USA's underrättelsetjänst spioner med klärvoajans
I slutet av 1995 offentliggjordes en rapport som avslöjade att USAs Defense Intelligence Agency (DIA) i över 20 år bedrivit parapsykologisk forskning och använt sig av klärvoajanta personer för att samla information om militär och annan verksamhet. Kongressen hade givit CIA i uppgift att göra en officiell utvärdering av programmet. Mindre än fyra månader fick de på sig och nu har vi ännu ett dokument som vittnar om hur totalt oanvändbart ESP är, om det nu mot förmodan alls existerar. Men kan vi lita på uppgifterna? Varför släpps de hemligstämplade uppgifterna just nu? Och varför är Edwin May, fd ansvarig för DIAs forskning vid Science Applications International Corporation (SAIC), rasande på hur utvärderingen av programmet hanterades? Här följer en kronologisk vandring genom programmets alla turer med olika benämningar, arbetssätt och ansvariga.
Det hela började 1970. USAs underrättelsetjänst misstänkte att Sovjetunionen satsade stora resurser på psykisk forskning. (Swann, 1995a; Ostrander & Schröder, 1974) Kunde de ha kommit något nytt på spåren? Även om ämnet verkade suspekt kunde de inte riskera att ignorera det hot mot säkerheten detta skulle innebära.
Det är oklart just vem som tog initiativet. Cleve Backster, känd för att ha utvecklat polygrafen och sedan använt den för att mäta växters känsloliv, var kanske den som startade det hela. Han hade goda kontakter med CIA, exempelvis Christopher Bird, författare till Växternas Hemliga Liv (Tompkins & Bird, 1976). Han kände också Harold Hal Puthoff, tidigare anställd vid högkvarteret för National Security Agency (NSA) Fort Meade. Hal Puthoff var sedan länge intresserad av det paranormala och ville studera de bakomliggande fysikaliska processrna. När Ingo Swann talade om hur snabb den psykiska informationen verkar färdas berättade Backsters om Puthoffs intresse för de spekulativa supersnabba tachyonerna. Swann skrev till Puthoff och beskrev tidigare studier av hans psykiska förmåga och föreslog att Puthoff skulle bedriva psykisk forskning. (Backster hade vid ett tillfälle nämnt för Swann något i stil med Wow, du skulle verkligen intressera grabbarna nere vid CIA!)
Hal Puthoff började 1971 vid Stanford Research Institute (SRI) som laserforskare. Ingo Swann besökte Puthoff i april 1972. Puthoff genomförde ett par experiment och blev imponerad av Swanns förmåga. Puthoff bjöd in flera potentiella sponsorer (inklusive CIA) för att bevittna experimenten. CIA blev tillräckligt intresserade för att finansiera en åtta månaders pilotstudie.
Russel Targ var laserforskare och ordförande för Parapsychological Research Group, Inc., i Palo Alto, Kalifornien. Han slog sig ihop med Puthoff strax efter Swanns besök. Targ var gammal bekant med Andrija Puharich, mannen som tog Uri Geller till USA. Uri Geller ställde upp på en sexveckorsstudie vid SRI. Därefter kom Swann tillbaka och det CIA-finansierade pilotprojektet kunde börja.
Projekt SCANATE
Vid sidan av de formella experimenten genomfördes försök där Swann skulle se vad som befann sig på platser bara genom att få reda på platsens kart-koordinater. Dessa experiment blev senare projektet SCANATE (SCANning by coordinATE). Koordinaterna förmedlades av en man vid NSA och utgjordes ofta av militära anläggningar. Pat Price (fd poliskommisarie) kom med i gänget när han visade sig väldigt skicklig på att beskriva plattserna med hjälp av dess koordinater.
Senare fortsatte Targ och Puthoff med experiment där en människa, istället för koordinater, fick vara målobjekt. Detta var de enda experimenten som öppet publicerats. 1973 var pilotprojektet över och Swann återvände hem. Men nu hade flera andra myndigheter fått upp ögonen för projektet, inklusive flottan och NASA. SRI fortsatte experimenten med personer som inte tidigare visat sig vara bra på fjärrseende. Där ibland folk från underrättelsetjänsten och kongressen.
De ville veta hur tillförlitligt fjärrseende var. Vid slutet av 1975 hade Puthoff kommit fram till att den genomsnittliga träffsäkerheten för vanligt folk var 15 procent. Dvs att 85 procent av den information de får är brus. (Swann, 1996) Vid ett traditionellt ganzfeldexperiment med fyra valalternativ skulle denna grad av säkerhet leda till att rätt bild valdes i 36 procent av fallen. Denna siffra stämmer mycket väl med vad som långt senare framkom vid en metaanalys av ganzfeldexperimenten. (Palmer, 1991, sid 32)
Projekt GONDOLA WISH, GRILL FLAME och CENTER LANE
Robert Monroe, vän sedan länge med Ingo Swann, grundade 1974 ett institut för att studera medvetandet. Bland annat använde de hörlurar och så kallade hemisynch tapes för att sända en ton av olika frekvens i vänster och höger öra. Exempel på effekter av detta var accelererad inlärning och utanförkroppenupplevelser (OBE).
Runt 1977 gjorde Lt. Skip Atwater vid Army's Systems Exploitation Detachment (SED), på förslag av sin mor, ett besök vid institutet. Det var ungefär då han föreslog för sin överordnade att de skulle inrätta en liten grupp av klärvoajanta. Major General Edmund Ed Thompson vid office of the assistant chief of staff for intelligence (ACSI), överordnad SED, godkände förslaget efter att själv ha prövat på fjärrseende i ett experiment vid SRI. Projektet fick kodnamnet GONDOLA WISH.
I slutet av 1978 byttes beteckningen till GRILL FLAME och ansvaret för projektet övergick till Jack Verona vid DIA. De flyttade till bättre lokaler vid Fort Mead och fick mer pengar att röra sig med. Tre fjärrseende spioner arbetade på heltid. Året därpå integrerades forskningen vid SRI i projektet. Från denna tid och framåt arbetade en forskningsenhet och en operativ enhet parallellt med varandra. De stannade i sina respektive lokaler (relativt isolerade från varandra) även när ansvaret för projektet skiftade.
1981 övergick kontrollen av Grill Flame till Army Intelligence and Security Command (INSCOM) vid Fort Meade, under ledning av Albert Stubblebine. Han hade själv besökt Monroe Institute efter rekommendationer av Atwater. Enheten gick nu under namnet INSCOM CENTER LANE Project (ICLP).
Stubblebine var sedan tidigare intresserad av det paranormala. Han påbörjade ett projekt kallat High Performance Task Force, där han använde en rad metoder för att öka prestationsförmågan, inklusive neuro-linquistic programming (NLP) och Monroes hemisynch tapes. Han hade även ett intresse för PK, såsom skedböjning.
Coordinate Remote Viewing
1975 fastställdes träffsäkerheten vid fjärrseende till 15 procent. Därefter övergick Puthoff och Swann till att utforska hur denna signal/brus-relation kunde förbättras. Eftersom man inte visste vad som påverkade signalen, övergick man snart till att fundera på hur bruset kunde minskas. Swann hade under slutet av 70-talet och början av 80-talet utvecklat ett protokoll, kallad Coordinate Remote Viewing (CRV), för att dramatiskt öka träffsäkerheten till över 70 procent. (Buchanan, b)
I slutet av 1983 rekryterade Stubblebine ytterligare fyra personer till Center Lane. Efter att ha sänt dem på kurs vid Monroe Institute föll det på Ingo Swanns lott att träna dem till fullfjädrade fjärrseende spioner. Enligt Tompkins & Bird (1973) förklarar Swann sin egen förmåga att fjärrse med tekniker han lärt sig av Scientologin. Här följer en kort beskrivning av det protokoll som utvecklades samt lite av teorin bakom, så som den beskrivits av Ingo Swann.
Mottagaren (den som ska lära sig fjärrseende) får någon form av adress till det tänkta målobjektet. Det kan vara geografiska koordinater, ett fallnummer, eller vad som helst som man bestämt ska indikera målobjektet. Men den adress man valt får givetvis på inget sätt i sig själv ge en ledtråd till mottagaren om vad målet är.
Swann menar att psi-signalen är ofullständig och knapphändig när den når det undermedvetna. Människor tolkar sina förnimmelser genom stereotyper. Vi har en osviklig tendens att fylla i luckorna och tolka förnimmelsen. Detta kallar han för Analytic Overlay (AOL). Mottagaren måste lära sig att fånga upp signalen från det undermedvetna och hålla den ren från påverkan av fantasier, känslor, begär och rädslor, etc.
Swann skriver också att telepati har främst med samstämmighet och sympati att göra. Detta betyder att mottagaren är benägen att fånga upp tankar från den som har kontroll över honom. Detta fenomen liknar det förhållande som en hypnotisör har till den hypnotiserade. Den hypnotiserade blir väldigt mottaglig för hypnotisörens motiv, intentioner och önskemål. Detta tillskott av brus kallar han för Telepatic Overlay. Mottagaren måste lära sig blockera påverkan från alla inblandade.
En monitor övervakar försöket och håller mottagaren på spåret. För att skydda mottagaren från AOL ska endast enkla intryck beksrivas, utan att man försöker sätta dem i sitt sammanhang. Detta görs genom att monitorn i flera steg räknar upp ett stort antal kategorier, vilka mottagaren tränats att tillämpa på målobjektet. Det första steget behandlar enkla sinnesintryck och följande steg blir gradvis mer komplexa, till att slutligen handla om målobjektets betydelser. Exempel på dessa kategorier är beröring, lukt, ljud, färger, känslor, former, mönster, riktningar, osv.
Monitorn tränas att strukturera, leda och manipulera försöket utan att påverka mottagarens signal. Han lär sig att upptäcka och tolka mikrorörelser hos mottagaren, dvs små ofrivilliga uttryck som visar på inre konflikt, lättnad eller dylikt. På detta vis lär sig monitorn att identifiera mikrorörelser som tyder på stark eller svag kontakt med målobjektet och om mottagaren hemfaller till tolkningar eller inte. Dessa iaktagelser lämnas in tillsammans med mottagarens rapport.
Mottagarens och övervakarens rapport analyseras av en tredje person. Informationen om var och en av målobjektets olika aspekter är normalt uppblandad i de andra aspekterna. I ett vanlig försök finns många punkter där mottagaren använder allegorier, analogier eller fantasier för att ge korrekta beskrivningar mot en inkorrekt bakgrund. Analytikern tränas i att ta hänsyn till allt detta för att omstrukturera rapporten. Han kan även använda en databas över mottagarens styrkor och svagheter som hjälp i analysen. Vanligtvis känner varken analytikern eller övervakaren till vad målobjeketet är, men i vissa situationer behöver analytikern känna till vad målobjektet är för att kunna göra en riktig tolkning av rapporterna. Analytikern sammanställer en formell rapport till uppdragsgivaren.
Detta var inte en beskrivning av laboratorieexperimenten i forskningsenheten. Protokollet ovan användes av den operationella enheten för att finna ny information för uppdragsgivarna. För detta ändamål är eventuella sensoriska läckor totalt ointressanta. Det enda som räknas är slutresultatet, dvs om uppdragsgivarna fann informationen användbar i sitt arbete. Mottagaren hålls inte ovetenade om målobjektets natur på grund av något krav att hålla experimentet giltigt, utan helt enkelt på grund av att en sådan vetskap skulle resultera i AOL, villket skulle försämra slutresultatet.
Uppdragsgivarna
Enligt de fjärrseende själva var de flitigt anlitade av många olika organisationer. Tydligen hade de lyckats, eftersom organisationerna kom tillbaka med nya uppdrag för enheten. Uppdragsgivarna innefattar den amerikanska flottan, armén, flygvapnet, FBI, CIA, DIA, NSA, Drug Enforcment Agency (DEA) och secret service. May (1996) skriver:
Joseph McMoneagle, one of the original government viewers beginning in 1978, and a consultant to the SRI/SAIC and Cognitive Sciences Laboratory, was granted a Legion of Merit award in 1984 för excellence in intelligence service. The Legion of Merit is rarely awarded for other than 20 or 30 years service, yet McMoneagle received his on the following basis. I quote, with permission, from McMoneagle's citation:
...He ""[McMoneagle] served most recently as a Special Project Intelligence Officer for SSPD, SSD, and 902d MI Group, as one of the original planners and movers of a unique intelligence project that is revolutionizing the intelligence community. While with SSPD, he used his talents and expertise in the execution of more than 200 missions, adressing over 150 essential elements of information ""[EEI]. These EEI contained critical intelligence reported at the highest echelons of our military and government, including such national level agencies as the Joint Chiefs of Staff, DIA, NSA, CIA, DEA, and the Secret Service, producing crucial and vital intelligence unavailable from any oter source...
Puthoff (1996) citerar ett exempel på hur enheten använts operativt:
President Carter, in a speech to college students in Atlanta in September 1995, is quoted by Reuters as saying that during his administration a plane went down in Zaire, and a meticulous sweep of the African terrain by American spy satellites failed to locate any sign of the wreckage. It was then without my knowledge that the head of the CIA (Adm. Stansfield Turner) turned to a woman reputed to have psychic powers. As told by Carter, she gave some latitude and longitude figures. We focused our satellite cameras on that point and the plane was there.
Projekt SUN STREAK och STAR GATE
1984, när Stubblebine gick i pension, fanns det inte längre någon i armén som stödde Center Lane Project. De fjärrseende spionernas storhetstid var över. Officiellt fick de inte längre några uppdrag. Året därpå upphörde finansieringen av projektet.
I slutet av 1985 flyttade Jack Verona kontrollen av enheten tillbaka till DIA, nu till Scientific and Technical Intelligence Directorate, under kodnamnet SUN STREAK. Detta var dock inte helt lyckat då enhetens nya överordnade, Dale Graff, tydligen var mer intresserad av New Age än den typ av informationsinhämtning enheten tränats för. En kvinna som anställdes var medium och spiritist, en annan var en spågumma som använde tarot-kort. De höll privata seanser för statstjänstemän och kongressledamöter. Detta frestade på tålamodet för de andra agenterna som en efter en lämnade enheten. Snart fanns inga av de ursprungliga agenterna kvar.
DIA var missnöjd med den förändring projektet genomgick. De såg att några av projektets befälhavare förvandlats till okritiska fanatiker och överdrev dess användbarhet. Sun Streak hade blivit en obekvämlighet man gärna ville bli av med. Efter ett flertal militärrelaterade skandaler i slutet av 80-talet ville pentagon rensa ut projekt som skulle kunna leda till nya skandaler. Detta ledde till att mängder med dokument från projektet förstördes.
1991 bytte projektet namn till STAR GATE i samband med att forskningsenheten flyttade från SRI till SAIC. 1993 gick Graff i pension och ersattes av en person helt ointresserad av CRV och projektets tidigare historia. Året därpå gjordes ett försök att flytta enheten till CIA's Office of Research and Development. CIA var ovillig att ta över det kapsejsade projektet men tackade inte nej till de tillhörande lokalerna, etc, eftersom de allmänt sett hade ont om resurser.
Utvärderingen
1995 gav USAs kongress CIA i uppdrag att genomföra en utvärdering av det 24 år långa projektet. Både forskningsdelen och den operativa enheten skulle utvärderas och projektet historia skulle offentliggöras. Utvärderingen skulle avklaras på fyra månader. CIA försökte först anlita National Research Council (NRC), men de tackade nej dels på grund av att fyra månader är en alldeles för kort tid för en sådan utvärdering och dels på grund av den kraftigt negativa kritiken mot deras förra utvärdering av parapsykologi. (Brusewitz, 1990, sid 4-6) Ansvarig för parapsykologidelen av utredningen var Ray Hyman. Huvudansvarig för utredningen var David Goslin.
När NRC tackade nej fick CIA finna ett annat sätt att visa fjärrsynsprojektet värdelöst. De vände sig till American Institute for Research (AIR). VD för AIR var David Goslin. Givetvis anlitade han Ray Hyman för jobbet. Som motvikt till Hyman tog han också med Jessica Utts, statistiker och förespråkare för parapsykologi. Dessa två skulle utvärdera forskningsdelen av projektet. Den operationella enheten utvärderades av två anställda vid AIR. Goslin själv fungerade som koordinator. På så vis var utgången av utvärderingen säkrad.
Utts och Hyman kom fram till att forskningsdelen hade indikerat att något slags fenomen existerade. Utts menade att det var ett psi-fenomen. Hyman hade ingen förklaring för resultatet men kunde inte gå med på att psi demonstrerats. Utvärderingen av den operationella enheten visade att fjärrseende aldrig varit av något värde för informationsinsamling (Mumford, Rose & Goslin, 1995).
Rapporten offentliggjordes den 28 november 1995 och delar av den återgavs i Journal of Scientific Exploration (1996). May (1996) och Paul Smith (a) visar med önskvärd tydlighet att denna rapport är minst lika skev som den NRC gjorde om parapsykologin. Exempelvis hade de inga planer på att använda någon av de tidigare (positiva) utvärderingarna av den operationella delen av projektet. (Istället användes NRC-rapporten flitigt.) De lät bli att kontakta någon av de tidigare ansvarig för projektet, någon av de fjärrseende eller någon av uppdragsgivarna. De hade bestämt sig för att enbart gå tillbaka tre år (av 24) för utvärderingen av den operationella delen. De höll sig alltså enbart till Star Gate, projektets absolut sämsta period, då alla kompetenta agenter redan hade flytt skutan. Men när det senare visade sig att det faktiskt utförts ett par lyckade operationer för bara ett par år sedan, men inte under det sista året, inskränkte de sig till att enbart titta på det sista året! (May 1996, sid 93)
Utts och Hyman
Jessica Utts och Ray Hyman fick i uppdrag att utvärdera forskningsdelen av projektet. De skrev var sin utvärdering, var och en från sitt perspektiv, vilka både återgivits i Journal of Scientific Exploration och på WWW (Hyman, 1996; Utts, 1996).
Hymans bidrag är en omfattande genomgång över de tolkningsproblem som gäller all forskning i parapsykologi. Hans argument har vi hört många gånger förut, men de är fortfarande tänkvärda. Han verkar genomgående likställa psi med paranormala fenomen, något som är mycket vanligt bland konventionella kritiker (så kallade skeptiker). Han menar att en stor svaghet hos parapsykologin är att psi-fenomenet är negativt definierat, dvs att vi definierar psi genom att beskriva vad det inte är. För att bevisa existensen av paranormala fenomen måste vi finna en positiv definition. Detta behövs för att beskriva begränsningarna hos fenomenet. Vi måste kunna förutsäga när fenomenet inte kommer att inträffa. Tills dess kan vi inte veta om psi är ett specifikt fenomen eller kanske en samling av många helt olika effekter.
Avmattningseffekten, dvs att försökspersoner (fp) får bäst resultat i början av ett experiment, är en av teorierna Hyman ser som problematiska. Avmattningen kan gå från första halvan av ett försök till andra halvan, eller från första halvan av hela serien, till den andra halvan. Vad som hellst verkar gå bra, bara man ser en minskning av antalet träffar över en period. Men vad händer då med de experiment som visar ett signifikant resultat, men ingen avmattningseffekt eller kanske även en omvänd effekt? Om avmattningseffekten är ett tecken på ett paranormalt fenomen, borde frånvaron av den visa avsaknaden av paranormala fenomen, eftersom en teori måste visa under vilka omständigheterr ett fenomen inte inträffar. Men så verkar inte fallet vara i parapsykologin. Så länge man får ett signifikant resultat verkar det vara okej om avmattningseffekten uteblir. Trots det kan avmattningseffekten tagas som ett tecken på närvaron av paranormala fenomen även när resultatet är ickesignifikant. Detta förhållande gäller för många andra effekter som observerats inom parapsykologin. Ett annat exempel är förskjutningseffekten, dvs en tendens hos fp att ibland gissa på nästföljande eller föregående målobjekt i en följd av försök. Det som gör dessa teorier problematiska är frånvaron av ramar. Så länge mer eller mindre vilka tecken som helst går bra som stöd för existensen av paranormala fenomen, men avsaknadem av dem inte visar motsatsen, saknas förutsättningen för att bevisa något.
Hyman pekar på att när man i andra vetenskaper stöter på ett fenomen som inte visar konsistens och där de inte kan finna några regler för när det borde framträda, överger de forskningen om fenomenet. Parapsykologerna kallar fenomenet för en anomali. Men i andra vetenskaper är en anomali en fastställd, konsistent och noga preciserad avvikelse från vad områdets teorier förutsäger. Parapsykologin saknar sådana precisa teorier. Det är därför många parapsykologer själva anser att forskningen måste förbättras innan anspråk på bevis kan göras. Exempelvis Beloff, Martin Johnsson, Gardner Murphy och J.G. Pratt.
Utts gör en grundlig genomgång av experimenten vid SRI och SIAC. Hon menar att en statistisk analys visar tydligt på att psi förekommer. Forskningsresultaten vid SRI visar att: a) Experiment med fritt svar gav mycket bättre resultat än tvingat val (då fp måste välja sitt svar bland ett fåtal i förhand presenterade alternativ). b) Cirka en procent av fp fick konsekvent bättre resultat än de andra. c) Avstånd i tid och rum saknar betydelse. Någon sändare verkar inte behövas. Målobjektet kan vara en framtida händelse. d) Varken erfarenhet eller olika träningsprogram kunde stärka resultaten. Detta sista resultat bygger bland annat på försök med träningsmaskiner där fp gång på gång med tvingat val försökt gissa rätt. Utts hade ingen vetskap om den operationella gruppen eller den träning som föregår användandet av CRV.
Utts ägnar några rader för att beskriva en teori för psi: Kanske har vi ett psykiskt sinne som känner av stora förändringar i framtiden, ungefär så som våra ögon lägger märke till förändringar i synfältet eller våra öron uppmärksammar plötsliga ljud. Två SAIC-experiment var designade för att se om de kunde nå bättre resultat med dynamiska målobjekt. De fann ett samband mellan, som de kallade det, förändring i den visuella entropin och experimentresultat. Eftersom det inte användes några sändare i dessa experimenten kan detta enligt Utts visa en egenskap hos psi snarare än hos en sändares psykologi. Det första experimentet misslyckades grovt. Inför det andra experimentet antog de att antalet möjliga målobjek varken får vara för få eller för många. De menade att Målgruppens bandvidd, dvs antalet olika kognitiva objekt, måste vara stor nog så att fp inte kan överblicka den, men samtidigt inte så stor att fp inte kan behandla mängden av intryck. Hyman menar att denna hypotes inte håller eftersom de dynamiska målobjekten i autoganzfeldexperimenten troligen har en obegränsad banbdbredd, så som den definieras här. Ganzfeldexperimenten borde då uppvisa sämre resultat än dessa experiment, vilket de inte gör.
Vid SIAC utfördes även ett experiment om den fysiologiska effekten av iaktagelse på avstånd, vilket gav en effektstorlek (se nedan) på 0,4. I en efterhandsanalys av experimentet noterade de även att effekten var störst när de två parterna var av olika kön.
Utts beskriver en statistisk metod för att beräkna ett fenomens effektstorlek. Den vanliga statistiska analysen (p-värdet) för att visa sannolikheten att ett visst resultat beror på slumpen, är till stor del beroende på hur många försök som genomförts i experimentserien. Ett fenomen med jämnstark effekt ger olika p-värden beroende på hur många försök som genomförs. Därför menar Utts att vi snarare borde se på de effektstorlekar som förekommer vid experimenten. I samhällsvetenskapen anses normalt en effektstorlek på 0,2 vara liten, 0,5 medelstor och 0,8 stor. En medelstor effekt anses vara märkbar för nakna ögat hos en noggrann observatör, medan en stor effektstorlek anses vara uppenbar för alla.
Utts argumenterar att vi vet att det är ett påtagligt fenomen vi studerar om det framträder med samma effekt vid liknande experimentförhållande. Hon pekar på ett antal punkter där liknande experiment utanför SRI/SAIC givit en liknande effektstorlek. Exempelvis verkar effektstorleken vid tvingat val ligga på 0,04. Vid fritt svar har nybörjare en effektstorlek på 0,16 medan de erfarna uppnår en effektstorlek på 0,36. Flera exempel på oberoende experiment ges där effektstorlekarna ligger på denna nivå. Jag tycker dock det är oklart vem som anses som nybörjare respektive erfaren. Finns det inga mellanbra fp?
Hyman kontrar med att en effekt av samma storlek i flera experiment inte behöver betyda att det är samma fenomen som ligger bakom. Det finns många sätt att räkna ut effektstorlekar. Även om effektstorlekarna skulle vara lika skulle de kunna bero på många olika saker i de olika fallen. En forskare måste göra mycket mer än att visa på lika effektstorlek för att kunna visa på existensen av ett specifikt underliggande fenomen.
Hyman menar att skillnaderna i effektstorlek vid olika experiment är alldeles för stor för att man ska kunna sluta sig till något av dem. Effekten varierar kraftigt mellan olika experimentledare. Vissa har gjort många fler försök än andra. Skulle alla experimentledare väga lika tungt i beräkningen av den genomsnittliga effektstorleken skulle den vara klart annorlunda. I själva verket råder det alltså en stor inkonsekvens i de resultat parapsykologerna fått. Hyman exemplifierar med att Edinburghs autoganzfeldexperiment gav positiva resultat för dynamiska målobjekt, men inte för de statiska. Ändå hade det flesta tidigare ganzfeldexperiment statiska målobjekt. I ett SAIC-experiment fick de statiska målen en positiv effektstorlek, medan de dynamiska målen inte visade någon effektstorlek alls, tvärt emot senare resultat. Utts jämför fjärrsynsexperimenten med ganzfeldexperimenten, men dessa experiment skiljer sig från varandra på flera punkter. Exempelvis anses det förändrade medvetandetillståndet vid ganzfeldexperimenten vara viktigt för att uppnå ett gott resultat. Men alla fjärrsynsexperiment genomfördes uppenbarligen vid normalt medvetande.
Hyman ägnar stor plats åt att beskriva problemen med hur parapsykologer använder statistik för att bevisa existensen av psi. Trots det anser han inte att de framkomna resultaten beror på statistiska misstag och inte heller bedrägeri. Hyman medger att om det inte finns något metodologiskt problem med experimenten har psi verkligen bevisats. (sid 39) Detta medgivande var dock inte särskilt vågat med tanke på att han direkt efteråt förklarar att det i princip är omöjligt att säga om något enskilt experiment är helt fritt från möjliga svagheter. Om inte annat kan det alltid finnas svagheter som man ännu inte funnit och inte kommer att finna förrän många år senare. Som försvar för denna ovillkorliga utdömmelse av experimenten (oavsett hur väl de utförts) pekar han på alla tidigare gånger man funnit svagheter i experiment som till en början verkat vara helt utan problem. Det tar alltså tid att finna alla falluckor i en ny experimentmetod. Därför är det en stor svaghet att många av experimenten vid SRI/SAIC utfördes i hemlighet, utan den ömsesidiga kontroll som finns när andra forskare kontinuerligt granskar experimenten och försöker upprepa dem. Dock finns det andra forskare som upprepat de tidiga SRI-experimenten. (Nelson, Dunne, Dobyns & Jahn, 1996)
Ibland påstår de konventionella kritikerna att parapsykologin inte gjort något framsteg. Men på sidan 43 skriver Hyman: I admit that the latest findings should make them optimistic. The case for psychic functioning seems better than it ever has been.
Vad gäller den operationlla delen (där de knappt fick något material alls att utvärdera) var Utts och Hyman eniga om att även om det förekommit psi, var effekten aldeles för liten för att vara av något värde för underrättelseväsendet.
Vad hände sedan?
CIA fick den rapport de önskade för att med gott mod kunna lägga ned projektet. Tre av de före detta agenterna, tränade i CRV, har nu startat egna företag där de på konsultbasis säljer sina tjänster. De håller även kurser där de tränar andra i CRV. En av dem (Edward Dames) påstår sig haft många välbetalande storföretag som kunder. En annan (Lyn Buchanan) har ett pågående program där studenterna erbjuder sin hjälp till polisen för att finna försvunna personer. Båda har WWW-sidor på Internet (Buchanen, a; Dames, a).
Russel Targ har nu gått tillbaka till att arbeta med lasrar vid Lockheed Martin Missiles & Space Co. Hal Puthoff's forskning handlar nu om fysikaliska fenomen på gränsen till det paranormala, så som alternativa bränslen, fri energi, elektrogravitation och ufo-teknologi. Edwin May slutade vid SAIC och är nu ordförande för Parapsychological Association.
Källor
Min främsta hjälp för sammanställandet av denna kronologiska överblick av projektet har varit ett antal dokument publicerade på Internet. Ett problem med sådana dokument är att de när som helst kan förändras eller försvinna och att de ibland på grund av tekniska missöden är omöjliga att nå. Min främsta källa, Doc Hambone (Hambone, a) har en samling mycket bra dokument om alla de inblandade individerna, institutionerna och projekten. För allt han beskriver, lämnar han en källhänvisning antingen till andra platser på internet, eller till publicerade böcker, tidskriftsartiklar radio- och TV-program. Genom att studera många andra källor har jag kommit fram till att det inte råder några allvarliga motsägelser i framställningen av historien.
Ingo Swann har själv en plats på Internet där han lagt upp många texter om historien och teorin bakom CRV. Den bok han nu håller på att skriva (Swann, a) finns att läsa, kapitel för kapitel, allt eftersom de blir färdiga. Där kan man läsa om Backsters inblandning i historiens början. Swann (1995) ger också en kort introduktion till SCANATE. Den ger mer detaljer än vad man kan utläsa ur Targ & Puthoff's (1980) Psykets räckvidd.
Hambone tar inte själv upp teorin bakom CRV. Teorin och protokollet tags upp av Ingos uppsatser vid Buchanan WWW (se förteckningen) under Articles and Papers on CRV och Buchanens egen beskrivning av CRV under Questions Sent in by our Readers. Dessutom gav ett par filmade sekvenser av CRV-försök ur dokumentären Verklighetens Arkiv X en värdefull inblick. Denna dokumentär sändes på TV4 i maj 1997 och handlade uteslutande om det här beskrivna projektet.
Förutom detta, och de övriga referenserna i artikeln, har jag lyssnat på två femtimmarsprogram av Art Bell (a) med intervjuer av dels Lyn Buchanan, Paul Smith och Joseph McMoneagle (3/25/1997) och Edward Dames (6/14/1996). Dessa kan du lyssna på över Internet med en RealAudio Player. AIR's rapport kan hämtas från dess hemsida (AIR, a). Länkar till olika delar av rapporten (så som Utts och Hymans utvärderingar) kan nås via Hambones Evaluations-sida.