1-2 minuters bestrålning med rött ljus, sedan, gror de. För fackelrosen räcker det med en ljusblixt på 0,1 sekund. Om man efter rödljusbehandlingen går vidare och utsätter fröna förmörkrött ljus (strålar med längre vågor) så upphör groningen märkligt nog. Men en kort rödblixt sätter igång den igen. Så kan vi fortsätta att trolla med fröna. Detta trolleri har med fytokromet att göra. Det finns i alla växter(dock i oerhört små mängder: 1 gram på hundra ton blad!). Fytokromet finns i två versioner. När fröna utsätts för rött ljus omvandlas fytokrommolekylen i en form som genast startar en biokemisk process i fröet och därmed groningen. Vid mörkrödbestrålning däremot återbildas den passiva formen av fytokromet - och tillväxten avstannar.
Det är med andakt man reflekterar över detta faktum: ett i kosmisk mening försumbart litet väsen - ett blomfrö - vilar i mörka mullen. Mullen rörs om, en stråle ljus tränger ner. Den forcerar fröhinnorna och landar på fytokromets atomgaller. Om det röda ljuset dominerar över det mörkröda (som fallet är på våren och försommaren) kysser Solen liv i blommans embryo. Den väldiga himlakroppen på 15 miljoner mils avstånd i ömsintaste kommunikation med ett litet frö i mitt trädgårdsland!