Aossic
When age fell upon the world, and wonder went out of the minds of men; when grey cities reared to smoky skies tall towers grim and ugly, in whose shadow none might dream of the sun or of Spring´s flowering meads; when learning stripped Earth of her mantle of beauty, the poets sang no more save of twisted phantoms seen with bleared and inward-looking eyes; when these things had come to pass, and childish hopes had gone away for ever, there was a man who travelled out of life on a quest into the spaces whither the world´s dreams had fled.
H P Lovecraft
If we should dismiss him and his work, on what grounds should we do so? That he´s dark? That he´s mad as tits on a piranha? That he´s weird? As if the world of the occult was the last place one should expect to find darkness, insanity or weirdness.
Alan Moore
Jag inleder denna presentation av Kenneth Grants liv och magiska system med några ord om de premisser som min analys vilar på för att därigenom försöka föregripa en del av den kritik som jag klart kan förutse. Den metodologiska utgångspunkt, som denna analys vilar på, är traditionellt hermeneutisk. Jag förutsätter att det finns en författare vid namn Kenneth Grant, att denne Grant har skrivit böcker och att han i dessa uttrycker vissa idéer om saker och ting. Vidare förutsätter jag att det är möjligt att förstå, åtminstone en del, av det han skriver och att denna förståelse inte är fullständigt subjektiv. Jag erkänner att det säkert är så att två grantläsare aldrig kommer att få fullständigt samma bild av hans verk men jag förutsätter att de kan föra en debatt kring det rimliga i olika tolkningar av hans texter. Jag förutsätter också att denna utgångspunkt kommer att reta upp en del människor.
Det skulle inte förvåna mig om den ockulta världen blir den postmoderna vulgärrelativismens sista bastiljon men som många människor har påpekat på många ställen och vid många tillfällen så är det omöjligt och vara konsekvent relativist och även om man, med all rätt, hävdar att just Grant författarskap utgör ett utmärkt exempel på en text med en i princip ofantlig mängd tolkningsmöjligheter så är svårt att bortse ifrån att det finns saker även hos Grant som det är svårt att ha olika åsikter om. Det är t.ex. ett obestridligt faktum att Kenneth Grant hävdar att han föddes 1924 och oberoende av hur mycket subjektiv tolkningsrätt som var läsare av Grants verk har så kan ingen ändra på detta, det är vidare ett lika obestridligt faktum att Grants sexualmagiska teorier utgör på samma gång en vidareutveckling av och en kritik mot Crowleys teorier om samma ämne. Om man tror att Grant faktiskt säger! något om de ämne han skriver om så borde därför Crowleys teorier just i detta fall erbjuda en rimlig kontextualisering som kan tillföra tolkningen av Grant något, och om man kan enas om att Grant bör tolkas utifrån den religionshistoriska kontext i vilken hans teorier framsprungit har man också tagit det första steget bort från en fullständigt relativistisk inställning, om man bara är intresserad av sina egna subjektiva åsikter i frågan och inte bryr sig om vad Grant menar, eller inte tror att han menar något alls, så kan jag inte förstå varför man skall läsa honom överhuvudtaget.
Inledning
Under de sista åren av Aleister Crowleys liv uppvaktades han av två unga män vars öden skulle visa sig vara närmare knutna till den thelemiska strömningen än vad den döende profeten förmodligen, i sin längtan efter andliga arvtagare, vågade hoppas. De två skulle, på ett nästan övertydligt sätt, komma att representera två motsatta principer inom denna strömning vilka, trotts att de faktiskt kompletterar varandra, under ett halvt sekel motarbetat och bestridigt varandra på ett allt annat än broderligt sätt.
Den äldsta av de båda var en amerikansk soldat som kriget hade fört till Europa och som under sina permissioner flitigt besökte Crowley. Hans namn var Grady McMurtry och han skulle en dag komma att leda och forma en fraktion av O.T.O. under det magiska namnet Hymenaeus Alpha. McMurtrys O.T.O., vilket av somliga idag kallas för kalifatet, karaktäriseras av en strävan att bevara arvet från Crowley rent och av en särskild smak för thelemas etiska och sociala dimensioner. Organisationen är den mest framgångsrika av de nu existerande O.T.O.-fraktionerna om man använder antalet medlemmar som mått och den är den enda av dessa fraktioner som lyckats etablera sig i Sverige.
Den andre av de båda unga männen var den, vid denna tid, blott tjugoårige Kenneth Grant som också han skulle komma att leda en fraktion av O.T.O. som är verksam i vår samtids ockulta landskap. Det tyfoniska O.T.O., som denna organisation kallas, karaktäriseras av en synkretistisk och praktiskt magisk framtoning och dess lära kan sägas vara ett koncentrat av den, imponerande stora, flora av ideologisk och magisk litteratur som är inspirerad av Crowley och i vissa fall betecknar sig själv som thelemisk men som samtidigt, av (mycket) olika anledningar, valt att distansera sig från profetens lära. Grants betydelse skulle dock inte främst komma att ligga på det organisatoriska planet utan i det märkliga och mäktiga författarskap som han står bakom och vars motstycke saknas inom den thelemiska kulturen. Detta författarskap kan liknas vid en sällsam trädgård där heretiska blommor odlats och förädlats, det är i detta författarskap som jag i denna artikelserie skall försöka botanisera. Den första delen av serien tar upp Grants liv och efterföljande delar kommer att behandla hans system i allmänhet, en djupare genomgång av de nyskapande delarna av detta system samt Grants influenser.
Del I - En biografisk skiss
He is a very strange though decidedly interesting man
Aleister Crowley
Kenneth Grant föddes den tjugotredje maj 1924 och han skulle senare komma att insinuera att detta faktum på något sätt var magiskt förbundet med Crowleys initiation till graden Ipsissimus, den högsta av alla grader i A.A. och de ockulta ordnar som byggt sina gradsystem efter Golden Dawns modell (Grant 1992, s28f). Grant var ung under den moderna brittiska ockultismens glansperiod, en glansperiod som skapats av den generation magiker som skolats i the Hermetic Order of the Golden Dawn och som i mångt och mycket var en fortsättning på 1890-talets franska ockulta renässans. Personer som Dion Fortune, Arthur Machen, Gerald Gardner, och naturligtvis Aleister Crowley och Austin Osman Spare utgjorde den miljö som Grant på så många sätt är en produkt av. I diskussionen kring Grants författarskap poängteras ofta och med all rätt hans unika och oortodoxa tolkning av den västerländska ockultismen men! man får inte glömma bort att Grants lära är just detta, d.v.s. en tolkning av den västerländska ockultismen, och att få personer inom den moderna ockultismen har fått en så gedigen skolning inom traditionen som Kenneth Grant.
Grants intresse för ockultismen verkar ha vaknat uppseendeväckande tidigt och han verkar ha spenderat mycket av sin tid som ung med att genomsöka Londons antikvariat och boklådor efter litteratur som föll honom i smaken. Att Grant redan som tonåring sysselsatte sig med att plöja igenom ockultismens klassiker är egentligen inte särskilt underligt om man beaktar att hans intresse för detta ämne sannolikt hörde samman med det faktum att han vid denna tid hemsöktes av visioner som han tolkade som budskap från andliga väsen men som han inte kunde förstå på ett tillfredsställande sätt. Dessa upplevelser skulle komma att styra hans magiska karriär och ligga till grunden för de ockultistiska teorier han längre fram skulle komma att bygga upp (Staley 2003). Vid femton års ålder hittade han Crowleys Magick in Theory and Practice i ett antikvariat vid Charing Cross Road, en händelse som ledde till att han utvecklade ett intresse för Crowley och började samla på dennes verk. Grant skriver själv A few months before World War II, at the age of fifteen, I chanced upon a book in the Charing Cross Road entitled Magick in Theory and Practice, by Aleister Crowley. It led to my reading as many of Crowley´s writings as I could lay hands on. They were difficult to come by, and expensive. (Grant 1991b, s v). Grants intresse för Crowley stegrades i takt med att han lärde sig mer om dennes magiska system och tillslut bestämde han sig för att ta kontakt med honom. Detta visade sig emellertid svårare än han hade väntat sig eftersom Crowley ständigt flyttade och därför var svår att nå på någon av de adresser som Grant lyckades gräva fram. Han försökte få adressen från ägaren till den legendariska ockulta bokaffären Atlantis (som förövrigt fortfarande finns kvar) som var bekant med Crowley, men denne vägrade, enligt ryktet efter! som han var rädd att dra på sig en karmisk skuld om han sammanförde de n unge Grant med imperiets mest ökända svartmagiker. Grants tur vände dock när Crowleys släppte en ny bok, The Book of Thoth, där författaren senaste adress fanns publicerad, Grant skrev och Crowley svarade (Grant 1991b, s1).
Inledningsvis verkar de mest ha diskuterat Crowleys böcker men deras relation utvecklades och kom snart att bli, vad det var ganska naturligt att den blev, ett typiskt förhållande mellan lärare och lärjunge. Given my age, and the aspirations I had, I saw in him the embodiment of the ideal guru. (Symonds 1997, s578) erkände senare Grant rörande sin relation till Crowley vid denna tid. Grant bad Crowley om hjälp att tolka de upplevelser som han hade haft och Crowley gav honom information om O.T.O. och A.A. vilket ledde till att Grant gick med i båda organisationerna (Symonds 1997, s577). Deras relation fördjupades och a bleak and snowy day i december 1944 träffades de för första gången (Grant 1991b, s6).
En del av Crowleys åsikter om Grant finns bevarade i hans dagboksanteckningar, vissa av dessa är intressanta i ljuset av den uppfattning som finns om Grant bland nutida ockultister. Crowley kommenterar t.ex. Grants horoskop och menar att det är mycket gynnsamt men most unusual och hävdar att Grant själv är a very strange though decidely interesting man (Grant 1991b, s4, 51). Längre fram kritiserar Crowley honom för att använda oortodoxa gematriska metoder en anklagelse som Grant än idag hävdar byggde på ett missförstånd. De båda förenades också i det för Grant så karaktäristiska intresset för den skräckromantiske författaren, londonskildraren, och gamle Golden Dawn-medlemmen Arthur Machen (Grant 1991b, s38f, 14).
Det står bortom all tvivel att Crowley var tillräckligt imponerad av Grant för att tänka sig honom på någon officiell post i det framtida O.T.O. Exakt vad Crowley planerade för Grant är dock en komplicerad fråga som gjords infekterad av decennier av konflikter mellan Grants anhängare och kalifatet rörande vem som är de mest rättmätiga arvtagarna till Crowley. Det finns emellertid ingen anledning för oss att fördjupa i detta ämne utöver vad som redan sagts. Om vi är osäkra på vad Crowley hade för långsiktiga planer för den unge Grant så kan vi dessutom vara desto mer säkra vad han tänkte sig för stunden. Crowley erbjöd Grant en anställning som sekreterare som skulle innebära att Grant bodde i hans närhet. Efter att diverse praktiska problem klarats av blev detta också verklighet (Grant 1991b, s11, 20). Grant hade under tiden utvecklats till en mycket entusiastisk thelemit. Han delade ut flygblad med Crowleys Liber Oz överallt där han råkade befinna sig och han har själv skrivit ner en humoristisk anekdot som ger en viss ledtråd om hans beteende under denna period. Crowley hade sagt till honom att den gest och det utrop, Apo Pantos Kakadaimonos (bort onda andar), som inleder den thelemiska reningsritualen The Star Ruby, skulle användas mot representanter för den gamla eonen eftersom dessa borde betraktas som onda andar i fysisk form. Att Grant tog detta uttalande från profeten på större allvar än profeten själv gjorde visade sig en kort tid senare när de båda var ute och promenerade i grannskapet och träffade på två nunnor. Till Crowleys stora förvåning började Grant skrika efter dem. Crowley, som troligtvis skämdes över sin överentusiastiske lärjunge, stannade, tittade på Grant och sade ironiskt I wouldn´t have had the nerve to do that (Grant 1991b, s29).
Det var under denna period som Grant fick ta emot det mesta av den undervisning han fick av Crowley, en undervisning som var både teoretisk och praktisk. Den teoretiska undervisningen gick till på det sätt att de tillsammans gick igenom Magick in Theory and Practice, sida för sida, medan Grant ställde frågor och Crowley klargjorde dunkla textstycken (Symonds 1997, s578). Det kan ibland verka som om Grant i sitt författarskap knyter an till dessa instruktioner, han betraktar t.ex. ett kapitel i en av sina tidigare böcker, Aleister Crowley and the Hidden God, som en kommentar till ett av kapitlen i Magick in Theory and Practice(Grant 1973, s19).
Crowley och Grant utförde också en del praktisk magi och verkar tillsamman ha lyckats locka uppseendeväckande starka resultat ur relativt enkla övningar. Grant beskriver hur han under en period hemsöktes av svårartade mardrömmar efter att Crowley fått honom att gå igenom ett prov av hans astrala syn (Grant 1991b, s12). Det berättas också att de, efter en invokation av Pan, träffade på en satyr i trädgården utanför det hus i vilket de bodde (Grant 1991b, s62). Kanske den mest intressanta av de episoder som inträffade under Grants lärjungetid med tanke på de magiska system som han själv skulle utveckla under kommande decennier är emellertid historien om hur Grant blev initierad i O.T.O.s grad IX. Grant hade under en period försökt pressa Crowley att undervisa honom i O.T.O.s sexmagi som under denna tid fortfarande var en hemlighet mer än bara till namnet. Crowley ignorerade honom först men föreslog efter ett tag att Grant skulle skriva ner allt han trodde sig veta om ämnet i en essä. När Crowley fått läsa denna skulle han sedan bedöma om Grant var redo att initieras. Grant gjorde detta och, sannolikt mycket förväntansfullt, lämnade han essän till Crowley som läste den och kortfattat kommenterade Why are you asking me all these questions, when you already know the answers?. Därefter tvingade han Grant att svära eden som var kopplad till O.T.O.s nionde grad och som förbjöd honom att avslöja hemligheten för andra (Symonds 1997, s578).
Under denna tid gick det upp för Grant hur dålig Crowleys hälsa egentligen var och att hans arbete gick ut lika mycket på att ta hand om den gamle mästaren som att arbete som hans sekreterare. Grant blev bland annat skickad till den lokala läkaren för att hämta Crowleys heroin och fick uppleva skrämmande nätter där han var tvungen att vaka vid Crowleys sida medan denne höll på att kvävas av astma (Grant 1991b, s18).
Av anledningar som inte är fullständigt klara var Grant dock tvungen att så småningom lämna sin anställning hos Crowley. Sannolikt har det faktum att hans familj verkar ha lurat i kulisserna och utövat påtryckningar spelat in likaväl som det likaledes beklagliga faktum att Crowley inte verkar ha betalat ut någon lön (se t.ex. Grant 1991b, s64; Symonds 1997, s578). De båda höll emellertid kontakten ända till Crowleys död 1947 och Grant var en av de som bevistade profetens skandalartade begravning(Symonds, s586).
Innan Crowley dog introducerade han Grant till en äldre O.T.O.-medlem vid namn David Curwen som verkar ha varit mycket viktig för Grants intresse för tantrismen och vars magiska samarbete med Grant inom ramen för The New Isis Lodge jag skall nämna mer om längre fram (Staley 2003). Grant och Curwens bekantskap växte fram under tiden strax efter Crowleys död men det skulle emellertid dröja några år innan Grant hittade en person som helt kunde ta över Crowleys roll som lärare och inspirationskälla.
Del II
"You will recover the Stone -
you who hold the Sword of Zin
and understand the knowing wink of Zos"
The Book of the Spider
Bland de böcker om ockultism som Kenneth Grant hade samlat på sig hittade hans nyblivna fru, Steffi Grant, någon gång på 40-talet, bland de klassiska volymerna av Blavatsky och Crowleys påkostade band, en tunn skrift med den underliga titeln The Book of Pleasure (Self-Love) - The Psychology of Ecstasy. Innehållet i denna lilla skrift var till och med underligare än titeln, på sidor smyckade med suggestiv symbolisk skrift och surrealistiska teckningar presenterades ett fullkomligt originellt magiskt system som bröt fullständigt med den kabbalistiskt inspirerade ritualmagi som var standard under denna tid (Grant 1998, s13; The Book of Pleasure finns publicerad i Naylor 1993).
Seffi, som var konststuderande kände emellertid till Spare, hon hade kommit i kontakt med hans målningar i decenniets början, och hennes intresse växte när det visade sig att en av hennes lärare i sin ungdom gått i skolan tillsammans med Spare. Läraren gav en översvallande entusiastisk redogörelse för det intryck som den unge Spare hade gjort på sina medstudenter, han hade varit a god-like figure of whom the other students stood in awe, a fair creature like a Greek God, curly headed, proud, self-willed, practising the black arts, taking drugs, disdainfully apart from the crowd (Grant 1998, s13). Det är naturligtvis fullt förståligt att Steffi efter denna redogörelse bestämde sig för att snarast leta reda på Spare själv vilket hon också gjorde. Han verkade ha gjort ett nästintill lika starkt intryck på henne men ett intryck som också var betydligt mörkare. När hon hittade honom bodde han i källaren till ett rivningshus i Southwark i södra London - klädd i trasor med darriga händer - omgiven av bilder som föreställde astrala landskap och andevarelser som han sett i sina visioner (Grant 1998, s13). Under de år som förflutit hade Spare, genom en fanatisk ovilja till kompromiss, drivit ut sig själv i ett socialt och ekonomiskt vinterlandskap. Han var en av de få moderna ockultister som visat en verklig begåvning utanför de mörka konsternas snäva sfär och till skillnad från Crowley ägde han ett artistiskt geni som erkändes av andra än honom själv. I brevväxlingen mellan Grant och Spare framträder hans ekonomiska misär med all önskvärd tydlighet, vid ett tillfälle skriver Spare till Grant för att fråga om denne känner någon som skulle kunna skänka honom gamla strumpor som han uppenbarligen var i stort behov av och inte hade råd att köpa själv (Grant 1998, s134).
Det var alltså Steffi Grant som först knöt kontakt med Spare men Kenneth blev mycket snart entusiastiskt engagerad, även han, i den excentriske magikern och konstnärens sällsamma värld. Även om Kenneth delade Steffis intresse för Spares konst, ett intresse som höll i sig även efter dennes död, så blev snart ockultismen ledmotivet i den vänskap som växte fram mellan de tre. Relationen mellan Spare och Kenneth skulle på många sätt likna den som en gång i tiden fanns mellan Kenneth och Crowley men den var också annorlunda. Kenneth betraktade Spare som en guru, han undertecknade till och med sina brev till Spare Thy Son, Kenneth, och de finns de som hävdar att han tog djupare intryck av Spares lära än av Crowleys (ex Grant 1998, s102; Staley 2003). Samtidigt hade Grant själv blivit äldre och förändrats på ett sätt som gjorde honom betydligt mera självständig i sitt förhållande till Spare än han varit i förhållande till Crowley. Kenneth Grant var av allt att döma inte sysslolös under fyrtiotalets andra hälft även om det, tragiskt nog, knappt finns något publicerat material som kan kasta ett ljus de händelser som tilldrog sig under denna period. Detta är tragiskt eftersom det är under denna tid som Grant börjar knyta ett informellt nätverk kring sig som han senare under femtiotalet skulle komma att bygga sin legendariska New Isis Lodge kring.
Vi vet att Grant redan medan Crowley levde hade kommit i kontakt med den mystiske David Curwen, som enligt Grant var en initierad tantriker och alkemist (Grant 1991b, s47, 49). Tillsammans med en kvinna som endast är känd under det magiska namnet Clanda blev Curwen och paret Grant troligtvis de första i den krets som skulle komma att bli stommen i N.I.L(Staley 2003).
Grant verkar ha försökt att bygga ett kontaktnät med det utspridda och delvis desillusionerade brittiska O.T.O. som bas och utöver Curwen och Clanda ingick även personligheter som Gerald Yorke i hans bekantskapskrets (Grant 1998, s42). Grants organisatoriska strävan kröntes slutligen med framgång när han fick Karl Germers välsignelse till att leda en avdelning av O.T.O. i England. Ironiskt nog var det sannolikt samma strävan, som när den yttrade sig i Grants försök att knyta kontakt med den gamla thelemiska scenen i Tyskland, skulle leda till att han rörde upp uråldriga intriger, vilka han knappast kan ha haft någon kännedom om, men som retade upp Germer till den grad att han uteslöt Grant ur O.T.O. och därmed i princip krossade den dåtida thelemiska rörelsen i Storbritannien (Sabazius 2000).
Austin Osman Spare var också han en del av den brittiska ockulta miljö i vilken Grant nu opererade. Spare hade också tidigare haft vissa kontakter med den thelemiska rörelsen. Han var medlem i A.A. under organisationens glansdagar före första världskriget, han hade umgåtts med Crowley och illustrerat några av de tidiga utgåvorna av A.A.s tidskrift the Equinox (Letchford 1995, s69ff). Utöver detta finns det dock inte mycket som motiverar att Spare räknas som en del av den thelemiska miljön. Spare verkar ha föraktat Crowley, han försatt aldrig ett tillfälle att berätta anekdoter där Crowley gjorde bort sig vilket vid ett tillfälle ledde till ett gräl med Steffi, och han hade inte heller mycket till övers för lagens bok (Grant 1998, s16, 33, 45). Spare arbetade utifrån ett magiskt system som, underligt nog, har mycket få paralleller med all annan magi som florerade i hans samtid. Enligt Spare själv hade han blivit initierad av en kvinna vid namn Mrs Paterson som hävdade att hon härstammade från en gammal släkt som var väl förfaren i häxkonstens mysterier (Grant 1994a, s196). Spare började skriva på The Book of Pleasure redan vid tjugo års ålder men boken som är Spares mest genomgående redogörelse för det magiska system han utarbetat publicerades inte förrän 1913 när han var 27 (Grant 1991a, s233). I denna skrift presenterar Spare kritik mot, vad han uppfattade som, den alltför pompa och ståt-inriktade ceremoniella magin, dess barnsliga fixering vid rekvisita och dess tro på fasta symbolsystem som existerar oberoende av kulturella och individuella psykologiska faktorer (Spare 1993).
Spare och paret Grant umgicks på ett sätt som tyder på att de utvecklat en relation som var helt annorlunda den som hade funnits mellan Kenneth och Crowley. De gick på långa orgiastiska pubbrundor i södra London och Spare underhöll paret med burleska anekdoter om de sexuella utsvävningar som han i sin ungdom ägnat sig åt (ex Grant 1998, s36, 45). Grant lånade ut romaner av Arthur Machen till Spare och hjälpte honom att arrangera konstutställningar (Grant 1998, s32, 42). En särskilt rolig episod från deras vänskap inträffade när Grant introducerade Gerald Gardner, a charming old chap, som var O.T.O.-medlem och skulle gå till historien som grundaren av wicca, till Spare. Spare hade tidigare träffat en medlem av Gardners coven och de båda hade då diskuterat häxsabbaten som Gardners covenmedlem enligt Spare trodde var a sort of Folk dance of pretty young things, en tolkning som låg världar ifrån Spares idéer om den astrala sabbaten. När Spare träffade Gardner själv började en hetsig diskussion om detta ämne. Grant skriver i sin dagbok att de had a fierce argument as to who had been to the Witches´ Sabbath , what the Witches´ Sabbath actually was, and so on de visade också sina rituella dolkar för varandra, skröt om dessa, och utkämpade en hjärnornas kamp på ett sätt som Grant uppfattade som screamingly funny (Grant 1998, s86, 95).
Den astrala häxsabbaten verkar ha varit en av Spares främsta magiska intresse under denna tid och den var ett av de ämnen som han diskuterade med Grant. Jag nämnde tidigare att man nog får uppfatta relationen mellan Grant och Spare som mer jämlik än den mellan Grant och Crowley men trots detta finns det inga tvivel om vem det var som tog rollen som lärjunge. Grant lyckades få Spare att instruera honom dels i teorin bakom Spares magiska system och dels i allmänna magiska, ofta sexmagiska, frågor där Spares praktiska erfarenhet var ofantligt mycket större (Grant 1998, s68, 92). Om Crowleys undervisning av Grant hade skett via en genomgång av Magick in Theory and Practice så lärde sig Grant nu genom att fråga ut Spare utifrån The Book of Pleasure vars tvetydighet ibland kan vara riktigt plågsam. Sannolikt sker det under denna period i Grants magiska karriär en övergång från den traditionalistiska kabbalistiska ritualmagi som han än så länge varit inriktad på till den mer experimentella avantgardemagi som han blivit känd för och sannolikt spelar The Book of Pleasure, som Grant i ett brev till Spare kallar sin grimoire, en betydande roll för denna övergång.
Ett mycket intressant exempel på Grants relativa ortodoxi går att hitta i korrespondensen med Spare så långt fram som 1955, samma år som New Isis-logen öppnades. Spare, som inte tidigare ägnat sig direkt åt kabbalistisk magi, skriver till Grant och uttrycker sitt intresse för qliphoth. Grants något förbryllande svar kommer i form av en mörk varning där han talar om besmittade sfärer av ondska som människan bör hålla sig borta från. Förbryllande är det särskilt eftersom New-Isis-logen, under Grants ledning, ungefär vid denna tid påbörjade ett systematiskt utforskande av varenda en av de qliphotiska regionerna och erövrade sin plats i ockultismens historia främst på grund av detta. Förbryllande är det också eftersom Spare ägnat det mesta av sin magiska karriär åt att utforska delar astralplanet som tveklöst skulle räknas som qliphotiska om man använde sig av kabbalistisk terminologi för att! beskriva dem (Grant 1998, s135).
Basen för Grant och Spares magiska relation var annars olika författarprojekt främst ett nytt storverk av Spare som skulle följa upp The Book of Pleasure och som Spare hävdade skulle bli bättre än lagens bok (se t.ex. Grant 1998, s20, 25, 45). Samarbetet var tänkt att fungera så att Spare skrev medan Grant renskrev hans anteckningar men Grant var också mycket aktiv genom att föreslå olika ändringar i texten t.ex. när det gällde terminologi (Grant 1998, s20, 25). Boken hann dock aldrig bli riktigt färdig, skrivandet avbröts av att Spare insjuknade och dog 1956, och det skulle ta nästan ett halvt sekel innan det färdigskrivna materialet publicerades. Spares död verkar ha kommit som en överraskning och en chock för Grant som helt plötsligt den tionde maj 1956 fick veta att Spare låg på sjukhus. Han begav sig genast dit och när han kom hem gjorde han följande dagboksanteckning. Got to the hospital in time to see Zos. He was a terrible sight - like a corpse drained of all blood, and from his left nostril a tube ran up the side of his face and was plastered against his forehead. He knew me & held out an overheated and bloodless hand which, I´m ashamed to say, I was loath to take. Zos told me This is like a stab in the back . He muttered much and I was unable to make out certain words; but he told me he had written out a will in which I was to recieve his manuscripts...(Grant 1998, s149). Spare skall också ha försökt övertala Grant att sabotera de maskiner som höll honom levande vilket Grant vägrade. Senare fick Grant emellertid veta att Spare efter att ha blivit ensam slitit bort de slangar som var kopplade till hans kropp. Detta skall enligt Spares sköterska, som senare berättade historien för Grant, ha bidragit till hans död (Grant 1998, s150, 285).
Några av de sista breven i de båda ockultisternas korrespondens handlar om den O.T.O.-avdelning som Grant startade 1955 där Spare var hedersmedlem. Tragiskt nog fick Spare inte uppleva mer än början på detta projekt som utgjorde den viktigaste perioden i Grants magiska karriär och vars resultat skulle komma att påverka det västerländska ockulta landskapet under slutet av 1900-talet.