Hem

Vampyr Livsform

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 401, v18 - Status: normal.
Försteredaktör: Harlekin
Denna text är importerad från /old/psi/vampyr.html
är Upplevbart , Trobart och Livsform

Blodsugande gengångare - de först beskrivna är de grekiska "lamiae"

Alias: vampyr

normal

Vampyr är enligt folktron gengångaren som suger blod från sovande människor, efter att ha lämnat sin egen grav om natten. Även nattvandrare är i fara.

Vampyr blev häxor, kättare, förbytare och varulvar efter sin död. Först vilade de i sina gravar ett tag, för att sedan nattetid ge sig på jakt efter färskt blod. Detta skulle ge dem styrka att ha ett slags liv.

Vampyrmyter finns inom praktiskt taget alla kulturer över hela världen. Säkert är vampyren ett av de mest kända monstren i som fortfarande lever kvar i folks fantasier.

Dagens vampyrer som syns på film och i böcker är dock ganska långt ifrån de gamla östeuropeiska vampyrerna, även om det är därifrån de kommer. Hollywood har skapat sig en alldeles egen myt, skild från de gamla legenderna och myterna från Östeuropa, där de i vissa avlägsna delar lever kvar.

Litteraturens och filmens förebild var den rumänske fursten Vlad Drakylia, som härjade i krigståg under 1400-talet. Han var i verkligheten tillräckligt grym för att stå som modell för den engelske författaren Bram Stoker i romanen Dracula som kom 1897.

Tron på vampyrer har hängt kvar länge, det var inte förrän i mitten av 1800-talet som man i England förbjöd den gamla seden att slå en påle genom hjärtat på självmördare. I vissa delar av Rumänien tror folk fortfarande att vampyrer existerar. Flera personer i Västeuropa tror på den modernare vampyren, skapad av de gotiska romanförfattarna.

Det lär även finnas personer som påstår att de är vampyrer, och de som till och med dricker blod. Hängivna vampyrfans finns det gott om. Över 500 hemsidor (säkert många fler) och flera diskussionsgrupper på Internet säger kanske lite.

Definitionen av en vampyr varierar. En vampyr kan vara en varelse i en gotisk roman, ett mer eller mindre levande vandrande lik i gammal folktro eller en vanlig människa som dricker blod för njutningens skull.

Hollywoodvampyren är den stilige transsylvanske greven som om natten förför unga flickor för att sedan dricka deras blod. Figuren skapades till stor del av Bram Stoker i och med romanen Dracula.
Stoker hämtade stoff och inspiration från 1800-talets gotiska vampyrromaner, framförallt Sheridan Le Fanus Carmilla", gamla sydösteuropeiska legender och ur berättelserna om den riktiga Vlad Drakylia. Dagens författare och filmmakare har sedan byggt vidare på Stokers figur och skapat en ny myt.

Enligt en folder från RFSU är vampyrism en form av sexuell njutning. Man blir upphetsad av att bita och slicka varandra. Att göra sugmärken är således också en form av vampyrism.

Linné kände till den gamla folktron och gav den stora fladdermusen Vampyrus spectrum sitt namn därefter. Översatt från latinet blir det den spöklika vampyren - latinets spectrum betyder vålnad, spöke.
Denna fladdermus har en vingbredd upp till 70 cm, väger 300-500 gram och lever i Sydamerika. På dagen sover den, precis som andra fladdermöss, hängandes upp och ner i grottor och på natten ger den sig ut på jakt.
Här kommer den stora skillnaden. När vanliga fladdermöss äter nattfjärilar, mygg och insekter livnär sig vampyrerna på blod. Endast blod. Även om det ibland händer att de ger sig på människor, är sovande kor och höns vanligast. Vampyrfladdermössen konsumerar sin kroppsvikt i block varje dygn och de återvänder ibland till samma offer flera nätter i rad. Den största faran de medför är dock inte blodbrist, utan de sjukdomar de för med sig som t.ex. rabies.

Ett nyare tema på vampyrism är den s.k. vampen, en förförisk, vacker, exotisk kvinna som njuter av det perversa nöjet att fånga män och ruinera dem, både ekonomiskt och psykiskt. Hollywoodvampen skapades i början av 1900-talet när man skulle marknadsföra den mörka, sköna stumfilmsskådespelerskan Theda Bara. Med sitt förtrollande utseende och grymma sätt lockade hon framförallt män till biograferna i mer än trettio filmer.

Ytterligare en variant av vampyrism är s.k. andliga vampyrer. 1900-tals vampyrologen Montague Summers har beskrivit dessa som personer som medvetet och omedvetet suger livskraft från sin omgivning för sin egen.
Flera ockulta forskare varnar för dessa personer och hävdar att de utgör en stor fara och att de finns överallt i samhället. Om man vill skydda sig mot dem ska man, enligt vissa, knyta händerna när man går längs med en öppen gata för att förhindra att livskraften rinner ut genom fingertopparna. Andra föreslår att man ska föreställa sig vara omgiven av en tät, vit dimma.

Orsaker till vampyrtron

Det har spekulerats mycket i orsakerna till tron på dessa nattliga vandrare. Människan har i alla tider velat förklara allting, aldrig accepterat ett faktum för vad det är. I äldre tider nöjde man sig med att skapa sig en förklaring till att saker och ting skedde som det gjorde. Man kunde då förklara t.ex. en rad mystiska dödsfall med att den och den var vampyr. Det har heller aldrig varit svårt att hitta något bevis för att deras teorier stämmer. Många av dessa bevis har i modern tid kunnat förklaras och förkastats. Ett exempel är en grekisk ö där ovanligt många har sagts blivit vampyrer. När man grävde upp gravar låg där mycket riktigt flera månader, i vissa fall år, gamla lik helt bevarade. I äldre tider oskadliggjorde man givetvis dessa vampyrer med en gång. I modern tid har man undersökt jorden på ön och funnit att den till stora delar består av aska från vulkaner, vilket bevarar kroppar väldigt bra utan att de förmultnar. Många andra dylika bevis för att den person skulle ha blivit vampyr har också förklarats, t.ex. uppsvällda kroppar med färskt blod i mungiporna kan förklaras med kemiska reaktioner som sker vid dödsfall i en del sjukdomar.

Några säkra förklaringar till vampyrtron finns inte. En ganska modern förklaring är sjukdomar, då framförallt en del blodsjukdomar, bl.a. porfyri. Porfyri är en (medfödd) blodsjukdom som innebär en kemisk förändring i huden vilket gör att den reagerar med solljus, huden blir snabbt sönderbränd och den drabbade lider svårt. Följden av detta är givetvis att man drar sig för att gå ut när det är ljust ute. Den sjuke lider även av anemi, vilket medför att huden blir spöklikt blek, ögonen rödkantade och tandköttet drar sig uppåt. Samtliga symtom är desamma som flera säger är tecken på vampyrism. En del har till och med gått så långt i sin teori att man hävdar att de drabbade även drack blod för att lindra besvären. I dag finns det dock behandling, men inte bot, för sjukdomen som tack och lov är mycket sällsynt.

Det finns även argument som talar emot denna teori.
De ursprungliga östeuropeiska vampyrerna klarade sig mot solljus, vilket en person med porfyri inte gör. Att vampyrer inte skulle tåla solljus är något som författare som Bram Stoker och Hollywood hittat på för att inte göra dem helt oövervinnerliga.
Att dricka blod är inte heller något botemedel mot anemi eftersom att vårt matsmältningssystem inte kan tillgodogöra sig hemoglobin ur blod.

Själv vet jag inte om jag helt håller med teorierna om sjukdomar som orsaker till vampyrtron. När man i äldre tider såg blodet rinna ur en människa, såg de att det tog livet med sig. Den logiska slutsatsen blir ju då att blod innebär liv. Då kanske man skulle kunna hålla sig evigt ung genom att dricka det, eller få nytt liv genom det.

Människan har i alla tider sökt förklaringar till varför saker är som de är. Man måste ha något att skylla på när man hittar ett till synes helt bevarat lik som är 3 månader gammalt. Man måste ha någon förklaring till att flera personer i samma by inom en kort tidsperiod dör utan uppenbar anledning. Och man kan ju aldrig veta vad som döljer sig i nattens mörka skuggor.

De moderna vampyrernas övriga drag, som blek hud, röda läppar och ögon, långa huggtänder m.m. är till största delen de gotiska romanförfattarnas påhitt. Sheridan Le Fanus Carmilla och Bram Stokers Dracula är två av de viktigaste grundarna av dagens vampyrböcker och filmer.

Gamla världens vampyrer

Med gamla världens vampyrer menar jag de gamla myterna från framför allt Östeuropa. De gamla berättelserna om de odöda som funnits i alla tider. Som jag tidigare nämnt finns det vampyrmyter i de flesta gamla kulturer, dock kan de se lite olika ut.

Hur blir man vampyr?

Det är skillnad mellan de traditionella vampyrerna och myterna och den moderna vampyren. I strävan efter originalitet skapar allt fler författare och filmmakare sin egen version av de gamla myterna. Jag ska här utgå från de gamla myterna, eftersom att det är det mest intressanta då de nya grundar sig på dem.

Det mest välkända sättet att bli vampyr är givetvis att bli biten för att efter döden resa sig ur graven nattetid och ge sig ut på jakt. Den här varianten är dock inte så vanlig i texter om gammal folktro och det är oklart om det krävs att den äldre vampyren vill skapa en ny följeslagare eller om alla som dödas av eller bara blir bitna av en vampyr, förblir odöd efter döden. I böcker och på film är detta praktiskt taget det enda sättet att bli vampyr, och bland moderna författare är det nästan självklart att det även krävs ett utbyte av blod. Vampyren suger ut nästan allt blod ur sitt offer fär att sedan låta offret dricka av vampyrens blod. Detta är en utveckling på det som Bram Stoker i sin roman Dracula kallar Baptism of Blood".

En vanligare orsak till att bli vampyr är enligt kristen folktro att begå folkmord. De flesta kristna församlingar och sekter har länge ansett att självmord är en dödssynd värre än mord på någon annan eftersom att självmördaren aldrig mer kan ångra det han/hon gjort och bli förlåten, vilket mördaren kan. I det kristna Europa (och en del islamiska länder) trodde man att en sådan ovälsignad själ inte kunde få ro i graven, speciellt om de var begravda i vigd jord. Själen kunde då inte lämna kroppen och då kunde inte heller kroppen förmultna som den borde. Istället för att ligga stilla i sin grav sig dessa personer sig ut nattetid för att leva av de som fick den välsignelse de aldrig fick.

Även ovanligt elaka eller våldsamma personer löpte stor risk att gå igen som vampyrer om de inte hann ångra sig och få välsignelsen innan de dog. Själen blev fast i kroppen som då inte kunde förmultna och då kunde Satan eller olika demoner ta kroppen i besittning för att kunna jaga efter de levandes blod. En variant är att när en person som levt ett mycket syndigt liv dör är det troligt att demoner besätter kroppen och får den att röra på sig och kan då använda den som ett redskap.

Givetvis blir man vampyr på samma sätt som man blivit bannlyst av kyrkan, eftersom att bannlysningen hindrar en från att ta emot välsignelsen från kyrkan. Dock kunde man få stopp på vampyren om kyrkan upphävde bannlysningen, även efter döden. Denna tro var vanligast i de länder där romersk-katolska och grekisk-ortodoxa kyrkorna dominerade. Medlemmarna i varje kyrka trodde att medlemmarna i den andra kyrkan inte skulle kunna vila i jord vigd åt den egna kyrkan. En författare, Roney, hävdade att osämjan mellan katolska och ortodoxa kyrkan är huvudorsaken till de vampyrepidemier som spred sig genom central- och östeuropa under 1400-, 1500-, 1600- och 1700-talen.
Det ligger nog någonting i det. Bönderna på den tiden var nämligen väldigt rädda för vampyrer och kyrkan var nog inte sen att använda den rädslan för att få över dem på sin egen sida.

Den vanligaste orsaken till att man blev vampyr var dock häxor och magiker. Eftersom att häxan stod i förbund med djävulen kunde hon inte ta emot välsignelsen av kyrkan. Följden av detta blev, precis som ovan, att hon kom tillbaka efter döden som vampyr. Häxan och svartmagikern var även efter döden väldigt mottagliga för att bli besatta av onda demoner. En annan variant är att häxans onda själ forsatte att tjäna Satan även efter döden, då som en av de odöda. Även en häxas eller svartmagikerns barn var potentiella vampyrer. Varulvar var givetvis starka vampyrkandidater de också. En varulv lever inte för evigt och det var en allmän uppfattning att förbundet med Djävulen fortsatte även efter döden som vampyrism. Blev man dödad av en varulv var man också i riskzonen för att bli vampyr. Även hämnd var ett skäl till att gå igen som vampyr. Om en ovanligt bestämd och psykiskt stark person dog innan han hunnit göra upp om någonting med någon, var det troligt att han skulle komma tillbaka för att jaga efter de han skulle hämnas på. Ibland, ganska ofta, fortsatte vampyren att härja även efter han gjort slut på sin hämd.

Det finns alltså ganska många orskare till varför en person efter döden kommer tillbaka som vampyr. Anledningen är nog att varje grav man grävde upp (vilket av någon anledning var många) där liket inte förmultnade som det skulle antogs vara en vampyrs.
En grekisk ö har ett mycket speciellt jordlager som till större delen består av gammal vulkanaska som bevarar det som är begravt väldigt länge utan att det börjar ruttna och förmultna. Denna ö var också ovanligt mycket hemsökt av vampyrer...

Den moderna vampyren

Vampyrerna idag är inte längre halvruttnade zombies utan förmåga att tänka. Tvärtom. Idag är han/hon vacker, förförisk, sexig och, givetvis, farlig, med övarnaturliga krafter. Inte heller biter gamla trick som vitlök, krucifix, silverkulor, vigvatten m.m. Det är en självklarhet att han/hon kan spegla sig och flera vampyrer kan idag t.o.m. gå ut i dagsljus! De behöver oftast inte jaga varje natt för att överleva utan kan gå veckor, månader och ibland t.o.m. år utan att äta. Många författare har gått ännu längre i sitt förmänskligande av vampyren och gjort dem till vareselser vars enda skillnad från de vanliga dödliga är just deras odödlighet och osårbarhet. Visserligen finns begäret efter blod kvar, men det innbär inte att vampyren måste döda och dricka blod.

Utvecklingen mot dessa, till synes, helt oövervinnerliga varelser har kommit sig av att folk blir mindre och mindre lättlurade. För att kunna fortsätta skrämma och locka (det är ett känt fenomen att vi människor gärna söker oss till spänning och fara, så länge det inte är på riktigt...) måste filmmakare och författare göra sina monster så naturliga och ändå dödliga som möjligt.

Dessa mänskliga vampyrer har fångat mångas intresse, däribland författare. Många författare, främst Anne Rice (Vampyrkrönikan), har intresserat sig för vampyrens sätt att se på tillvaron, vad en vampyr tycker om sin situation och hur de gör för att överleva. Man kan idag säga att Anne Rice har skapat en ny sorts vampyrer som skiljer sig mycket från de gamla östeuropeiska vampyrerna och även en hel del från Draculafilmerna. Istället för att beskriva vampyren ur sina offers ögon som en ond varelse vars enda syfte och tanke är att plåga unga kvinnor och jaga blod, har Rice startat utvecklingen av den tänkande och ibland lidande vampyren. Vampyren är inte längre ett monster som måste förgöras, utan en person som tänker precis som människor. Enda skillnaden är att han/hon lever på blod, människoblod. Han/hon finner en lust i dödandet som i vissa fall kan skapa ångest, men kan även känna sig ensam och nedstämd. Anne Rice beskriver sina vampyrer som ensamma, kontaktsökande vandrare som ibland bara håller sig vid liv p.g.a. begäret efter blod, tills de oftast blir galna av att vara de enda som står stilla i en värld som ständigt förändras och förgör sig själva.

De moderna vampyrerna lever obemärkt bland människor, tänker som människor och i viss mån handlar som människor. Men de är inte människor, de har varit det och resterna och minnena från den tiden finns kvar i en kropp som aldrig åldras, är nästintill osårbar och kräver död.

Efterord; Finns det vampyrer?

Om någon skulle fråga mig om det fanns vampyrer skulle jag utan att tänka svara nej. Hur mycket jag än skulle vilja tro på vampyrer gör jag det inte.

Varför har jag då skrivit detta arbete?

Först och främst för att ta reda på varför vampyrmyter har uppstått, vad som får folk att tro på dem idag och i äldre tid och hur de har utvecklats till vad de är idag.

Vad har jag då kommit fram till?
Först och främst, det finns inget givet svar på varför folk har skapat alla dessa myter. Kanske är det bara ett sätt att förklara det som bara händer och samtidigt hitta på kusliga berättelser att skrämma upp varandra med. Kanske är det så att blodets starka påverkan och koppling till livet ger våra sinnen stoff till fantasier om varulvar och vampyrer och andra monster när något oförklarligt händer. Eller är kanske så att någon verkligen har sett något, något som finns i stort sett över hela världen, något starkt och oförklarligt som skrämmer oss?

I en artikel jag läst på Internet ges en mycket intressant och ganska unik vinkel på vampyrism som i grunden bygger på de arketyper som är gemensamt för alla människor och det kollektiva medvetandets inflytande. Författaren hävdar att vampyrism skulle kunna vara en av dessa arketyper och på så sätt påverka personer till viss grad. I en del fall skulle detta kunna leda till att man helt och hållet blev besatt av denna arketyp och på så sätt blir vampyr. Ens egen besatthet skulle då påverka omgivningen genom det kollektiva medvetandet att tro att man verkligen är en vampyr och är man det inte då? Besattheten kan även ta rent fysiska uttryck om den får pågå tillräckligt länge och då börjar det bli farligt.

Även om jag själv inte tror att detta skulle kunna vara hela förklaringen till vampyrmyten så tycker jag att det ligger ganska mycket i det. En del kända vampyrer har varit just vanliga människor som mer eller mindre övertygat sig själva och sin omgivning att de är vampyrer. Jag kan nog också hålla med om att i alla fall kopplingen mellan blodet och livet är en grundläggande föreställning, en instinkt kanske, som finns hos alla människor. Denna föreställning ligger i grunden för alla vampyrmyter. Skräcken för att inte kunna få vila i sin grav finns hos de flesta folk. Kyrkan har skapat en djupare tro genom att koppla ihop vampyrer med djävulen.

Ändå tycker jag inte att det här räcker, jag vill fortfarande tro att det verkligen finns vampyrer och ju mer jag läser om olika misslyckade försök att förklara varför vampyrmyter har uppstått, desto mer börjar jag tvivla på min gamla uppfattning.
Är det verkligen bara vår längtan efter mystik som har skapat legenderna, eller finns det kanske något där ute som till och med vi misslyckas med att klart identifiera...

normal

DRACULA

Blodsugande greve i en roman av Bram Stoker från 1897. Som sann vampyr tillbringar han dagarna i en kista i sitt Transylvanska slotts krypta, på natten kräver han sin tribut av människoblod från den terroriserade omgivningen. En ovetande ung engelsman hjälper Dracula att flytta till england; väl där sätter den vampyriske greven - han har färdats per skepp och kista - igång med att tappa brittiskt blod. Dock stävjas hans framfart, han återvänder till Transylvanien och möter sitt slutgiltiga på det vedertagna sättet: en påle slås genom hans hjärta medan han ligger i sin grav.

I den Transylvanska staden Sighisoara föddes 1430 den herre som torde vare denne blodsugares förebild. Han hette faktiskt Dracula - som betyder djävul - med döptes snabbt till Vald Tepes, pålspetsaren, för sin favorittortyr: att spetsa fiender på påle. Han gottade sig även i att äta stekta spädbarn eller frukostera på en skål ögon från avrättade motståndare. Hans slott finns kvar och är populärt för blodmättade välfärdsturister.

normal

Vampirism

The alleged vampire has always been a popular character in tales of mystery and imagination. There is a considerable literature concerning his doings, from the famous novel Dracula to serious studies of the madiæval witch-trials, for which the reader is referred to the bibliography at the end of the book. In these pages, however, I do not want to avail myself of second-hand evidence, nor of incidents which took place in other centuries and under primitive conditions, for it might be argued that with the passing of such conditions from our midst, the problem of vampirism, like the problem of typhus, has gone too, and need not trouble us. From my own experience I am of the opinion, however, that this is not so, and that the peculiar condition which the ancients called vampirism may account for certain forms of mental disturbance and the physical ill-health associated therewith.
When psycho-analysis was first introduced into England I took up the subject, and became a student, and eventually a lecturer at a clinic that was founded in London. We students were soon struck by the fact that some cases were exceedingly exhausting to deal with. It was not that they were troublesome, but simply that they took it out of us, and left us feeling like limp rags at the end of a treatment. Someone happened to mention this fact to one of the nurses engaged in the electrical department, and she told us that the same patients equally took it out of the electrical machines and that they could absorb the most surprising voltages without turning a hair.
At the same place, in the course of my psycho-analytical work, I came across a number of cases where a morbid attachment existed between two people, most commonly mother and daughter, or the women friends; sometimes also between mother and son, and in one case I med socially, between a man and a woman. It was always the negative one of the pair who came for treatment, and we were able to benefit them considerably by psycho-therapeutic means. They always showed the same symptom-complex, a sensitive temperament, pallid complexion, and were therefore easy to handle. Consequently we were usually able to get good results pretty quickly in such cases.
The curious point, however, was that the breaking of the morbid rapport caused a marked disturbance and even semi-collapse of the dominant partner in the alliance. We found it necessary to insist upon a separation if a cure were to be effected, and the separation invariably disagreed very actively with the dominant partner.
At that time I explained everything in terms of the Freudian psychology, but even so, I could not help being struck by the curious effect a separation had upon the person who was not supposed to be ill, and that as the one went uphill, the other went down.
I am of the opinion that what Freud calls an Oedipus complex is not altogether a one-sided affair, and that the soul of the parent is drawing upon the psychic vitality of the child. It is curious how aged Oedipus cases always look, and what little old men and women they are as children. They never have a normal childhood, but always are mentally mature for their years. I persuaded various patients to show me photographs of themselves as children, and was very much struck by the elderly, worried expressions of the childish faces, as if they had known all of life's problems and burdens.
Knowing what we do of telepathy and the magnetic aura, it appears to me not unreasonable to suppose that in some way which we do not as yet fully understand, the negative partner of such a rapport is shorting on to the positive partner. There is a leakage of vitality going on, and the dominant partner i s more or less consciously lapping it up, if not actually sucking it out.
Such cases are by no means uncommon, and clear up rapidly when the victim is separated from the vampire. Whenever there is a record of a close and dominating bond between the people with the devitalisation of one of them, it is a good plan to recommend a temporary separation and observe the results.
Such cases as these, however, may more justly be described as parasitism than vampirism. Such psychic parasitism is exceedingly common, end explains many psychological problems. We will not pursue the subject in these pages, however, as it is outside of our present enquiry, and is merely mentioned for illustrative purposes. Vampirism, as generally understood, is a very different matter, and we shall do well to reserve the term for those cases wherein the attack is deliberate, applying the term parasitism to the cases wherein it is unconscious and involuntary.
In my opinion, true vampirism cannot take place unless there is power to project the etheric double. All the records of vampirism that we have give an account of something much more tangible than a haunting. In Western Europe the occurrence seems to be comparatively rare in modern times, but in Eastern Europe and in primitive countries it appears to be by no means uncommon, and innumerable well-authenticated cases occur in books of travel.
Commander Gould, in his exceedingly interesting book, Oddities, gives an account of vampirism among the Berberlangs of the Philippine Islands. His account is based on a paper printed in the Journal of the Asiatic Society, Vol. LXV, 1896. These unpleasant people, according to Mr. Skertchley, the author of the article which Commander Gould quotes, are ghouls, and must eat human flesh occasionally or the would die. . . . When they feel a craving for a meal of human flesh they go away into the grass, and having carefully hidden their bodies , hold their breaths and fall into a trance. Their astral bodies are then liberated. . . . They fly away, and entering a house, make their way into the body of one of the occupants and feed on his entails.
The Berberlang may be heard coming, as they make a moaning noise, which is loud at a distance and dies away to a feeble moan as they approach. When they are near you, the sound of their wings may be heard, and the flashing lights of their eyes can be seen dancing like fire-flies in the dark.
Mr. Skertchley declares that he himself saw and heard a flight of Berberlangs pass by, and visiting next day the house he saw them enter, found the occupant dead without any sign of external violence.
Compare Mr. Skertchley's account of the Berberlangs lying in the long grass and throwing themselves into trance with Mr. Mulfoon's account of The Projection of the Astral Body, with which every student of occultism ought be familiar, for it is undoubtedly a classic of occult literature, being a practical account of occult experiences and detailed instructions how to do and do likewise.
But to return nearer home. In the course of my experience of the byways of the human mind, which, from the nature of my work, has been, like Sam Weller's knowledge of London, extensive and peculiar, I have only known one case of genuine vampirism, according to the sense in which I use the term, and this was not one of my own cases, though I knew the persons concerned, but was handled by my original teacher, whom I have already referred to in connection with the case of the good lady who chased me with a carving-knife. I have made use of the facts of this case as a groundwork for one of the stories in The Secrets of Dr. Taverner, but the actual facts are such that they were unsuitable for a work supposedly designed to amuse.
At that time I was doing the tutorials in abnormal psychology at the clinic I have spoken of, and supervising the work of the other students; one of them took counsel with me concerning a case that had come to her in private practice, the case of a youth in the late 'teens, one of those degenerate but intellectual and socially presentable types that not infrequently crop up in old families whose blood is too blue to be wholesome.
This lad was taken as a boarder in a flat which the student shared with another woman, and they soon began to be troubled with curious phenomena. About the same time every evening the dogs in a neighbouring mews began a furious outcry of barking and howling, and a few moments later the French window leading on to the verandah would open. It did not matter how often they got the locksmith to it, nor how they barricaded it, open it would come at the appointed time, and a cold draught sweep through the flat.
This phenomenon took place one evening when the adept, Z., was present, and he declared that an unpleasant invisible entity had entered. They lowered the lights, and were able to see a dull glow in the corner he indicated, and when they put their hands into this glow, felt a tingling sensation such as is experienced when the hands are put into electrically-charged water.
Then began a mighty spook-hunt up and down the flat, and the presence was finally cornered and dispatched in the bathroom. I have staged the incident somewhat more picturesquely in my story, but the essential facts are the same. The result of the dispatching of this entity was a marked improvement in the condition of the boy patient, and the elicitation of the following story.
The boy, whom we will call D., was in the habit of going to sit with a cousin who had been invalided home from France suffering from alleged shell-shock. This young man was another scion of a worn-out stock, and it transpired that he had been caught red-handed in that unpleasant perversion called necrophilia. According to the story elicited from the parents of D., this vice was not uncommon on certain sections of the Front, as were also attacks on wounded men. The authorities were taking drastic steps to put it down. Owing to family influence the cousin of D. was able to escape incarceration in a military prison, and was placed in the care of his family as a mental case, and they put him in the charge of a male nurse. It was while the male nurse was off duty that the unfortunate young D. was misguidedly employed to sit with him. It also came out that the relations between D. and his cousin were of a vicious nature, and on one occasion he bit the boy on the neck, just under the ear, actually drawing blood.
D. had always been under the impression that some ghost attacked him during his crises, but had not dared to say so for fear of being thought mad.
What may have been the exact percentage of neurotic taint, vice, and psychic attack, it is difficult to say, nor is it easy to decide which was the predisposing cause that opened the door to all the trouble, but one thing stood out clearly to all beholders, that with the dispatch of the psychic visitant, not only did D.'s condition clear up immediately, but after a short, sharp upheaval the cousin also recovered. The method of dispatch used by the adept, Z., was to pin the entity inside a magic circle, so that it could not get away, and then absorb it into himself through compassion. As he completed the operation, he fell over backwards unconscious. It was, in fact, the same method that I was instructed to use in dealing with my were-wolf, but it is a much more formidable task to absorb and transmute the projection of another person than to absorb one's own, and could only have been accomplished by an initiate of a very high grade, which Z. indubitably was.
His opinion concerning the case, though there was no means of obtaining independent confirmation of this, was that some Eastern European troops had been brought to the Western Front, and among these were individuals with the traditional knowledge of Black Magic for which South-Eastern Europe has always enjoyed a sinister reputation among occultists. These men, getting killed, knew how to avoid going to the Second Death, that is to say, the disintegration of the Astral Body, and maintained themselves in the etheric double by vampirising the wounded. Now vampirism is contagious; the person who is vampirised, being depleted of vitality, is a psychic vacuum, himself absorbing from anyone he comes across in order to refill his depleted resources of vitality. He soon learns by experience the tricks of a vampire without realising their significance, and before he knows where he is, he is a full-blown vampire himself, vampirising others. The earth-bound soul of a vampire sometimes attaches itself permanently to one individual if it succeeds in making a functioning vampire of him, systematically drawing its etheric nutrient from him, for, since he in his turn is re-supplying himself from others, he will not die from exhaustion as victims of vampires do in the ordinary way.
Z. was of the opinion that D.'s cousin was not the primary vampire in the case, but was himself a victim. Being a youth of unstable morale, he speedily acquired the vampire tricks, and the earth-bound soul of some Magyar magician exploited him. Through his act of biting and drawing blood from the neck of his cousin, this entity became transferred to young D., preferring pastures new to the depleted resources of its previous victim. Probably it alternated between the two, for it was not constantly with D.
Exactly what Z. did we do not know, for he was exceedingly secretive concerning his methods, but in the light of subsequent knowledge I should imagine that he absorbed the etheric energy of the earth-bound soul, and thus deprived it of its means of resisting the Second Death. Merely to drive the resisting soul out to the Judgement Hall of Osiris would have involved leaving behind an astral corpse, which for some time would have continued to give trouble.
It may be interesting to note in connection with this case that during the time that Miss L. was at the occult college in Hampshire we had some rather curious happenings. There was an outbreak among us of exceedingly bad mosquito bites. The bites themselves were not poisonous, but the stabs were of such a nature that they bled freely. I remember waking up one morning to find a patch of blood the size of the palm of my hand on the pillow; it had apparently come from a small puncture just behind the angle of the jaw. Several others had similar experiences. I have never seen anything like it, either before or since, nor did it occur again after Miss L. left.
I did not tell the adept Z. about it at the time, and later, when I was reminded of the incident and mentioned it, the opportunity for investigation had gone by. He expressed the opinion that it was a vampire's work, and cited similar cases which he had met with in the course of his experience. He said he had seen cases in Africa where the victim had become so bloodless that it was with a specimen of blood could be obtained for examination, for it could hardly be induces to flow from the debilitated tissue.
Nothing can be done for such cases by medical science. They are dying by inches, and yet no organic disease can be demonstrated. Nevertheless, their appearance is that of a person sinking from repeated hæmorrhages.
When vampirism is suspected the thing to do is to go over that person's body inch by inch with a powerful magnifying-glass, and the search will probably be rewarded by the discovery of numerous minute punctures, so minute that they are not discovered by an examination with the naked eye unless they reveal themselves by becoming infected and suppurating, then they are usually mistaken for insect bites. They are bites right enough, but not those of an insect. The places to look for them are around the neck, especially under the ears; down the inner surface of the forearms; on the lobes of the ears; about the tips of the toes and, in a woman, upon the breasts.
It is said that a person with vampire tendencies develops abnormally long and sharp canine teeth, and I have myself seen one such case, and a curious sight it was. The two canine teeth, the pair that come between the incisors and the double teeth, were half as long again as the others, and terminated in the points of the needle-like sharpness.
True vampirism in Western Europe appears to be rare, but Z. was of the opinion that many obscure cases of tropical debility in which anæmia played a prominent part, might be attributed to this cause.

normal

Vem kan vara/bli en vampyr?

-De som begravs utan de tillbörliga och fullständiga ritualerna.

-De som möter en plötslig och våldsam död (inklusive självmord) eller de som mördats utan att deras mördare blivit tillbörligt straffade.

-Barn som avlats eller fötts på en av de av kyrkan instiftade helgdagarna, samt dödfödda barn.

-De som dör utan att vara döpta, eller avfällingar.

-De vars döda kroppar ett djur har passerat över.

-De som ätit köttet av ett får som har dödats av en varg.

-De som fört ett ont, omoraliskt leverne.

-De som utövat svart magi.

-De här kriterierna var vanligast på hela medeltidens vampyrtraditioner, men det fanns lokala varianter:

-Rumänien: Den som föds utanför äktenskapet av föräldrar som själva fötts utanför äktenskapet blir vampyr.

-Bulgarien: Den sjunde sonen; särskilt om fadern är en sjunde son.

-Kroatien: Den som begår blodskam med sin mor.

-Dalmatien: Den som avvänts från bröstet alltför tidigt.

normal

I det gamla Grekland så fanns det en varelse som kallades för Strigoe eller Lamia. Dessa var monster som åt barn och drack deras blod. I sagan om Lamian så sägs det att hon var älskarinna till den store guden Zeus. Men Hera, Zeus maka, drev Lamia till vansinne och dödade hennes barn med Zeus. Så hon dömdes att leva om natten och söka upp och döda andras barn.

normal

Den allra äldsta vampyren verkar vara Lillith. I gamla testamentet i Bibeln kan man läsa om hur Gud skapade Adam, som var den första människan, och sedan Eva, som blev hans hustru. Men - de allra äldsta judiska traditionerna berättar att Adams första fru hette Lillith.

Gud gjorde henne av lera, precis som han gjort Adam. Det visade sig därför att Lillith var lika viljestark och självständig som sin man. Adam kunde omöjligen bestämma över henne, och blev sur. Gud hade inte tänkt sig att det skulle bli ett sådant bråk. Istället plockade han ett revben från Adam, och förvandlade detta till Eva.

Lillith fick gå sin väg. Man kan kanske förstå att hon var ordentligt rasande. Lillith svor att göra livet en plåga för alla människor. Hon bosatte sig vid Röda havets strand, där hon under tusen år fick barn med en rad rysliga demoner.
Hennes avkomma gav sig ut i världen och blev de första vampyrerna, varulvarna, häxorna och andra nattens skepnader.

Gud skickade tre änglar, Sanni, Sansavi och Semangelaf, för att hämta henne.

Lillith ville inte följa med, utan svor istället att döda alla barn av Adams ätt som hon kunde få tag på. Men hon lovade också att skona de barn över vars sängar men skrivit änglarnas namn.

Efter änglarnas besök lämnade hon Röda havet och började fara omkring i världen och suga blod från sovande människor, mest män. Men hon fick aldrig tag på Adam igen.
Lillith var från början en mycket vacker kvinna, men hennes ben var ludna som på en get och fötterna klolika. Senare blev hon mer och mer monstruös, med långa huggtänder, lysande ögon och blek hy. Då hon fick tag på oskyddade barn, dräpte hon dessa bara genom att le åt dem. Om man ville skydda sitt hus mot Lillith kunde man skriva över dörren: ”Adam och Eva är välkomna här, men inte drottning Lillith.”

I gamla testamentet, Jesaja 34, kan man läsa om att den plats som Gud i sin vrede slår ned på blir så fruktansvärd att endast tistlar, törnen, schakaler, ropande andar och Lillith kan trivas där.
I Babylonien och Assyrien kallades Lillith för Lamma. Det är kanske därifrån som varelsen Lamia uppstått.

Lamia var en vampyr som man fruktade i det gamla Grekland och romarriket. Den kunde ta formen av ett djur, en blomma, en sten, eller, oftast, en vacker kvinna.

Monstrets egentliga utseende var rysligt. Lamia hade fjällig kropp och sprang på fyra djurtassar; frambenen hade örnklor och bakbenen åsnehovar. Den hade ansikte och bröst som en mycket vacker kvinna, men håret var alltid antänt och stod som en brinnande kvast i huvudet.

Favoritoffret var unga män som ännu inte gift sig. Den antike grekiske författaren Filostratos berättar om den unge filosofen Menippos Lucius, och hans möte med Lamia.
Under en promenad mötte Lucius en vacker kvinna som bjöd in honom till sitt hem i staden Korinth. Lucius blev snabbt förälskad i henne, och inom kort var det bestämt att de skulle gifta sig. Men mitt under bröllopet dyker Appolonius av Tyana upp.
Appolonius var en mystiker och undersökare av mystiska händelser. En sort forntida Fox Mulder, om man vill. Han var också synsk, och hade anat vad som höll på att hända. Han förklarade för Lucius att hans brud egentligen var Lamia, och att hon under bröllopsnatten skulle dricka hans blod. I samma stund försvann bruden i en puff illaluktande rök.
I det antika Grekland hittar man också Strigerna – en sorts fågelliknande häxor, som om natten flög omkring för att dricka blod från sovande människor.

De angriper särskilt barn, och låter dessa också dia giftig mjölk från sina bröst. Deras namn kommer från det latinska namnet på uggla, ”strix”. På italienska heter häxa fortfarande ”strega”.

Den grekiska mytologin talar om Empusas; onda andar som var följeslagare åt häxgudinnan Hecate. För att livnära sig tog de formen av vackra kvinnor -oftast från Fenicien, av någon anledning- och förförde unga män för att dricka deras blod.

Som ni kan se tycks de flesta vampyrer ha iklätts kvinnogestalt under forntiden. Det har ofta varit så även senare i historien.

I Babylon förekom den blodsugande Ekimme. Den här varelsen var en sorts vålnad som klängde sig fast på ryggen av en olycklig människa, och sedan levde av personens livskraft tills offret tynade bort.

Ekimme var osynlig, men trollkunniga människor kunde se figuren och med hjälp av magi jaga bort den.

Aztekerna fruktade nattliga besök av Civatateo; en sorts häx-vampyrer som tjänade under månguden. De antogs vara kvinnor av hög börd, vilka dött i barnsäng. Just barn var deras favoritoffer. De var dock lätta att känna igen. En civatateo uppträdde som en mager kvinna, täckt av krita och med korslagda benknotor på klädedräkten.
I det nästan bortglömda, sagohöljda forntida Indien fanns ytterligare en sorts urvampyr. Bland de äldsta indiska skrifter man känner till, hittar man historien om kung Vikram och vampyren.

Vikram stod i tacksamhetsskuld till den mystiska yogin (vis man) Shanta-Shil, och lovade att hjälpa denna med vadhelst han ville. Shanta-Shil tog Vikram och dennes son, prins Dharma Dwaj, till en öNär natten föll började alla slags hiskliga spöken och demoner dyka upp runt omkring dem. Shanta-Shil pekade på ett träd, där det hängde en Baital; en människoliknande, blodsugande fladdermusdemon. Denna varelse skulle Vikram fånga åt yogin, för att bli skuldfri.

Vikram och Dharma Dwaj jagade efter odjuret, men varje gång de fått tag om Baitalen, slank den ur dras grepp. Till slut var de uttröttade och slog sig ner under ett stort träd. Baitalen hängde sig uppochned från en gren över deras huvuden och började prata med dem.

Hela natten spann Baitalen berättelser om kärlek och svek, godhet och ondska, och avslöjade för Vikram vad Shanta-Shil egentligen hade i kikaren. Yogin hade hoppats att Baitalen skulle döda Vikram och Dharma Dwaj, så att han själv kunde bli kung. Nu gav Vikram istället Shanta-Shil åt Baitalen som kvällsmål.

Dessa är några av de sagofigurer som leder fram till den varelse vi idag kallar vampyren. Det ligger många årtusenden mellan denna gestalt och Lillith, den första vampyren.

Den kinesiska VAMPYREN Kiang-Tsi hade långa klor och var täckt med vitt hår. Hade den inte fått blod på ett tag blev den så likstel att den måste hoppa fram som en studsboll.

I Japan fanns Kasha, som till skillnad från de flesta vampyrer helst drack blod från andra lik.

På Filippinerna hittar man flera olika sorters vampyrer. Aswang liknar Azeman på det sättet att den kan röra sig i form av en kvinna under dagen, då den oftast är blind.

På natten flyger den omkring och söker upp ett lämpligt offer. Blodet intas sedan oftast ur kroppspulsådern.

Barbelang-stammen från samma ögrupp sades kunna skicka ut sina själar för att suga livskraft från sovande människor.

De äldsta vampyrerna på Filippinerna, Danagerna, lär ha varit en alldeles egen ras. Då människorna kom dit kunde de båda folken leva sida vid sida utan vidare problem, bland annat skötte de många odlingar tillsammans. Men så en dag råkade en människokvinna skära sig i tummen.

En danag sög på hennes finger för att lindra smärtan, och sedan var det klippt. Vampyrerna hade fått smak på människoblod, och inget skulle längre bli sig likt.

Malaysia var lika nerlusad med blodsugare. Bajangen uppstod ur dödfödda barn, och rörde sig mest omkring i skepnad av en katt. Den kunde fångas och göras till en användbar slav åt trollkunniga. Lämpligast var att hålla bajangen i en bambubur, fängslad med hjälp av trollformler.

För att stilla dess onaturliga hunger matades den med ägg. Vid vissa tillfällen släpptes den ut för att tillintetgöra sin ägares fiender.

En person angripen av bajangen tynar snabbt bort, som han vore drabbad av en mystisk sjukdom.

Langsuiren var alltid en vacker kvinna som dött i barnsäng. Hennes offer bestod också uteslutande av barn.

Hennes långa, svarta hår sträckte sig ända ner till marken, och naglarna var ofta längre än fingrarna.

Pelesit var en sorts onda andar som gömde sig i människokroppar. En person drabbad av en pelesit började plötsligt känna en plågsam törst efter människoblod.

De rätta trollformlerna kunde driva ut demonen.

Penanggalanen var en särdeles motbjudande, flygande vampyr från Malaysia

Huvudet och halsen tillhörde en vacker kvinna, men resten av kroppen var alldeles söndertrasad, och inälvorna hängde ofta ut. Den sög helst blod från kvinnor som höll på att föda.

En sorts konstgjord vampyr var Polongen. Den odlades fram genom att tappa upp blodet från en mördad man på en flaska. Över denna behållare lästes sedan olika trollformler för att få polongen att växa ur blodet.

Den färdiga vampyren skickades iväg av sin herre för att utföra olika hemska sysslor. Den matades genom att en gång om dagen få suga blod från ägarens fingrar.

I Indien finns antagligen fler vampyr-sorter än vad som går att räkna. Alla har sitt speciella sätt att livnära sig på.

Vetala-vampyren var alltid en kvinna, och drack bara blod från sovande kvinnor.

Hahn-Saburo var alltid av manligt kön. Den jagade andra män med hjälp av sina hundar. Jakten fick ofta sitt slut djupt inne i en mörk skog. Hant-Pare kunde vara både man eller kvinna
Den här vampyren saknade huggtänder, och var tvungen att leta upp sovande människor som redan hade ett öppet sår någonstans på kroppen. Där kunde Hant-Pare sedan suga sig fast, som en igel ungefär, och dricka det blod den behövde. .
Masani var en ovanlig vampyr, som svartklädd gömde sig inuti likbål. Offren var oftast folk som gick förbi, men stannade till för att titta på bålet.

Brahmaparush-vampyren valde att dricka blodet genom ett litet hål den gjorde i huvudet på sitt offer. Efter detta sög den ut hjärnan, och avslutade måltiden med att sno in sig i offrets inälvor. Inget vidare.
Churel-vampyren uppstår endast ur gravida kvinnor som dött under Dewali-festivalen. Men hon är mycket farlig. Hon hatar livet innerligt, och ger sig särskilt på barn.

Churelen är anskrämlig att beskåda, med stora hängbröst, tovigt hår, svullna läppar, och en lång, svart tunga.
Gayalen var oftast en man som återvände som vampyr, eftersom han inte blivit begravd enligt de rätta bestämmelserna. Som hämnd för detta var det alltid den egna släkten som hemsöktes av gayalen.

Jigar-Khor var alltid en kvinna, och avlägsnade levern från sovande människor, samt blodet kring detta organ.
Pisachaerna var både män och kvinnor. De sög alltid blod från det motsatta könet.

Penangal och Mah´anah var barnvampyrer. De sög mestadels blod från andra barn, som de lockade till kyrkogårdar för att leka. Om natten utstötte de långa, ylande läten. Ett sådant oljud var förstås en klar signal att hålla sig borta från en kyrkogården.

Masan var en annan barnvampyr som levde på andra barn. Om man korsade en masans skugga blev man automatiskt dess nästa offer.
Precis som i det indiska människo-samhället levde vampyrerna i strängt avdelade samhällsskikt, så kallade kaster. De vampyrer med det lägsta kasterna, som t ex Hántu-Dor-Dong, levde på att suga blod från råttor och vildsvin.

Bhuta-vampyren hade det ännu värre, och fick ofta nöja sig med att äta mänsklig avföring.

Alla Indiens vampyrer står under en större familj mäktiga demoner, sk Rakshasas. Dessa lyder i sin tur under överdemonen Ravana, som har kilometerlånga huggtänder, sex armar, och är värst av alla.


normal

Owenga från Östafrika, och dess släkting Otgiruru från Västafrika, hemsökte byarna om natten för att suga blod från spädbarn.

Man kände igen dessa vampyrer på sina långa, hyenaliknande öron.
Afrika hade flera märkliga vampyrer. Asanbosam från södra Ghana, Elfenbenskusten och Togo, höll sig djupt inne i djunglerna där den anföll ensamma jägare.
Asanbosam ser till större delen ut som en människa, men hade tänder av järn och fötter skapta som krokar. Med hjälp av dessa krokar kunde den hänga uppochned i ett träd och gripa tag i sina offer.

Impudulu var en vampyr-tjänare till häxor runt Kapstaden. Impudulu ärvdes från mor till dotter, och skickades främst iväg för att ta kål på sin matmors ovänner.

En annan afrikansk vampyr som ofta förknippas med trollkunniga var Adze. Den flyger vanligtvis omkring i form av en eldfluga, men fångas den tar den mänsklig form. Helst angriper den vackra barn.

Obayifo-vampyren från Guldkusten fruktades inte bara för sin blodtörst. Dess blotta närvaro orsakade nämligen missväxt.

På ön Madagaskar fanns den blodsugande Ramanga, men denna vampyr kunde lika gärna sätta i sig avklippta tånaglar, om man lämnade sådana framme.

normal

I Mexico fruktade man Ciuapipiltin, eller Ciuateteo. Denna vampyr var igenkännlig på sitt nakna, köttlösa kranium.
Mexico plågades också av vampyriska häxor kallade Tlaciques. De förvandlade sig gärna till ett eldklot, då de färdades. Eller till en pickande kalkon, då de skulle smyga sig på ett offer.

Kashube-folket i Kanada talade om den blodsugande Mara, som bara drack blod från de människor den varit förälskad i då den levde. Denna vampyr dyker också upp hos de slaviska folken.

En brasiliansk vampyrsort hade sammetstofflor, för att tystare kunna smyga sig fram.

Märkligast av alla Amerikas nattmaror var nog ändå en vampyrsort från Klippiga bergen, som sög blod ur sina offers öron genom sin egen näsa.

Azeman-vampyren från Surinam i Sydamerika kunde röra sig fritt under dagen i skepnad av en vacker kvinna. Då mörkret föll förvandlade den sig till en jättelik fladdermus. Detta monster angrep sovande människor genom att bita dem i stortån och suga blod.
En liknande varelse från Brasilien var Jaracacas, som tog formen av en orm. Med sin blick hypnotiserade den ammande kvinnor och diade sedan själv blod från det sovande offrets bröst. Dess fjälliga stjärt stoppades ner i halsen på barnet, så att det inte skulle skrika.
Västindiens Loogaroo tog sin tillflykt till träd om dagen. Ett sådant träd kändes igen på sin avskalade bark. Om natten for den omkring i form av ett svavelosande eldklot.

I de australiensiska aboriginernas folktro hittar man Talamaur-vampyren.
Den framkallade tjänare ur andevärlden för att locka till sig offer, men kunde också suga livskraft ur människors själar på långa avstånd från sin grav.

Det verkar finnas fler sorters vampyrer, än vad som går att räkna. Det kan finnas många olika varianter bara i ett och samma land.

Rumänien har väldigt många sorter, men huvudsakligen berättar man om två: Stigoi och Moroii.

Stigoi är den vanliga vampyren som återfötts efter döden. Moroii har blivit vampyr utan att avlida först.

De kan ha blivit bitna av en mycket kraftfull vampyr, och blivit infekterad redan efter första bettet. De kan också ha sålt sin själ till Djävulen och blivit odödliga som vampyrer.

Rumänien har också den kanske mäktigaste vampyren av alla. Varcolaci är en sorts kosmiska andeväsen som kan dra fram och tömma hela byar på blod under bara en natt.

Ibland var deras törst så stor att de drack blod från själva månen. Ibland blev månskivan rödaktig, och då visste man att Varcolaci varit framme.
I Rumänien, Bulgarien och Serbien berättas historier om Judas barn. Det här var en hel grupp vampyrer, alla rödhåriga och mycket kraftfulla. Då Judas barn varit framme hittar man ett underligt märke på offret: XXX. Detta är Djävulens eget märke, och symboliserar de 30 silverpenningar Judas fick för att förråda Jesus.
En annan mycket omtalad rumänsk vampyr är Nosferatu. Den är i stort sett den klassiska vampyren med alla dess förmågor och kännetecken. Den var ovanlig på det sättet, att manliga nosferatu kunde avla barn.
Den rumänska Muroni från Valakiet hade förmågan att förvandla sig till vilket djur som helst. En muroni-attack kunde därför vara svår att skilja från, t ex, en anfallande varg eller björn.

Det är annars inte särskilt vanligt att vampyrer lever tillsammans i grupper. Stigoi och Moroii kunde ofta träffas på öde kyrkogårdar för att utbyta erfarenheter. De döda vampyrerna hade mycket att berätta om gravens hemligheter för de levande.

Det blir ju annars så, att fler vampyrer på samma plats kräver mer blod än en, och till slut tar människorna slut. Det är inte lätt för vampyrer att flytta på sig. Ofta måste de be levande om hjälp, och det tycker de inte om

Det fanns många vampyrer som var ganska lätta att känna igen. Den ryska vampyren, Vurdalak, hade purpurfärgat ansikte.

Man trodde att det var främst svartkonstnärer som blev Vurdalak efter döden.I vissa delar av Ryssland var det bara kvinnor som blev Vurdalak.

Den bulgariska vampyren Vepir eller Krvoijac, hade inget skelett. Dess kött var därför mjukt och sladdrigt, och kändes som en blöt svamp när man tog i det.

Från samma land kommer också Ubour som sprutade gnistor, och Ustrel, som mestadels sög blod från boskap.

Moldaviens Zmeu uppträdde oftast som en vacker flicka, men tog sig in i husen i form av en grönskimrande flamma.
Upier eller Upierzycka, som den polska vampyren hette, hade inga huggtänder.

Den använde en lång, svärdsliknande tunga för att sticka hål i offrets blodådror. För övrigt hade Upier bara en näsborre.
En albansk vampyr, Lugat var förhållandevis ofarlig. Den sög bara några få droppar blod från sina offer, och kunde själv inte förvandla någon till vampyr genom sitt bett. Sampiro-vampyren från samma land bar alltid högklackade skor.

I Polen och Ryssland kunde man hitta den mycket ovanliga ”Dagljusvampyren”, i Ryssland kallad Upyr. Den liknade väldigt mycket en vanlig människa, och höll sig framme timmarna mellan middag och midnatt.
Östeuropas zigenare har ibland berättat om Dhampiren, som var halv-vampyr, ofta sonen till en riktig vampyr. En sådan person var mycket eftertraktad vid vampyrjakt. Dhampiren behövde själv inte dricka blod, men hade ärvt många av sin förälders förmågor. De kunde lätt spåra vampyrer, och var, om de råkade i närkamp, nästan lika starka

Vampyrer har ibland sålt sin själ till Djävulen och blivit odödliga som vampyrer.

Ett exempel på sådana vampyrer är Loogaroc från Granada. Dessa är nästan alltid gamla tanter, som är i förbund med den Onde.

De ser väldigt snälla och godmodiga ut, men är i själva verket elaka som fanken själv. Varje natt måste de dricka en ranson blod, helst från unga människor och barn.
Ett annat exempel på den här sortens vampyr var Portugals Bruxsa, som nattetid for omkring i form av en stor fågel.
I Skottland fanns Glaistig, en sorts vattenälva, hälften get, hälften vacker kvinna, som sög blod från män som gått vilse i vildmarken. Men hon kunde också leda vilsna barn hem, och hjälpa herdarna vakta sin boskap.

På ön Isle of Man utanför Storbritanniens västkust hittar man den kvinnliga vampyren Leanan-Sidhe (uttalas ”lann-ann shee). Hon finns också på Irland, där kan man ingå en överenskommelse med henne. I utbyte mot sitt blod begåvas man med otroliga poetiska talanger.

Man lever förstås inte så länge, men det kan ju räcka för att bli berömd.

Irlands vanligaste vampyr kallades annars Dearg-due, vilket betyder ”den röde blodsugaren”.

Det effektivaste sättet att stoppa denna vampyr var att leta reda på dess gravhög, och placera några riktigt tunga stenar ovanpå.

Det finns en grav på en kyrkogård vid Waterford, där man ännu sägs kunna se en kvinnlig Dearg-due stiga upp ur marken flera gånger om året.

Vampyrer i Bayern sov alltid med tummarna i kors och ena ögat öppet. De spred också boskapspest omkring sig.

Den slovakiska Nelapsi var en särskilt våldsam vampyr. Den kunde ödelägga hela byar under ett enda besök, och brukade först döda sina offer med sin skarpa blick.

Den tyska Neuntoter spred pest där den gick fram. Nachzeher från det Noreuropeiska Kashube-folket behövde inte lämna graven. Genom att sakta tugga i sig sin egen liksvepning, kunde den tömma sina levande släktingar på livskraft.

Den tjeckiska vampyren från området Mähren hade som vana att kasta av sig sin liksvepning och anfalla sina offer naken.

I Italien hittade man varelsen Stregoni benefici. Denna var en riktig fullblodsvampyr, men ägnade all sin tid åt att bekämpa andra vampyrer.

Den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus (ca 1150-1220) har i sina skrifter berättat om vampyrer här i Norden.

I sin danska krönika (”Gesta Danorum”) berättar Saxo om dansk trollkarl som kallade sig Mid-Odin. Han trodde att han var lika mäktig som asaguden Oden, och utmanade honom på duell i magi.

Oden dök upp och besegrade lätt Mid-Odin. Då Oden rest överföll folket på orten trollkarlen och slog ihjäl honom. De var trötta på hans svartkonster, som ställt till med mycket tråkigheter i bygden.

Men Mid-Odin kom tillbaka efter döden, nu mycket värre än han någonsin varit. Om nätterna dök han upp i folks hem och utplånade hela familjer genom att dricka deras blod. Till slut löste man problemet genom att gräva upp den odöde trollkarlen, hugga av hans huvud och slå en påle genom hjärtat.

Saxo har också berättat om ”Mångudinnans tempel”, som ska ligga i Kyrkhult, Blekinge.

Enligt Saxo besökte den skånske småkungen Hoter trakterna norr om sitt rike, då han red vilse i skogsbygden. Han frågade en vandrare han mötte om en plats där han och hans häst kunde få vila över natten. Vandraren förklarade att här i närheten fanns bara mångudinnans tempel, men där kunde ingen vettig människa sova.

Fullmåneljusa nätter kom nämligen mångudinnan ridande över himlavalvet, med ett följe av troll vampyrer och annat otyg. Om hon hittade någon i sitt tempel då, tömde hon dem på blod.. Hoter följde vandrarens råd och red vidare.

I verkligheten är ”templet” resterna av någon sorts fornborg. Det är några stenar som ligger i en knappt synbar cirkel på en udde i Hörnesjön, Kyrkhult. En förklaring är att platsen använts som spannmålsförråd för mycket länge sedan.

Mångudinnan själv liknar mycket den romerska jaktgudinnan Diana (i Grekland Artemis). Precis som dessa är mångudinnan nämligen klädd i vitt och har en månskära i pannan.
Diana har senare blivit en symbol för nattens mystiska makter, och det finns fortfarande moderna häxor som tillber henne. Det finns också bitar av den germanska Holda; en skördegudinna som reste över natthimlen med ett släp av otäcka varelser. På något sätt tycks det ha uppstått en sorts blandning av äldre gudinnor som hamnat i västra Blekinge. Det finns också sägner om en nedgrävd skatt som mångudinnan vaktar, och hur folk som letat efter den hittats döda på Hörnesjöns stränder.
Det finns en i Sverige vida spridd folksaga som kallas ”Vampyren”, eller ”Friaren med det gröna skägget”.

I berättelsen lovar en flicka att gifta sig bara med en friare med grönt skägg. Hon tror förstås att hon ska få vara ifred på det här sättet, men samma kväll knackar det på dörren och en man med grönt pipskägg står utanför. Nu blir hon tvungen att hålla sitt ord.

Efter giftermålet far paret iväg i mannens släde (eftersom det är vinter), men det tar lång tid att komma hem, eftersom han envisas med att stanna vid varenda kyrka och gå in. Han gör detta ensam, men till slut blir bruden alltför nyfiken och smyger fram till kyrkoporten för att titta genom nyckelhålet.

Där inne ser hon att hennes grönskäggige make har dragit fram flera nybegravda lik, och håller på att sluka dem.
Halvt galen av fasa rusar hon hela vägen hem där hon utmattad och förfrusen kollapsar. Hon blir sedan sängliggande i flera veckor. Hennes ryslige make kom aldrig tillbaka.

”Vampyren” i historien är egentligen ingen vampyr. Han påminner mer om en sorts likätande onda andar som österlandet kallas Ghouler. Man hittar dem bl a i ”Tusen och en natt”, och det är möjligt att den ruskiga sagan härstammar från arabländerna.

Från skånska Arild kommer en riktigt kuslig vampyrhistoria. Det här är en sägen som utspelar sig i slutet av 1700-talet.

En kapten som tröttnat på sjölivet köpte en stuga i Arild. Där flyttade han in med sin syster och en hushållerska. Till en början var allt fridfullt i det lilla huset, men så började obehagliga saker hända. Om nätterna sov kaptenen oroligt. I sitt slummer anade han någon som kom in i rummet. En gång kände han en stinkande andedräkt mot sin kind. En annan gång grep en iskall hand om hans arm, då han skulle tända lampan.

Varje morgon var han helt uttröttad. Han blev också allt blekare och svagare. Han beslöt sig för att resa utomlands, för att pigga upp sig. Det hjälpte faktiskt. När han kom hem var det istället han syster som insjuknat. Hon hade också fått märkliga sår på halsen som inte ville läka.

En dag fick de besök av byns ålderman. Han hade hört talas om deras besvär. Åldermannen berättade att ett skepp förlist i en storm utanför Arild för några år sedan. Bara en man hade överlevt; en blek främling de kallade Jacko. Men även Jacko dukade snart under efter en tids sjukdom. Han begravdes i en björkdunge bakom kaptenens stuga. Nu hade Jacko kommit tillbaka som en vampyr!
Kaptenen och åldermannen grävde upp kistan och öppnade den. Jacko såg lika dan ut som han gjort när han dog. Åldermannen drog fram en lång kniv, och körde denna i hjärtat på liket. Sedan tillkallade han byns präst som läste några böner över kistan, varefter den åter grävdes ner. På platsen planterades hagtorn i korsform. Sedan dess har ingen haft besvär av vampyren i Arild.


normal

Dessa urgamla och mytomspunna varelsers ursprung är ett mysterium. En vampyr tycker inte om solljus, vitlök, silver och heliga saker. Många människor fruktar vampyrer men det finns också de som gillar mystiken med dem. När man har blivit vampyr slutar man att åldras så man kan bli hur gammal som helst. Det medför att man blir ganska egoistisk efter några hundra år. Vampyrer ser mycket bra i mörker, dom blir starkare, snabbare, smidigare, får mer utstrålning, viljestarkare, förstärkta sinnen och längre hörntänder. Dom kan endast och skadas av solljus, silverföremål, vitlök, träpålar och heliga saker. Magi skadar dem inte. En vampyr har också förmågan att förvandla sig till andra skepnader som tex: Fladdermus, Råtta, Varg, Katt, Hund, Spindel, Uggla, korp eller dimma och dis. Vampyrer kan hypnotisera med sin starka blick, men dom kastar ingen skugga och syns vanligtvis inte i speglar.

De flesta vampyrer har inga pigment i sina hudceller, och är därvid extremt känsliga för ultraviolett ljus i alla former. Om de utsätts för solljus eller annat UV-ljus, är de primära skadorna att vampyren dör och förvandlas till en hög aska, men det finns också dom som bara blir försvagade av solen, eller de som får lindriga brännskador, dock i dessa fall dör cellerna efter ett kort tag efteråt och dessa skador tar mycket lång tid på sig att läka. Alla typer av brännskador är oerhört smärtsamma för en vampyr, medan andra smärtor är lättare att kontrollera.

Silverföremål ger dem smärta för varje beröring. Silvervapen kan skada dem oerhört.

I mörkret ser vampyren lika bra som ugglan.

Krucifix och vigvatten är mycket farliga men inte livshotande. Vid beröring brukar vanligtvis vampyren ta eld eller få ett ärr. Dödliga använder ofta dessa kors för att skydda sig mot vampyrer, effekten varierar pga människans tro. De flesta vampyrer ryggar för religiösa symboler.

Vitlök ger smärta, ju närmare löken är desto starkare blir smärtorna.

Träpålar ger smärta, eller död om pålen penetrerat hjärtat.

Det finns många legender som talar för att vampyrer inte kan vistas i kyrkor, exakt vad som händer då är lite vagt beskrivet.

Det talas ofta om att vampyrer bara kan inta någons hus ifall den blir inbjuden av husets herre, dock efter att detta är gjort kan vampyren göra sig tvådimensionell och krypa genom t ex dörrspringor.

Vampyrer kan inte ses i speglar, och de kastar inte någon skugga, orsaken är för att deras själ sägs vara borta.

Användningen av kistor är en nödvändighet under soltimmarna för nästan alla vampyrer, men de kan även vistas på mörka platser där inte solljus tränger in. Att kistor anses ha stärkande krafter beror på att kyrkogårdar ofta har en hög mängd mörk magi runt och i sig. Under tiden kistorna låg nergrävda drog de åt sig av den mörka magin. Efter att åren gick blev vampyrerna beroende av den effekt den mörka magin hade på dem när de sov. Det sägs att det var av den mörka magin som vampyrerna fick sina övernaturliga krafter, krafter som gick i arv när de förde vidare sin förbannelse till den som ansågs värdig. Alla vampyrer påverkades olika av den mörka magin, d.v.s. att de fick olika krafter.

Man kan ge vampyrer blodförlust med vanliga vapen men de dödar inte.

En vampyr behöver minst 2 (5 om det är djurblod) liter blod per natt för att överleva. När de äter brukar de bita offret i halsen (det är enklast där) och sedan suga ut blodet. För att förhindra motstånd brukar vampyren ofta förföra offret innan.

Vampyrer har ingen speciell religion eftersom alla var någon annan ras från början, men de brukar oftast hålla på med någon slags magi eller svartkonst av något slag.

Vampyrer finns i stort sätt överallt, fast dom är lite mer vanlig på vissa platser.

En egenskap som vampyrer besitter, är dess övernaturliga styrka som är långt över mänsklig kapacitet. Den kan röra sig så snabbt att det är omöjligt att se den.

Ett gammalt och vist folkspråk säger att vampyrer kan förvandla sig till diverse djur för att kunna flyga, dock finns det många som hävdar att vampyrer kan efter många års träning lära sig att flyga i sin mänskliga form.

Om rena skärsår uppstår, läker dessa mycket snabbt, efter ett par minuter har ett sår på fingret slutit sig, och nästa dag finns inte så mycket som ett ärr kvar. Om lemmar kapas av (såsom armar, ben, fingrar eller tår) växer dessa fast igen på ett par till ett par tiotal minuter beroende på snittets storlek. Avskurna lemmar lever så länge blodet i dem räcker, men skrumpnar sedan och ruttnar bort (om de inte blir utsatta för solsken). En blodlös lem har inte kraft att växa fast igen, men på vampyren växer så småningom fram en ny (även om detta kan ta flera år).

Vampyrer har vanligtvis sätt ingen puls, hjärtat används bara vid drickandet, då det antar offrets puls och sedan följer den intill offret går i döden, när offrets hjärta slutar slå slutar också vampyrens. Blodet pumpas bara runt i ådrorna under själva drickandet, sedan bryter de omgivande cellerna ner det, under ca tio dagars tid.

Vampyrer antar omgivningens eller sina offers temperatur. Vampyrer njuter av att vara varma men känner inte mer än ett vagt obehag av att utsättas för kyla (ungefär som när man har kalla fingrar).

Vampyrer brukar ha samma kultur som dom hade innan de blev vampyrer.

När de första vampyrerna gav sitt blod till en människa fick människan samma krafter som den vampyr vars blod han/hon drack. Krafterna utvecklas mer och mer ju längre vampyren lever. Och den nyskapade vampyren ansågs tillhöra familjen. Efter årens gång har familjer slutat användas och istället började man använda klaner. Att flera personer med samma efternamn är ovanligt långlivade, har flera olika hudfärger och andra saker som kan verka misstänktsamt verkar inte så konstigt som om dom inte har samma efternamn.

Nästan alla Vampyrer har olika personlighet. Man kan dela in dom i två huvudgrupper: De Fina samt Slöddren. De fina är förnäma samt grymma, de gillar att klä sig fint samt att vara på platser där det finns rika människor. De brukar ofta förföra sina offer. Slöddren är ofta lite missbildade på något sätt samt kan vara lite dumma av sig. De bor i slumkvarter samt klär sig i trasor, de äter nästan allt som de kan komma över.

När man tänker på vampyrer förs mångas tankar till Dracula och hans utseende på filmer. Den typiska bilden är en man med svart hår, kritvitt ansikte, röda läppar och inte att förglömma, en svart slängkappa. Vampyrers utseende skiljer sig dock väldigt lite från vanliga människors, förutom att dom är men attraktiva och dom har längre hörntänder samt ljusare och blekare hy. Fast ett slödder däremot kan vara lite missbildad på något sätt t.e.x. genom att de kan ha en puckelrygg eller något liknade.

Vampyrblodet har i sig en del intressanta egenskaper, till exempel koagulerar det inte. En annan egenskap är dess självnedbrytande förmåga, blodet innehåller ämnen som får det att övergå i flyktig form vilket innebär att fläckar av vampyrblod dunstar utan att lämna några spår efter sig. I en vampyrkropp har dessa ämnen förstås ett syfte. Eftersom vampyren i grunden kan betraktas som en död varelse (då den varken har puls eller kroppstemperatur) skulle blod snabbt koagulera i dess ådror och förhindra den nedbrytning som ger vampyren dess energi men ett anti-koagulerande ämne som finns i vampyrkroppen gör att blodet flyter fritt i dess ådror och eftersom vampyrens hjärta inte slår (och vampyren därvid inte har något blodtryck) så blöder den endast mycket lite om skador åsamkas den. Enligt teori som skulle kunna förklara vampyrers ämnesomsättning, sugs blodet ned i magsäcken som utsöndrar antikoagulerande ämnen, vid behov leds sedan blodet genom tarmarna (där det nedbrytande ämnet tillsätts) och ut i blodådrorna, hjärtat sörjer sedan för att blodet fördelas jämnt i vampyrens samtliga blodådror. När musklerna sedan arbetar tar de inte bara upp syret i blodet, utan bryter ner blodets alla beståndsdelar därav kommer vampyrens ständiga törst efter nytt blod. Om tillgången på blod skulle sina, leder detta i långa loppet till en total oförmåga att röra sig och en trolig avstängning av hjärnfunktioner. Kroppen skulle då förefalla vara helt död och så förbli tills nytt blod rann nedför vampyrens strupe.

Även om ordet vampyr associeras med döda människor som återvänt för att sprida kaos bland de levande har termen under de senaste hundra åren också fått en mer subtil betydelse. Vid ett tillfälle i historien började utforskningarna av det övernaturliga att varna för en annan typ av vampyr, en vampyr som inte törstade efter blod men som icke desto mindre borde fruktas. Utan att egentligen suga blod, skrev 1900-talsvampyrologen Montague Summers, finns det en sorts vampyr som medvetet och kanske även omedvetet kan stärka sitt liv och ge förnyad kraft åt sin gestalt genom andras vitalitet. Summers betecknade denna uteslutande parasitiska personlighetstyp som en andlig vampyr och en psykisk svamp. Han beskrev en individ som ofrånkomligen gav sitt sällskap en känsla av trötthet och kraftlöshet, som om all tillgänglig livsenergi hade sugits ur dem. En del ockulta forskare går så långt att de varnar för att de psykiska vampyrerna finns överallt i samhället och att de även om de inte kan orsaka någon fysisk skada icke desto mindre utgör en potentiell fara. För att skydda sig mot psykisk åderlåtning rekommenderar en troende att man knyter händerna när man går längs en gata för att förhindra att livskraften läcker ut genom fingertopparna och sedan sugs upp av förbipasserande psykiska vampyrer. En annan föreslår att man skyddar sig genom att föreställa sig omgiven av en tät, vit dimma, vilken förmodas tjäna som sköld gentemot dessa energipirater.

normal

Enligt de gamla sägnerna kan man bli vampyr om:

* du likt vissa trollkarlar och häxor sysslar med svart magi.

* du mördas och din mördare inte ställs inför rätta.

* du blir begravd utan böner.

* du begår självmord:

* en katt eller varg går över ditt lik.

* du dör en våldsam död.

* du äter kött från ett får som dödats av en varg.

* du blir dödfödd.

* du dör odöpt.

* du avlas eller döps på en kyrklig helgdag.

* du får inte dricka modersmjölk.

* du föds utom äktenskapet av föräldrar som i sin tur fötts utom äktenskapet.

* du är en sjunde son till en sjunde son.

* du förnekar Gud.

* du blir biten av en vampyr.

Nästan alla de här punkterna är ju bara löjliga men det kan vara roligt att veta.

normal

Sexvampyrer, Energivampyrer och Blodsugare

Det finns flera olika sorters vampyrer men de brukar oftast delas in i tre grupper:

* sexvampyrer

* blodsugare

* energivampyrer

Sexvampyrer livnär sig på energin som frigörs under ett samlag. Efter samlaget kan offret/partnen kännas sig väldigt trött och i vissa fall inte ens orka kliva upp ur sängen på några dar.

Blodsugarna livnär sig på blod.

Energivampyrena behöver inte, till skilnad från sexvampyrerna, ha fysisk kontakt med sitt offer utan stå nån meter ifrån offret och suga åt sig på dess enegri. starkare enegrivampyrer kan vara flera kilometer ifrån sitt offer.